|
|
2008-10-22 onsdag
Inger Enkvist lyfter (i Axess nr 5) fram några intressanta
observationer om pedagogiken, särskilt jämförelser mellan
matematikundervisningen i USA, Europa och Asien. Hon ger svar på frågor
man ställt sig efter att ha följt de egna barnens skolgång.
Enkvist refererar till ett antal jämförande studier. I en påvisas en
avgörande skillnad i matematikundervisningen mellan USA och Kina. De
kinesiska lärarna ser räknande som en intellektuell färdighet, något man
förstår, inte som en procedur, en formell färdighet. I en annan studie ser
två amerikanska psykologer det västerländska synsättet som en rest från
behaviorismens dagar. Genom att lösa många enkla tal skulle eleverna få en
förstärkning i inlärningen. Inser man däremot att matematik är en fråga om
att förstå så gör man istället som i Japan, där lärarna ställer upp
svårare problem som klassen gemensamt får resonera sig fram till lösningen
på. Man stimulerar och lär in själva förståelsen.
Så har man fått förklaringen till alla dessa tröstlösa och hart när
identiska subtraktionsövningar, sida upp och sida ner, som svenska elever
tragglar med på lågstadiet. För barn som snabbt förstår principen
resulterar de otaliga upprepningarna i leda. För övriga lär monotonin
knappast förbättra förståelsen.
Som vi numera sett i dokusåpor kan entusiastiska och kunniga lärare
åstadkomma underverk i matematikundervisningen. Här har vi kanske den
trånga sektorn: våra grundskolelärare har inte tillräckigt bred kunskap
och djup insikt i matematikens väsen. När sedan behaviorismen har haft så
långvarigt inflytande hos oss, så är utvecklingen inte överraskande.
Tyvärr avlöstes behaviorismen av den sociala konstruktivismen och andra
relativistiska förvillelser, så vägen till insikt kan tyckas lång. Det är
bara att hoppas att man har fel.
|
|