|
|
Chomskys språkteori
2007-01-08
måndag
En kommentar till
Leif Zern med anledning av hans krönika i DN 7/1:
Mekanismen för en del av vår inlärning
är härmning. Man har alltså upptäckt vissa hjärnceller - spegelneuroner
- som har betydelse i den processen. Du drar slutsatsen att den upptäckten
”effektivt [tar] död på idén om en medfödd språkförmåga i Noam Chomskys
mening”. Men frågan är vari den motsägelsen skulle bestå.
Det är trivialt att påstå att vi under barndomen lär oss språk genom
härmning. Växer vi upp i Sverige talar vi svenska. Men Chomskys teori
grundas på att det finns strukturella likheter i grammatiken hos alla språk.
Vi lär oss vårt eget språk genom härmning, men utifrån en universell bas som
inte rimligen kan förklaras som någonting annat än en del av människans
natur.
Några av de indirekta beläggen för att den grundläggande språkförmågan är
medfödd är frapperande. Dels lär vi oss som barn vårt språk lika obehindrat
och självmant som vi lär oss amma. Huvuddelen av all annan kunskap måste vi
sitta i skolbänken och plugga in under lärarledning. En speciell företeelse
som i det här sammanhanget är slående är att barn i det längsta böjer starka
verb svagt. Barnet lyder sin intuitiva grammatik hellre än att härma.
Försöken att korrigera barnens böjningsformer är fruktlösa en bit upp i
skolåldern, och tycks fungera först när språket blir en mera medveten
process.
Om Chomskys teori som sådan har jag ingen expertkunskap, utan bara
lekmannens synpunkt att den inger en påtaglig evidenskänsla. Jag vill alltså
inte motsäga dig genom att hävda teorins riktighet. Min huvudpoäng är i
stället att det, hur det än förhåller sig med riktigheten, förefaller
orimligt att det skulle kunna finnas någon motsättning mellan Chomskys teori
och förekomsten av spegelneuroner.
Retorik
2008-03-08 lördag
Filosofiska rummet i radions P1 är ett samtalsforum som i varje
fall avviker från det sedvanliga skvalpratet, även om man som alltid
önskar sig något mer och bättre av det som trots allt hör till det bästa i
radion. För ett tag sedan var rubriken för samtalet "retorik", och man
hade kryddat sammankomsten med Göran Persson i panelen, synbarligen en
katt bland professorshermelinerna.
Av Göran Perssons retoriska förmåga har jag ett levande minne från en
kväll för tio år sedan. Uddevalla firade 500-årsjubileum och ett av
evenemangen var en påkostad sammankomst för bohuslänska företagare med
gäster, några hundra personer. Kvällens huvudattraktion var just
statsministern, tillsammans med Uddevallasonen Percy Barnevik, och de höll
varsitt anförande.
Göran Persson gjorde en avspänd entré, gick fram till scenens ramp för att
få kontakt med publiken, lade den ena handen i den andra och höll armarna
lugnt vilande framför kroppen. Hållningen utstrålade odelad trygghet.
Under hela talet på kanske tjugo minuter behöll han samma ställning; inga
yviga gester, inget nervöst tramp med fötterna. Från det han började tala
och hela anförandet igenom - utan manuskript givetvis - flöt orden i en
lugn, jämn och förtroendefull ström. Inte en stakning, inte ett hummande
och inte ett enda sökande efter ord. Talets innehåll kändes fullkomligt
strukturerat och klart. Meningarna hakade logiskt in i varandra så att
budskapet byggdes under, steg för steg. Det var ett lysande anförande i
ordets verkliga mening, det retoriskt mest fulländade jag upplevt i
direktkontakt (och då har jag Tage Erlander, Olof Palme och några andra
att jämföra med).
Percy Barneviks framträdande blev en fullkomlig kontrast. Rastlöst stegade
han omkring på podiet, svängde hela armen i en spastisk rörelse och
pepprade på i sin vanliga stil (honom hade jag sett live tidigare) för att
försöka få med så mycket som möjligt ur sitt outtömliga förråd av
synpunkter och råd.
Retoriskt hade kvällen en obestridlig segrare. Men, och ett avgörande
men: av det egentliga innehållet i Göran Perssons tal hade jag dagen
efter inte det blekaste minne. Jag kan gissa vad det bör ha handlat om,
men talet som sådant var helt utsuddat. Percy Barneviks budskap levde
däremot kvar helt tydligt; enstaka meningar minns jag fortfarande.
Även om jag insett det tidigare så fick jag en bekräftelse på retorikens
begränsningar - och potentiella risker. Den skicklige retorikern
hypnotiserar åhöraren att uppfatta meningen med orden som alldeles
naturligt sann och riktig. Genom det motståndslöst övertygande i
framförandet desarmeras lyssnarens kritiska reflexer, och därmed också det
aktiva tänkandet. Åhöraren lämnar ett sådant möte med en känsla av
att ha blivit övertygad, men inte nödvändigtvis med kognitiv visshet om
exakt vad.
Har just läst Sebastian Haffners En tysk mans historia,
som dissekerar den hypnotiska retorikens verkningsmekanismer när den
används i det mest kusliga syfte. Hans berättelse visar hur skrämmande
fort och lätt sådan retorik, i en miljö som är mogen för det, kan
deformera människor. (För övrigt en mästerligt skriven bok som kan
rekommenderas; ingår i årets bokrea).
2008-03-10 måndag
En liten observation till om Filosofiska rummets retorikprogram
häromsistens.
Filosofer kan svårligen samtala om sitt ämne utan att förr eller senare
referera till (åtminstone) Aristoteles och Platon. Även när det inte
handlar om filosofihistoria tycks det oundvikligt att de gamla grekernas
uppfattning redovisas. Som om de vore odiskutabla auktoriteter för alla
filosofer, en sorts mästare i en konstart eller överstepräster för en
trosriktning.
Aristoteles uppfattningar om moral och samhälle kan mycket väl vara
genialt tänkta och övertygande formulerade, men någon intellektuell
övermänniska var han inte. Hans metafysiska spekulationer i
naturvetenskapliga ämnen var misslyckade. Innan han så säkert påstod att
en stor sten måste falla fortare till marken än en liten, borde han ha
gjort det alldeles självklara som Galilei gjorde: släppa två stenar och se
vad som hände. Men han var fången i sin tids världsbild. Han befäste
istället det felaktiga i denna världsbild och lämnade den i arv till
påvekyrkan, som fick dras med en förtroendeförlust i sekler.
I frågor om moral kan det inte finnas någon auktoritet som besitter
överlägsna lösningar, eftersom moral definitionsmässigt är byggd på
värderingar. Inom naturvetenskapen finns däremot den auktoritet som
grundas på den bästa kunskapen, och som man kan begära fram belägg för.
Så till observationen: Som exempel på god retorik fick vi höra Gunnar
Sträng i en kort sekvens, där han gick i god för kärnkraftens säkerhet med
argumentet att många andra kunniga människor litade på tekniken. Panelens
enhälliga reaktion var: "så får man inte säga". Med en latinsk term för
fenomenet menade retorikprofessorn att hänvisningar till andra
auktoriteter inte var ett giltigt argument. Alltså efter att vi under hela
programmet fram till dess fått upprepade hänvisningar till filosofins
auktoriteter i frågor där kunskap inte ens har någon plats!
Slutsatser? Ja, säg det!
2008-03-11 tisdag
(Filosofiska rummet om retorik igen:)
En filosof som retorikexperterna i radioprogrammet nogsamt undvek
var Sokrates. Av Platons skrifter framgår annars att Sokrates var negativ
till retoriken, som han ansåg gav en vrångbild av politiken och var "ond".
Om vi efter filosofernas eget föredöme får använda sådana referenser, så
lägger jag min röst på Sokrates.
Att kommunicera väl, och att göra sig bra i media, har blivit en av de
viktigaste kompetenserna hos en politisk ledare i vår typ av demokrati.
Andra ledaregenskaper premieras inte lika mycket, även om de kan vara väl
så viktiga - eller viktigare - för det faktiska resultat som ledaren
förväntas prestera.
Paneldeltagaren Göran Persson är ett väl offentliggjort exempel på en
lysande retoriker med en ledarstil i övrigt som inte genererade bästa
möjliga resultat i de organisationer han ledde. De flesta verkar överens
om att den bossiga attityden kom till viss rätt under saneringen av
statsfinanserna (som i eftervärldens ljus kanske var för radikal), men
inte alls lämpade sig för den mera kreativa fas som borde ha följt.
Gammaldags furirfasoner är inte särskilt gångbara i dagens verklighet.
Trots att väljarna inte drabbades direkt, utan mest såg den retoriskt
brillianta ytan, så fick Perssons ledarstil till sist sin dom vid
valurnorna.
Retoriken har nätt och jämnt hunnit repa sig efter det förödande rykte den
ådrog sig under Tredje riket, innan den nu tycks vara på modet igen. Det
går inte att bortse från kopplingen till postmodernismens fatala felsyn.
Om man enligt den anser att språket definierar verkligheten så blir
formuleringskonsten naturligtvis viktigare än innehållet. Att
naturvetenskapen fullkomligt smular sönder den postmoderna föreställningen
är tydligen ingenting som bekymrar riktigt alla filosofer och andra
humanister. Men eftersom naturvetenskapen oemotståndligt stormar fram över
alla fronter så kommer den dag då många humanister oundvikligen måste
hitta ett fullkomligt annorlunda paradigm för sin verklighetsuppfattning.
Och då kan man hoppas att retoriken förvisas dit den hör hemma, bland
bondfångeriet och annat säljsnack.
2006-03-30 torsdag
Att tala så att det låter som om man vet, kan, är trygg och säker, är en
bra ledare - när ingetdera behöver vara sant - är politikerns viktigaste
kompetens. Naturligtvis hade de gamla grekerna en uppfattning om detta
fenomen, här ur Platons Georgias:
SOKRATES … Men det som
jag själv kallar retorik, det ingår i en syssla som inte alls är särskilt
tilltalande.
GORGIAS Nämligen vilken, Sokrates? Säg det! Genera dig inte för mig!
SOKRATES Enligt min åsikt gäller det en syssla som inte har med konst
att göra utan kräver en träffsäkert gissande och djärv själ som av naturen
är skicklig på att ta folk, och min allmänna beteckning för den är
inställsamhet. …
...
SOKRATES … Enligt min uppfattning är retoriken en vrångbild av en del
av politiken.
POLOS Vad? Menar du att den är skön eller ful?
SOKRATES Ful. För det onda kallar jag fult. …
....
SOKRATES Och vilken övertygelse skapar retoriken i domstolar och andra
folkhopar om rätt och orätt? Är det den övertygelse som alstrar tro utan
vetande eller den som alstrar vetande?
GORGIAS Det är ju uppenbart att det är den som alstrar tro, Sokrates.
SOKRATES Retoriken tycks alltså vara en producent av övertygelse om rätt och
orätt grundad på tro, inte på undervisning.
GORGIAS Ja.
Pyrrhon
2006-09-03 söndag
När man skriver sådana här spalter på nätet kommer man ibland att
tänka på den grekiske filosofen Pyrrhon från Elis som ansåg att det var en
god idé att "suspendera omdömet", dvs. att inte tycka så förtvivlat mycket.
Att minska på tyckandet skulle vara ett bra sätt att skaffa sig lite andlig
frid. Som tur var menade han inte diskussioner eller analyser, utan rena
omdömen som "det där var en otrevlig person" eller "blodpudding smakar illa"
och allt av liknande slag som vi kastar ur oss, mest som ett utslag av
dåligt humör. Kommer man någon gång på att pröva hans tes så kan man se att
det ligger lite i den. Pyrrhon var KBT på spåren.
Tyvärr har han blivit mera känd som kunskapsnihilist. Där var han
postmodernismen på spåren. Och då har man plötsligt svårt att inte kasta ur
sig ett omdöme.
Sommartid
2007-10-28 söndag
Återigen denna dag med vridande på alla klockor för övergången till
"normaltid". Värmepannans tidur är fortfarande lika obegripligt och kräver
att manualen rotas fram. Till vilken nytta gör vi detta?
En gång i tiden hörde man att det skulle ha att göra med kornas mjölkning.
Om det nu är en myt så är den verkliga orsaken i så fall ännu mer höljd i
dunkel. Tar det några minuter för varje hushåll i EU att göra den här
proceduren två gånger om året så talar vi om sådär tio miljoner mantimmar
som ödslas på en meningslöshet. Då räknar vi inte alla komplikationer som
kan inträffa för dem som glömmer att ställa om klockan.
Alla människor på jorden har inte samma ljus vid samma tid på dygnet. Inom
en tidszon kan det skilja hela tre soltimmar mellan två orter på samma
klockslag. Till och med det smala Sverige har en skillnad på en kvart mellan
ost- och västkust. Det meningslösa i denna jätteapparat två gånger varje år
är uppenbart.
Några rationalister i EU-parlamentet driver tydligen på för att avskaffa
sommartiden. Låt oss hoppas att de lyckas till slut.
Utvecklingssamtal
2007-10-26 fredag
För att ett ögonblick stanna vid en sak ur "den lilla världen":
skolans utvecklingssamtal. Till skillnad från det gamla kvartssamtalet skall
barnet idag vara med när lärare och föräldrar skall försöka föra en
uppriktig dialog om hur barnet sköter sig och utvecklas. Skall man gissa om
bakgrunden skulle det vara någon sorts demokratisk tanke om delaktighet från
barnets sida. Men resultatet blir ett skruvat samtal där försök till
öppenhet bara riskerar pinsamheter för barnet. Därför tassar man runt ämnet
och föräldrarna får försöka läsa mellan raderna vad lärarna uppriktigt
menar.
Man kan jämföra med om två chefer i ett företag skall föra ett uppriktigt
samtal om en av medarbetarna där det är viktigt att alla sidor får
belysning, till exempel i en befordringsfråga. Det samtalet kan förstås inte
föras i medarbetarens närvaro.
Om tid och resurser bara fanns (ett av de stora problemen) så skulle en
naturligare ordning vara att läraren håller utvecklingssamtal med eleven,
och därefter ett gammaldags kvartssamtal med föräldrarna. Fortsättningen
blir naturligt i hemmet, där ett löpande utvecklingssamtal hör till det
normala.
Liberalism
2010-07-20 tisdag
Svante Nycander levererade sin sedvanliga sommarartikel till DN Debatt
igår. Den här gången handlar den om hur hunsad liberalismen är, särskilt i
den akademiska världen, där Sven-Eric Liedman har fått verka alldeles för
fritt med sin marxism i ämnet idéhistoria. En webbkommentar till DN.se:
Om liberalismen kan man säga som Gandhi sade om västerländsk demokrati:
den vore en bra idé. Men talet om mänskliga rättigheter kamouflerar bland
annat militära övergrepp som rika maktcentra tillgriper för att förhindra
folklig frigörelse i den fattiga världen. Och talet om ekonomisk frihet
försvarar en struktur där företagen fungerar som diktaturer, helt utom
demokratisk kontroll. Mill och Smith skulle blivit desillusionerade om de
hade fått se hur deras idéer missbrukats.
Det tydligaste resultatet av den faktiskt existerande liberalismen är de
privilegierades försvar av sina privilegier. Men begreppet saknar en
definierad innebörd och lånar i stället sin status av den
civilisationsprocess som trots allt har fört utvecklingen av verkliga
rättigheter framåt, men har gjort det genom folklig kamp i olika politiska
former. Det liberala bidraget i den ofta hårda och ibland blodiga kampen
har varit begränsat.
Övrigt
2010-01-01 fredag
Nytt år, stort firande och stora förväntningar. Ändå är det inget
annat än ren numerologi. I verkligheten betyder klockslaget ingenting,
utom eventuellt några bortskjutna fingrar, till ingen nytta.
2010-06-13 söndag
The
communist creed: From each according to his ability, to each according to
his need. The capitalist creed: From each according to his gullibility, to
each according to his greed.
2010-06-14 måndag
Apropå "the capitalist creed": I samband med 200-årsfirandet av USA:s
grundande 1976 gjordes en enkätundersökning där de utfrågade fick ta
ställning till ett antal citat och svara på om de var hämtade ur konstitutionen eller ej.
Ett av citaten var just följande: "Från var och en efter hans förmåga,
till var och en efter hans behov". En stor majoritet trodde att den
meningen var hämtad ur den amerikanska konstitutionen. En gissning är att
resultatet inte skulle bli detsamma idag, och att orsaken till det
antagligen är ganska intressant.
2008-11-15 lördag
Människans avancerade hjärna gör henne kapabel till ytterlig rationalitet,
vilket hon dessbättre inte alltid ägnar sig åt. Mycket av våra stora
livsvärden handlar om känslor. Som till exempel glädjen när vi lyssnar
till vårens första koltrast, och alla andra sensoriska njutningar därtill.
Livets mening, om man nu måste söka den, har säkert mycket med en sådan
omedelbar närvaro i nuet att göra.
Rationaliteten har dock sitt fält. Utan förnuftigt handlande skulle vi
inte ha skapat den materiella trygghet som befriat oss från ett oändligt
slit enbart för att uppehålla livhanken, och med det gett oss tid och
kraft att förverkliga en mångfacetterad livskvalitet. Nyckeln är att veta
när känslorna har sin rätta plats och när förnuftet sin. Där råder
dessvärre en märklig förvirring.
Av alla aktuella frågor är miljön det kanske mest utpräglade området för
en sådan förvirring. Eftersom de flesta miljöfrågor har naturvetenskaplig
grund så borde känslor i det sammanhanget stå sig slätt. Men så är det
sannerligen inte.
2008-11-28 fredag
Dagens Nyheters ledarsida skriver idag "kärnvapen" när det uppenbarligen
menas "kärnkraft". Inte en gång, utan tre. Denna freudianska eller kanske
halvt medvetna förväxling har en lång tradition i miljörörelsen. Men när
den förekommer på landets främsta ledarsida så signalerar den bristande
bildning - och frånvaro av korrekturläsare.
Avsaknaden av grundläggande kunskaper om teknik och naturvetenskap hos den
intellektuella eliten i Sverige tar sig många uttryck. En sak är säker:
lika stor okunskap inom något annat ämnesområde skulle betraktats som
total brist på allmänbilning och diskvalificerat frän att komma i närheten
av en tidnings ledarsida. Som om man till exempel skulle skriva kostnad
och mena intäkt, Heidenstam och mena Strindberg, USA och mena Kanada.
Inget sådant skulle accepteras ens som tillfällig lapsus.
2008-12-21 söndag
"Årets mörkaste dag" annonserades i radion i morse. Men den blev
ganska ljus på den här kusten, med lite solsken på morgonen och sedan
några tunna moln. Betydligt ljusare än häromdagen, då tunga skyar höll
lamporna lysande hela dagen. Så noterar man att tidpunkten för solens upp-
och nedgång inte är den enda parameter som bestämmer hur mörk dagen
blir...
"Årets kortaste dag" är kanske korrektare. Men hur oviktigt är inte det?
Bara ett penseldrag i en bild över många samtida diskussioner...
2007-03-29 torsdag
Tredje dagen med sol och vårvärme. Promenaderna förlängs. Att bara
vara i ljuset, dofterna, fågelsången skapar välbefinnande i själva
existensen. Endorfinhalten stiger och ger en lätt berusning. En stor del av
njutningen ligger i kontrasten mot den mörka vintern. (Om ett par månader
har värmen blivit trivial).
Att alltihop är en fråga om biokemiska reaktioner som triggas av
sinnesintrycken påverkar inte upplevelsen överhuvudtaget, i varje fall inte
negativt. Här håller en del humanister inte med. Själva tanken på materiella
orsaker till andliga upplevelser är för dem störande, i så hög grad att det
ofta leder till förnekande av att människan är en biokemisk maskin.
Visserligen oändligt komplicerad, men dock en maskin . Ändå vet alla att
många av de kemiska mekanismerna inte bara är klarlagda, utan också kan
styras.
Så det finns inget att förneka. Den sköna livskänslan i vårsolen är bara att
ta till sig. Tanken att människan har kunskap om en del av mekanismerna
bakom lägger ytterligare en dimension till upplevelsen. Förutsatt att man
inte som postmodernisterna relativiserar eller förnekar kunskapen som sådan.
|
|