Dagsnoteringar 2006 - 2010                               Filosofi och vetenskap

Rondellhundar
2010-03-28 söndag
Lars Vilks rondellhund är det optimala ämnet för en debatt utan slut på kultursidorna. Anti-orientalism kontra yttrandefrihet garanterar att det finns ett outtömligt antal aspekter att vända ut och in på. Ändå är problematiken skenbart okomplicerad så länge man använder Occams rakkniv och inte godtar kulturvärldens förtjusning i fruktlösa komplikationer.

Den enda utgångspunkt man behöver anlägga är att yttrandefriheten är en instrumentell rättighet som kan fyllas med nästan vad som helst av konkret innehåll. Den är som vi vet inte absolut utan kan begränsas av andra lagar. För inte så länge sedan stod hädelse också i Sverige utanför yttrandefrihetens skydd och var en straffbar handling. Vår störste författare åtalades och riskerade fängelsestraff för gäckeri med sakramenten i en bok (Giftas) som han förutsade (givetvis korrekt) skulle komma att läsas i framtidens flickskolor. Vi har med tiden lagt religionen som maktfaktor bakom oss, men den särskilda lagen om hädelse upphävdes inte helt förrän 1970. Som ett utslag av storartad självförhävelse anser nu somliga att alla andra folk måste se på hädelse på samma sätt som vi gör nu, och inte som vi gjorde till ganska nyligen. Så att vi skall kunna ta oss friheten att häda andra religioner efter eget önskemål eller möjligen behov.

Översitteri är givetvis det ord som ligger närmast till hands för att karaktärisera Vilks hundprestation. Och inte ett godtyckligt översitteri i namn av konstnärlig frihet, utan en noggrant utvald makthandling med fullt förutsebara konsekvenser. Vilks åtgärd var som provokation en sorts plagiat, eftersom Jyllands-Postens original redan demonstrerat vilka effekter som var att vänta. Ironiskt nog är hoten mot Vilks också ett exempel på yttrandefrihetens gränser. De som försvarar Vilks på rent principiella grunder kunde annars förväntas tycka att det borde stå var och en fritt att säga vad som helst, också t.ex.: "jag kommer att döda den eller den personen". Men sådana yttranden är inte bara oskyddade utan också straffbara.

Det fanns många bland samhällets ädlaste kulturbärare som ville se Strindberg hårt straffad. Han var för övrigt själv helt klar över att Giftas var en farlig bok, men trodde från sitt utlandshem att han kunde fria förläggaren och sig själv med en skriftlig "skuldsedel". I den delen gjorde han en felbedömning, men inte när det gällde riskerna med bokens innehåll. En normalbegåvad person behövde heller inte många sekunder för att räkna ut konsekvenserna av Vilks tilltag: miljoner muslimer skulle bli sårade i sitt innersta. Förutom hädelsen, som alltså kunde lett till åtal i Sverige för inte så länge sedan, tillkommer ett förödmjukande av andra människor, en handling som inte heller är garanterat skyddad av yttrandefriheten hos oss.

Den som provocerar och kan räkna ut konsekvenserna av provokationen kan inte friskriva sig från ansvar för följderna. Parkerar man sin bil och lämnar bilnycklarna på motorhuven så kan man inte räkna med så mycket förståelse från omvärlden om bilen är borta när man kommer tillbaka. Och det alldeles oberoende av att bilstölder är olagliga och biltjuvar kriminella. Det är två helt skilda frågeställningar.

2007-09-22 lördag
Vilks rondellhund har väckt upp debatten om Mohammedavbildningarna. Vår omhuldade yttrandefrihet har flitigt förekommit som argument på den ena kanten. Men är det överhuvudtaget en fråga om yttrandefrihet?

Vad saken gäller är ju om någon har rätt att förolämpa en annan människa, eller grupp av människor. Den universella moralen, inom religioner såväl som utanför, säger att vi inte har en sådan rätt. Vi respekterar vanligen det, och anser det kritikvärt när andra inte gör det. Men vi har tydligen svårt att respektera det om vi själva inte uppfattar det vi säger som en förolämpning, därför att vi inte vill sätta oss in i andra synsätt än vårt eget.

Normalt följer vi självalt och naturligt moralen som förbjuder förolämpning. Vi använder till exempel inte ordet "neger" därför att vi vet att det idag upplevs som en skymf mot en hel grupp människor. Ingen hävdar yttrandefriheten för att göra en svart rondellhund och skriva "neger" på den. Ordet används aldrig i massmedia och det behövs ingen censur för att hålla det borta. Moralen styr, och moralen fungerar. På liknande sätt är det med otaliga andra fenomen.

Undantag finns naturligtvis, men det är sådana som vi har skapat en slags enighet om. Politiker hör till dem vi får skymfa rätt rejält, liksom de får göra detsamma med varandra även i den högsta beslutande kammaren. Andra offentliga personer som författare, artister och idrottsmän får utstå öppen kritik som kan vara direkt förolämpande. Men undantagen följer bestämda avgränsningar som vi alltså är någorlunda överens om (hur det nu gick till).

Ingenstans har vi däremot blivit överens om rätten att skymfa personer därför att vi inte respekterar deras uppfattning om vad som är heligt. I det dagliga livet lever vi tvärtom upp till den moralen i högsta grad. Vi försöker utröna vad som kan stöta andra människor för att kunna undvika sådana ämnen. Om personerna tillhör en annan kultur, och har en religion vi inte förstår, så borde det bara öka lyhördheten.

(Följdfrågan om mordhot och annat därikring är en helt separat diskussion som inte ändrar på något av detta.)

2007-10-01 måndag
Niklas Ekdals ledare i gårdagens DN om Vilks rondellhund ("barnslig, provocerande, farlig, nödvändig") hade ett drag av ambivalens. Jane i texten var en amerikansk sergeant som körde öppen jeep i Saudiarabien under Kuwaitkriget, iklädd bikini. Ett mailsvar:

Du skrev om rondellhundar i söndags, med sedvanlig brillians. Men är inte saken betydligt enklare än den tycks ha blivit?

Det här att vi inte förolämpar vanliga, oskyldiga människor är ju en del av vår universella moral som vi tillämpar i alla sammanhang. Vi tar reda på vad som kan stöta andra för att kunna undvika det, antingen det gäller grannarna eller folk på det utrikes resmålet. Vilks har fallerat här i något led.

Ett enkelt test av Vilks miss är att föreställa sig en muslim, konstnär eller ej, göra en dreglande rondellhund med krokig nos och skriva "Jude" på den. Vi känner upprördhet redan vid tanken. Sådan är upplevelsen av att bli förolämpad i sin värdegrund. Skulle han åberopa sin yttrandefrihet hade svaret blivit åtal för hets mot folkgrupp. Om hans syfte dessutom skulle vara att vinna sympatier för sina egna värderingar så hade vi ansett honom galen.

Lika galen som saudierna antagligen tyckte att sergeant Jane var. Hennes avsikt var kanske inte att demonstrera för de arabiska kvinnornas rätt, hon var väl bara aningslös, men hennes bikini kan enbart ha skapat en upprördhet som hade motsatt effekt. Man kan igen göra ett test genom att föreställa sig en minimal förändring i Janes beteende som skulle utlöst unisont fördömande från hennes egna landsmän av motsvarande värderingsskäl, och dessutom avsked på stående fot: att hon hade tagit av den lilla bikinin.

Man kan (som jag) ha uppfattningen att utvecklingen har en riktning, och att den för människans del går (i varje fall trendmässigt) från religiös vidskepelse och mot ökad rationalitet. Men den som vill främja en sådan utveckling motverkar bara sitt syfte genom att förolämpa vanliga, religiösa människor. Hade Voltaire inte riktat sina attacker mot kyrkans bigotta prelater utan mot sina landsmän i gemen hade sekulariseringen i Europa fått en mycket trögare start.

2007-10-03 onsdag
Rondellhunden fick en fortsättning som tryckfrihetsfråga när Nerikes Allehanda publicerade en bild av hunden, och när någon virrhjärna någonstans hotade Vilks till livet. Wolodarski framställer idag (i DN) tryckfrihetsfrågan som odiskutabel, och kritiserar den nya pressombudsmannens (Yrsa Stenius) lama försvar för Nerikes Allehanda. Men vad är tryckfrihet, och vem åtnjuter den?

Idag kan man hos oss tala om en begränsad tryckmöjlighet som kanske de facto kan jämföras med den begränsade tryckfriheten i forna tider eller på andra håll. Wolodarski nämner Torgny Segerstedt som exempel på frimodiga pennor som med Yrsa Stenius syn på tryckfriheten skulle ha legat illa till. Men vi kan jämföra med en nutida motståndsman som utmanar den numera härskande makten, och som under Vietnamkriget förvisso stod på en dödslista, nämligen Noam Chomsky. Han har inte (som Segerstedt) tillgång till någon ledande tidning, utan är hänvisad till små tidskrifter och radiokanaler.

Tryckfrihet är nu som alltid en fråga om vem som bestämmer vad som får tryckas, och med vilka metoder det övervakas. I diskussionen hos oss hamnar fokus på diktaturers repressiva metoder för att genomdriva sin censur. Trots att Chomsky själv är censurerad menar han dock att vår situation inte kan jämföras med den som råder i diktaturer. Att inte hamna i fängelse för något man skrivit är jämförelsevis en stor och viktig frihet.

Även om skillnaden i metoder alltså står utanför all diskussion kan man ändå reflektera över om vår tryckfrihet verkligen innebär att fler och mer aparta röster kan göra sig gällande. Likriktningen i våra stora media är bedövande, och fungerar om inte annat genom självcensur. Drar vi pilar från alla olika håll ser vi att de samlas i ungefär samma område av politik, ekonomi och kultur. Skillnaderna är i det stora hela marginella.

Publiceringen av rondellhunden som förolämpar många muslimer skall enligt vår samsyn alltså skyddas av tryckfriheten, och vi bör alla ställa upp till försvar för Nerikes Allehanda. Den hypotetiska "judehund" som jag tog som exempel i ett mail till Niklas Ekdal skulle knappast åtnjuta något sådant skydd, utan snarare leda till åtal. Och det finns många fall där vi inte följer våra högstämda ideal. När Chomsky tillerkänner Faurisson rätten att uttrycka sina bisarra åsikter så föranleder det svenska ledarskribenter att kraftigt fördöma Chomsky. Tryckfrihet är alltså i praktiken ett relativt begrepp och tillämpas på företeelser som "vi" anser värda ett grundlagsskydd. I den egenskapen blir den bara ytterligare ett i samlingen av politiska slagträn.

2007-10-04 torsdag
Som förtydligande av gårdagens notering måste upprepas att vår formella tryckfrihet är en grundsten i det civiliserade samhället, och att dess brister på inget sätt kan likställas med diktaturers formella censur, upprätthållen med våldsmakt. Sedan kan man ändå notera den informella censur och självcensur som gör att vår tryckfrihet inte är helt reell.

En sak är alltså likriktningen av våra media. Av alla miljoner händelser som inträffar i världen under ett dygn så kommer en handfull att bli nyheter i svenska media. Och alla media väljer att fokusera på i stort sett samma lilla antal händelser, ofta identiskt samma. Dessutom kommer ett fåtal ur detta lilla urval att bli "stora" nyheter som efter en förutsägbar dramaturgi kommer att manglas ett visst antal dagar, något som med viss självöverskattning brukar kallas "fördjupning".

Vilka händelser som väljs ut till huvudnyheter bestäms inte i första hand av deras betydelse för mänskligheten, utan efter dess "nyhetsvärde". I klarspråk betyder det händelser som är tillräckligt sensationella, som väcker förtrytelse och harm, som har tillräcklig dramatik och liknande. Försvaret är att nyhetsmedias roll är sådan. Den intressanta frågan är hur denna roll har formats. Kan det verkligen vara genom läsarnas efterfrågan, samma läsare som placerar journalister bland de yrkesgrupper som de har allra minst förtroende för? Vi vet inte så mycket om det av den självklara orsaken att en verkligt kritisk diskussion om massmedia hör till det material som massmedia silar bort.