Dagsnoteringar 2006 - 2008                               Filosofi och vetenskap

Meningen med livet
2010-06-16 onsdag
Trygghetsnarkomani har en rationell grund om målet är att minska riskerna för att drabbas av skada och att eventuellt förkorta livet. Motsatsen, spänningssökande, har den känslomässiga grunden att livskänslan ökar när livet på något sätt utmanas. Spänningssökaren upplever tryggheten som något negativt och hämmande, medan trygghetssökaren lugnt kan strunta i risktagaren. Hanne Kjöller skrev igår (DN Kultur) om tjusningen i att sitta på en kafépråm "utan minsta lilla skyddsanordning", och hur detta blir "ett andningshål i en annars inbäddad, nästan kvävande tillvaro". Och att "det måste vara mer mening med livet än att bara överleva". Några rader till HK:

Din think piece i DN:s kulturdel igår knyter an till en gammal idé som i Akilles mun låter så här: "Hellre ett kort liv fyllt av dåd och ära, än ett långt utan innehåll". Det logiska felet är förutsättningen att ett liv med faror skulle vara den kontradiktoriska motsatsen till ett tråkigt liv. Självklart finns det mycket annat än den kittlande leken med faror som kan fylla livet med ett oerhört fascinerande och spännande innehåll. (Matematik och logik t.ex.)

Akilles syn på saken kännetecknar en klart urskiljbar grupp som brukar kallas spänningssökare. Intressant nog har man funnit en variant av en gen som påverkar den här läggningen i signifikant grad: genen D₄DR - som kodar för en dopaminreceptor - är längre än normalt hos spänningssökare.

Danskar sägs gärna vilja skämta om svenskarnas överdrivna trygghetsbehov. (Ett helt folk med långa D₄DR-gener?) Och många av oss ser med lätt avund på danskarnas fria och lättsamma livsstil. Men deras obekymrade syn på faror gör ett märkligt undantag för kärnkraft, som en stor majoritet är kraftigt emot. Är detta en självmotsägelse?

På ett sätt skulle man önska det. Akillescitatet är hämtat från Oswald Spengler som gjorde credot till sitt eget, och under 1920-talet var med och förberedde marken för en viss korpral som lyckades överträffa Akilles alla tänkbara drömmar. Främlingsfientlighet, misantropisk miljöreligion och en empatibrist gentemot sjuka och handikappade är bara några exempel som hör till samma tanketradition. Så låt oss hoppas att danskarnas överdrivna trygghetsbehov när det handlar om kärnkraft bara är ett irrationellt undantag från deras verkligen avspända och sköna livsstil.

Trygghetsälskarens avgörande argument mot spänningssökarens lite nedlåtande självsäkerhet handlar om egoismen. Vår död kan vara omvärldens problem mer än vårt. När vi försöker optimera förutsättningarna att hålla oss vid liv skulle det i första hand kunna vara för att våra barn behöver oss, och att några andra också vill se oss levande. Barnen svarar i sin tur för en stor del av livskänslan för oss själva. Och sedan har vi listan utan slut på allt annat livet kan ge den som är det minsta aktiv, utan att någonsin behöva ta helt meningslösa risker.

Så sätt du på cykelhjälmen och var stolt. Varje år måste 1 500 cyklister sjukhusvårdas för skallskador bara i Sverige. Några dör. What for? Andningshål? Come on!

2008-03-28 fredag
Skatan utanför fönstret sliter energiskt för att få loss en liten kvist från trädet. Hans bo är redan imponerande stort och fyller halva trädkronan, men han arbetar oförtrutet för att det skall bli ännu större - och imponera ännu mer på honorna. Hans blinda strävan, styrd av DNA-molekyler som han inte är herre över, påminner inte så lite om oss människor i husen nedanför. Vi snickrar och bygger ut, byter kök och byter bil, antingen det behövs eller inte. Vi kan reflektera över fenomenet, men det kan inte skatan. Fast det hjälper inte så mycket; vi förnekar i allmänhet likheterna och rationaliserar med våra mera 'genomtänkta' syften.

Människans väldiga behov av en högre mening med livet ser vid en jämförelse ut som ett tillkortakommande. Liksom skatan är vi programmerade att känna livslust av okomplicerade saker som att arbeta, och av arbetets resultat. Det är sådana enkla ting som ger oss förmågan att uppleva själva existensen som något positivt, och att till och med njuta av livet. Men släpper vi tankarna fria så irrar de sig gärna iväg utanför hjärnans kompetensområde och fördunklar tillvaron. Vi får lätt samma problem som komplicerade datorprogram: det blir buggar. När vi istället kan få ut en hel del livsglädje av att använda hjärnan för sådant som skatan inte förstår, till exempel hur lika vi är.

Moralen
2007-03-09 fredag
Tor Wennerberg skriver (i DN21/2) om den mänskliga moralens biologiska grund. Han citerar Noam Chomsky: "Faktum är att vi ständigt gör moraliska bedömningar i helt nya situationer, och över ett brett spektrum gör vi det på ett likartat sätt - det vill säga vi avviker inte slumpmässigt och kraftigt från varandra. Dessutom gör små barn det, mycket fort, och de gör det också på ett likartat sätt... Om man därför begrundar detta fenomen finns bara två möjligheter: antingen handlar det om ett mirakel, eller så är vår moraluppfattning grundad i vår mänskliga natur."

Wennerberg refererar en bok av Frans de Waal som finner stöd för moralens evolutionära bas i studier av beteendet hos våra närmaste släktingar bland aporna. Att altruism i den egna gruppen har ett överlevnadsvärde är inte svårt att inse. Baksidan är att gruppsammanhållningen kan uppamma fientlighet mot konkurrerande grupper.

Tanken att den själviska genen skulle ge upphov till själviska individer är alltså ett felslut. Man måste se till evolutionens grundläggande mekanismer. Gör man det blir det helt naturligt att vi har en medfödd förmåga till moraliska överväganden.

Hur mycket av filosofin och religionen blir inte överspelat av dessa elementära fakta? Det märkliga är varför människan med sin avancerade hjärna har lagt ner så mycket ansträngningar för att skapa ideologier som har till ändamål att skyla över och förtränga vårt biologiska ursprung och dess uppenbara manifestationer i vårt beteende. För om vi bara accepterar evolutionen så faller så många bitar på plats alldeles av sig själva.

Den själviska genen
2007-03-25 söndag
Richard Dawkins senaste bok The God Delusion recenseras nu i många tidningar. Synpunkter får vänta till efter läsning, men under tiden kan man göra en återblick på hans genombrott med Den själviska genen 1976.

Det var en bok som erbjöd en sällsam läsupplevelse. Dawkins lyckades göra evolutionen till ett fängslande äventyr och samtidigt förmedla övertygelsen av en absolut grundfast teori. Med en glasklar formuleringskonst knöt han samman den tidens främsta forskning och skapade en lika gedigen som lysande föreställning av "livets mysterier". Efter Den själviska genen blev verkligheten på ett helt nytt sätt begriplig och samtidigt mer fascinerande. Man kunde inte föreställa sig annat än att alla andra läsare skulle göra samma erfarenhet.

Men vad hände? 1976 markerade slutet av en någorlunda rationell epok, och början av en radikal reaktion inom filosofi och politik, och en därav följande renässans för religionen. Strömningar från aprättegången 1925 i Dayton, som dittills hade hänvisats till civilisationens förhistoria, flöt åter upp till ytan om än i modernare tappning. Kreationismen stärkte på nytt sin ställning och gjorde här och där i intrång i skolväsendet i USA. Obskurantismen, närd av postmodernismen, kastade långa skuggor över det rationella tänkandet inom olika akademiska fält.

I det perspektivet kan man se Dawkins nya bok som en tyvärr nödvändig defensiv inlaga. Han har tvingats att ta flera steg tillbaka för att bemöta grunden för den nya reaktionen. Men detta gäller bara striden om själarna på en retorisk och politisk nivå. Bakom allt detta brus går forskningen nämligen framåt och förstärker evolutionens solida byggnad med ständigt nya hårda fakta. En slutsats är att kreationisterna, som så många andra tankeskolor i vår postmoderna tid, lever i en imaginär tillvaro helt avskild från den verkliga värld som kan studeras med öppna ögon och klar hjärna.

Politiken
2007-03-16 fredag
Politik är en intressenas kamp. Vi tenderar att omformulera verkligheten efter de egna intressenas mall. Fakta, rationalitet och logik underordnas berättelser som anpassas till en förutbestämd bild. Journalister på våra mainstreammedia är i det avseendet lika skenbart aningslösa som deras kollegor på Izvestija var under sovjettiden. Man kan tycka vad man vill om det, men att säga att det är oundvikligt är onekligen uppgivet.

Detta att vi håller samman i den egna gruppen, och tenderar att vara fientliga mot andra grupper, är en av de delar av människans natur som en gång i tiden hade ett överlevnadsvärde och därför är given genom evolutionen. Politik som den ser ut idag hämtar sin näring ur denna vår natur. Men mycket av människans kamp för civilisation har bestått i medvetet agerande där hjärnan tagit herraväldet över instinkterna. Samma utveckling är naturligtvis möjlig också i politiken.

Inte bara möjlig utan också i det långa loppet ofrånkomlig. För även om vi ännu befinner oss på en relativt primitiv nivå, så kännetecknas mänsklighetens utveckling av en civilisationsprocess som obönhörligen skrider framåt, om än i långsam takt och med ett och annat bakslag. (Tillfälliga bakslag som det vi nu upplever i form av postmodernismens dyrkande av tillbakagång är bara knappt märkbara hack i den uppåtgående kurvan.)

Grunden för en sådan prognos kan formuleras som en lag. När vi i vårt samhällsbyggande på alla nivåer använder hjärnan framför instinkterna för att fatta beslut, så ser vi att resultatet alltid blir bättre. Den insikten kan inte hejdas utan sprids alltmer i takt med att den ständigt bekräftas. (Om mänskigheten får överleva tillräckligt länge kommer evolutionen att föra in den i genmaterialet.)

2007-11-05 måndag
Vår tydligen medfödda tendens att tänka i dikotomier och att sortera åsikter i partipaket kan ha varit evolutionärt gynnsamt för att hålla livet tillräckligt förenklat, möjligen en fördel i jägarsamhället. När tillvaron som hos oss blivit mer komplicerad är det mera produktivt att kunna hålla fler än en tanke åt gången i huvudet. Ändå tycks det vara rätt så svårt.

Eftersom åsikter i alla tänkbara frågor inte låter sig delas upp i enhetliga klossar blir resultatet en rätt stor förbistring. Som "vänster" betecknar sig bland andra en miljöromantisk, kunskapsrelativistisk och teknikkritisk falang som har påtagliga likheter med New Age, men också en rationell, materialistisk och emancipatorisk arbetarsocialism som bygger på Marx teoretiska grund. Och fler konstellationer finns. Likheterna mellan grupperna är minimal.

"Högern" förknippas traditionellt med kapitalism, inskränkt positivism och teknikdyrkan. Men den rymmer också känslobetonade element som nationalism, rojalism och olika yttringar av moralism. Antingen man ansluter sig till vänstern eller till högern riskerar man alltså att förskriva sig till självmotsägande åsikter.