Dagsnoteringar 2006 - 2009                               Filosofi och vetenskap

Saussure
2008-03-02 söndag
Maciej Zarembas artikelserie om "kränkningar" på Lärarhögskolan i Stockholm har fått vederbörlig respons, mestadels positiv att döma av (och med reservation för) det som DN publicerat. En förtvivlad röst kved dock att Zaremba hade skymfat hennes världsbild, som bland annat var uppbyggd på att språket konstruerar verkligheten.

Just så, queerteorins modersmjölk är Saussures semiotik som livnär tanken att det inte finns någon verklighet utanför språket. För var och en med en gnutta naturvetenskaplig insikt är detta rent osannolikt nonsens. Vad vi alla bör förtvivla över är att en del av de blivande lärarna till våra barn tydligen - fortfarande och överhuvudtaget - är så påverkade av detta postmoderna mumbo-jumbo. Vi riskerar att få lärare som anser att häxor och spöken är lika verkliga som solen och månen. Tala om att bli kränkt som förälder och medborgare!

Hanna Arendt
2008-03-16 söndag
På tal om Hanna Arendt påminns man igen om hur relativismens femtekolonnare inom vänstern bröt med upplysningstraditionen och därmed förvandlade sig till höger. Via Horkheimer och Adorno och deras 'Upplysningens dialektik', hamnade man så småningom i knät på Nietzsche och Heidegger.

Kollaboratörerna inom denna "vänster" hävdade sådant som att nazismen och fascismen hade sitt ursprung i upplysningstraditionen. "Moderniteten" blev beteckningen på nästan allt ont, och det nya målet för attacker. I stället blev det modernt att vara konstruktivist och hävda att all kunskap är uttryck för maktrelationer.

När denna reviderade "vänster" fått sitt grepp om tillräckligt många förvirrade själar hamnade den i akademierna, där den fortfarande har ett oförklarligt inflytande inom humaniora och samhällsvetenskap. Mest förbryllande är att denna "vänster" inte ser hur mycket höger den har förvandlats till.

Upplysningsfientlighet tjänar enbart det bestående och reaktionen. Med en stor del av samhällskritiken desarmerad som postmodernism har de etablerade maktstrukturerna mycket riktigt kunnat stärka sitt grepp under de senaste decennierna. Det är hög tid för vänstern att ta en avgörande konflikt med relativisterna.

Postmodernismen som "vänster"
2008-03-29 lördag
Svante Nordin - idéhistoriker och professor - är något så ovanligt som en stridbar humanist med en skarp blick för postmodernismens förvillelser, intervjuad i DN idag med anledning av hans senaste bok Humaniora i Sverige. Framväxt - guldålder - kris. Själv med en bakgrund i marxismen på 60-talet har han sin uppfattning klar om när vänstern spårade ur:

Marxismens anstormning inom universiteten, menar han, kom att röja vägen för allsköns destruktiva irrläror som postmodernism, postkolonialism och feminism.

De ersatte sådant som fakta, historia och empiri med spekulationer, politisk korrekthet och snåriga teorier till den grad att ingen längre kan känna igen den gamla humanioran, än mindre säga vad den egentligen ska vara bra för. Om någon ens längre bryr sig.

På frågan om inte postmodernismen snarast kom in från höger svarar han:

- Jo, jag uppfattar den ju inte som en vänsterståndpunkt - däremot uppfattar jag den som vänsterns ståndpunkt!
...
- När marxismens utopi upplöstes sökte vänstern något annat, och postmodernismen fyllde tomrummet. Man hade trott på framsteg och förnuft, med när det aldrig blev något klasslöst samhälle övergav man tron.
- Själv tror jag ju fortfarande på upplysningen, globaliseringen och framsteget  - precis som Marx... men vänstern tror inte på något av detta. Det är den som bytt ståndpunkt, inte jag.

Vad Nordin säger är alltså att vänstern har blivit till sin motsats, vilket man oförbehållsamt måste hålla med om. (Fenomenet är inte helt unikt. Från den praktiska politiken behöver man bara tänka på Flyg-kommunisternas omvandling till nazister.) För den riktiga vänstern borde det vara en prioriterad uppgift att angripa den postmoderna "vänstern" för dess missvisande benämning. (Symtomatiskt för den upp-och-ner-vända världen är att högern istället lagt beslag på upplysningen, en lika omaka koppling.)

Frågan är vem som finns kvar att göra det. Den akademiska "vänstern" är epidemiskt infekterad. Undantagen (som Nordin) är så isolerade att de närmast betraktas som rabulister. Inom politiken är Vänsterpartiet infiltrerat av postmodernt tänkande, liksom för övrigt Miljöpartiet. Socialdemokraterna är delade mellan den styrande stockholmsfalangen och de mera rationella och verklighetsförankrade medlemmarna ute i den industrialiserade "landsbygden". Partiets nuvarande ordförande är via feminismen påtagligt influerad av postmoderna tankefigurer.

Vad som krävs tycks vara en genomgripande renässans för upplysningens grundläggande ideal: ett ständigt upprepat medvetandegörande som klargör att människans förmåga till rationellt tänkande är den enda garantin för framsteg, fred och allt vad som i övrigt kännetecknar civilisationsprocessen. Problemet är att historiens svängningar mellan upplysning och romantik tycks lika omöjliga att styra som ekonomins konjunkturer. Då skulle det bara återstå att invänta bättre tider. Men även det omöjliga måste utmanas. Skam den som ger sig.

Mugglarnas värld
2008-04-07 måndag
Till skillnad från Harry Potters värld, där mugglarna är dömda att leva i okunnighet, så kan alla barn bli trollkarlar om vi bara låter dem upptäcka böckernas värld. Åtminstone om vi skall tro en prisbelönt annons från Svensk biblioteksförening. Mugglare kallas i böckerna om Harry Potter de människor som saknar magiska förmågor och inte känner till den magiska världen. Ordet har fått en vidare spridning i bland annat betydelsen "en omedveten".

Tanken är tydligen att det är bra att läsa, oavsett vad man läser. Annars kan man tycka att det inte är särskilt allvarligt om barnen skulle råka missa ett och annat om magins värld, särskilt som den verkliga världen är oändligt mera magisk. Dragningen till det övernaturliga är ett fattigdomsbevis hos fiktionslitteraturen, något att ta till när den verkliga fantasin tryter.

I ordets korrekta mening handlar kunskap om den existerande och fascinerande verkligheten. Med andra ord är det snarare trollkarlarna än mugglarna som är dömda att leva i okunnighet. Och kanske Svensk biblioteksförening.

Anders Olsson
2007-02-27 tisdag
Anders Olsson skriver i dagens DN så här i en recension av en filosofisk essäbok:

"Humaniora lever i samtalet. Ett samtal som sträcker sig in i och ut ur nuet, mot fonden av det förflutnas röster. Det tidigare tänkta blir del i detta fortlöpande samtal på ett sätt som naturvetenskaperna knappast kan fatta, för den blir det förflutna gärna passerade hugskott i takt med kunskapens tillväxt.

Om svensk humaniora befinner sig i kris, beror det nog mycket på en brist på självinsikt och självförtroende. Man ser inte detta samtal som en enorm tillgång. Det är kanske inte konstigt, då tänkandet på våra breddgrader haft en så utpräglad nyttoorientering med naturvetenskaperna som modell."

Förutom att detta citat i sig andas bristande självförtroende, antyder det vad naturvetenskapen anbelangar ett missförstånd. Man kan hänvisa till Georg Kleins författarskap för en genomtänkt beskrivning och förklaring av det missförståndet. Han påvisar övertygande att naturvetenskapen inte förminskar värdet av människans fria tänkande, vare sig det gäller filosofi, litteratur, annan humaniora, eller ens religion, helt enkelt därför att renodlad naturvetenskap inte har något att bidra med i sådana ämnen. Själv är Klein ett levande exempel på att de båda kulturerna kan samsas förträffligt i en och samma person.

Den konfrontation som nu har skärpts mellan de två kulturerna beror på det rakt motsatta, nämligen att humaniora har trängt in i naturvetenskapens hjärtland genom att med postmodern kunskapsrelativism försöka ifrågasätta den naturvetenskapliga verklighetsuppfattningen. Att naturvetare svarar med klarspråk på så dumdristiga utmaningar kan inte förvåna någon (se Kleins Korpens blick). Söker man en orsak till humanioras kris bör man nog börja med att leta i dess egna tidsbundna paradigm. Litteratur-, samhälls-, historie- och genusvetenskaperna är några av de områden som har drabbats allvarligt av postmodernismens relativistiska förvillelser

Upplysningens dialektik
2007-03-11 söndag
Ett klipp från december har legat i högen för omläsning. Det är Per Molander som läst ett par nya verk om antimodernismen, reaktionen mot upplysningen. Några citat:

"På ett djupare plan andas den antimoderna traditionen antiintellektualism av ganska radikalt slag. Den kan vara religiöst grundad, som hos Herder, eller mer pragmatisk, som hos Burke eller Joseph de Maistre. In på 1900-talet kunde en tänkare som Oswald Spengler hävda att kunskap ur historien bara kan vinnas med intuitionens hjälp, inte med intellektets."

"Med tiden kom antimodernisterna att anlägga ett alltmer alarmistiskt tonläge för att skapa en stämning av akut kris. Politiskt blev det betydelsefullt, eftersom känslan av kris beredde vägen för radikala botemedel. Åtskilliga tog steget över till den fascistiska rörelsen under mellankrigstiden."

"Ett av de märkligaste inslagen i efterkrigstidens idéhistoria är vänsterns brott med upplysningstraditionen och anammande av relativistiska förhållningssätt. Portalverket är 'Upplysningens dialektik', skriven vid krigsslutet av Frankfurtfilosoferna Max Horkheimer och Theodor Adorno. Boken är en klassiker, i meningen en bok som många talar om men som få har läst. Tesen är i korthet att 1900-talets alla olyckor - en brutal och alienerande kapitalism, totalitära statsbildningar och världskrig, antisemitism - är direkta konsekvenser av upplysningen."

"Horkheimer-Adornos tes klarar inte ens ett enkelt rimlighetstest. Vad är troligast - att nazismen och fascismen hade sitt ursprung i en upplysningstradition som argumenterade för människans autonomi, förnuftets kapacitet, demokrati och universella mänskliga rättigheter, eller i den reaktion som hävdade nationens primat över individen, intuitionens och mytens roll på bekostnad av förnuftet, häcklade demokratin och avfärdade rättigheter som abstraktioner? Hade Hitler och Mussolini förläst sig på Spinoza och Rousseau? Frågan är retorisk."

"Faktum kvarstår: 'Upplysningens dialektik' blev en bok som kom att bestämma färdvägen för mycket av efterkrigstidens vänsterfilosofi, en färdväg som ledde mot relativism och obskyra intellektuella bindningar. Nietzsche och Heidegger gjordes i all hast om till vänsterfilosofer, trots sitt komprometterande förflutna. I Michael Foucaults efterföljd blev det chict att vara konstruktivist och hävda att all kunskap är uttryck för maktrelationer."

"Den postmodernism som ofta har hävdat sig representera en modern vänster har i själva verket mer gemensamt med antimodernismen än med vänstern."

"Men vänstern gör nog bäst i att undvika denna frestelse; det är hög tid att man inom sina gränser erövrar upplysningen åter."

Detta är väl hela saken i ett nötskal och kan knappast uttryckas bättre.

PO Sundgren
2007-03-14 onsdag
Förra sommaren recenserade Mårten Blomkvist (DN 27/6 -06) en doktorsavhandling om Per Olof Sundman av Johanna Lundström. Vi får bilden av en författare som var behaviorist, före detta nazist och som svärmade för den starke mannen. Det hela knyts samman av att Lundström genom hela författarskapet spårar en kritik av moderniteten. Sundman som modern romantiker med andra ord.

Signaler i recensionen pekar mot att Lundström närmat sig Sundman från ett poststrukturellt perspektiv. Modernitetskritiken kommer då att ursäkta mera diskutabla sidor hos författaren. Blomkvist efterlyste i avhandlingen en diskussion av hur Sundmans nazistiska förflutna påverkat hans skrivande, vilket får tolkas som att Lundström glidit förbi den dystra aspekten. Å andra sidan medger Blomkvist själv att (ett par av) Sundmans romaner inte skulle "vara så spännande böcker om inte där också fanns ett visst svärmande för den starke mannen."

Litteraturen svär sig fri från moralen. Författaren har rätt att få sitt verk bedömt efter litterära kvaliteter och kan då tillåta sig att ha värderingar som hos gemene man skulle ansetts suspekta. Det är en sak. Men det intressanta är hur postmodernismens paradigm på stigen från Nietzsche, Heidegger och de franska filosoferna leder fram till en världsbild i den svartaste reaktion. Och hur de grundläggande elementen är desamma: auktoritetstro och relativism i fråga om både kunskap och moral.

Steven Weinberg
2007-05-09 onsdag
Kan filosofer ha fel? Det skulle kunna vara en kuggfråga eftersom filosofers uppgift bland annat är att definiera begreppet "fel". En nutida, starkt omhuldad, filosofiskola menar som bekant att föreställningen om fel och rätt bara är en fråga om språk och konventioner, en social konstruktion kort sagt.

Många filosofiska framställningar börjar med att referera vad Platon skrivit i ämnet (gränserna mellan filosofi och filosofihistoria verkar ibland flytande). Platons ord ges ofta auktoritetens tyngd, till exempel den klassiska grottliknelsen som illustrerar hans syn på verkligheten som skenbar, en uppfattning som fallit den nämnda nutida filosofiskolan på läppen. Men vad händer om Platon har fel i den saken?

Själva åsikten att rätt och fel är relativa begrepp måste givetvis underkastas sin egen relativism, och kan av den som så behagar betraktas som felaktig. Konsekvensen blir i sista hand att begreppen "rätt" och "fel" blir meningslösa. Problemet att definiera dem faller i en postmodern värld under kategorin klassen av alla klasser, exemplifierad av paradoxen om barberaren som rakade alla i staden som inte rakade sig själva: rakade han sig själv? Gåtan saknar allt innehåll för det mänskliga intellektet därför att det saknas ett definierbart svar.

Tillsammans med Platon, hans föregångare och efterföljare, hade vi kunnat fortleva med dessa stimulerande tankelekar och fördriva många kvällstimmar vid brasan med intressanta samtal. Om det inte hade varit för naturvetenskapen. Det visade sig att människans hjärna, som kunde användas för så djupsinnig spekulation, också kunde brukas för att klarlägga verkligheten omkring oss. Steg för steg byggde människan upp en kunskap som trängde allt djupare in i tillvarons skenbara mysterier. Idag besitter vi en insikt om verkligheten som Platon inte hade någon möjlighet att drömma om. Borde det påverka vår syn på Platon som auktoritet?

Fysikern Steven Weinberg har i en text vänt upp den postmoderna torvan av objektivitetstvivel med en dynggrep. Han pekar på att Thomas Kuhn förkastar att vetenskapen rör sig mot objektiv sanning av den anledningen att begreppet sanning inte är definierat. Det är som att säga att om en bonde inte kan definiera vad en ko är så bör man tvivla på kornas objektiva existens. Men det är inte böndernas uppgift att definiera kor, utan zoologernas, liksom det inte är fysikernas uppgift att definiera sanning, utan filosofernas. "Har de inte lyckats med det är det deras problem." För precis som bonden kan känna igen en ko när han ser den kan vetenskapsmän i allmänhet känna igen en sanning när de ser den.

JA Marina
2007-05-18 fredag
Inger Enkvist, professor i spanska, skriver i majnumret av Axess om José Antonio Marina, en spansk filosof som håller kunskapen högt och (eller trots det) skriver storsäljande böcker. Han befinner sig alltså långt från de postmoderna moderiktningarna och formulerar en tydlig kritik av de nutida akademiska strömningar som fortfarande har en stark ställning i Spanien, likaväl som i Sverige.

"Det paradigm som i dag dominerar vid universitetens samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteter, nämligen postmodernismen, fungerar som en ursäkt för att inte studera olika ämnen grundligt." Och varför skulle man lägga ner tid på grundliga studier om allt bara är ord eller diskurs som postmodernismen menar?

"För att illustrera hur förvirrande postmodernismen kan vara berättar Marina att han, när han för några år sedan undervisade lärarkandidater, brukade ställa tre frågor. Den första var: Tror du att alla kulturer är lika mycket värda? De flesta svarade ja. Den andra frågan var: Tror du att det finns mänskliga rättigheter som gäller alla människor? De flesta svarade ja. Den tredje frågan var: Är du medveten om de två svar du givit är motstridiga? Svaret blev oftast en generad tystnad."

Marina anser det vara ett problem att humaniora och samhällsvetenskap drar till sig personer som inte tycker om matematik och inte är vana vid systematiskt tänkande, att de ofta till och med föraktar naturvetenskap. Själv humanist till utbildningen tvang han sig att följa med utvecklingen utanför sitt huvudämne genom att under tre år att skriva om naturvetenskapliga nyheter för en bilaga till El Mundo.

Tror han att postmodernismen kommer att leva länge till? "Nej, eftersom den inte ger några positiva sociala effekter. Den kan inte förklara något. Människor behöver få saker förklarade för sig."

Ingen av Marinas populära böcker är översatt till svenska. Är det månne ett mått på postmodernismens grepp om humaniora i vårt land? Märkligt i så fall hur vi kan falla så lätt för dessa enkla illusionsnummer. I detta Sverige som i alla andra avseenden fört Upplysningens huvudtankar vidare in i 1900-talet, i en rationell och medmänsklig anda som kan mäta sig med de flesta andra länder.

Chomsky m.fl.
2006-06-01 torsdag
Dagens inlägg på VoF:s Forum, som svar till meddebattörer som anser att kritiken av postmodernismen ofta är svepande och ospecifik:

All kritik av en hel tankeriktning som skall klämmas in på några rader kan alltid beskyllas för att vara svepande och ospecifik. Men det är ett otillräckligt debattknep, eftersom man inte kan kräva att all kritik skall levereras i en hel monografi för att vara giltig. Tvärtom är det väl så att den som är mån om sitt anseende inte uttrycker skarp kritik kortfattat utan att ha en god grund att stå på.

Ta detta exempel: "Quite regularly, 'my eyes glaze over' when I read polysyllabic discourse on the themes of poststructuralism and postmodernism; what I understand is largely truism or error, but that is only a fraction of the total word count." Kritiken, svepande förvisso, är Noam Chomskys men resten av artikeln är nio sidor skarp analys som kan läsas här: http://www.zmag.org/ZMag/articles/chompomoart.html

En bra introduktion i de olika postmoderna riktningarna ger Keith Windshuttle i The Killing of History, och samtidigt en hård kritik av idéernas konsekvenser för historievetenskapen. Postmodernisternas naturvetenskapliga eskapader kan man följa i Sokal och Bricmonts Fashionable Nonsense som jag kort refererar på min sida http://www.schaff.se/artiklar/sida003.htm
Men läs hela boken, den är dråplig! Detta bara som exempel på kritik som varken är svepande eller ospecifik, och det finns mycket mer av det slaget.

En filosofisk skola kan givetvis förefalla ge många intressanta och viktiga bidrag till tänkandet, men den måste klara att stå emot kritik av dess fundament. Problemet med postmoderna riktningar är att de avvisar själva möjligheten till kritik eftersom varje berättelse är så god som en annan. Kunskapen anses relativ, vilket klart framgår av x citat ur mästarnas skrifter, men likafullt kan förnekas av den som så önskar genom att hänvisa till y andra citat. Sådana läror har problem i den verkliga världen och därav min prognos om deras långsamma död.

2006-06-02 fredag
Svar till Marcus på VoF:s forum, som inte godtar svepande kritik:

OK, Marcus, jag håller med om att svepande och ospecifika påståenden kan vara felaktiga, t.ex. om de har formen: "allt som alla postmodernister sagt och skrivit är nonsens." En sådan kritik kan ingen belägga. Men om man som Chomsky säger att det han har läst av postmodernister, och begripit, är huvudsakligen självklarheter eller felaktigheter, så kan man nog räkna med att han har underlag för att kunna utveckla och motivera sin åsikt.

Det generaliserande jag själv skrev är: "istället har vi fått en postmodern hegemoni som håller ordet högre än kunskapen". Nu är det svårt att avvisa det senare ledet i meningen eftersom det är en grundsats inom semiotiken, strukturalismen och de flesta senare grenar på postmodernismens träd. Belägg hittar man lätt i citat från Saussure och hela vägen framåt. Det första ledet, om ev. hegemoni, är väl en smaksak och inte särskilt förolämpande.

Till sist: om man avfärdar kritik med att den är svepande och ospecifik så måste man väl själv ha något konkret motargument för att inte göra självmål?

Aristoteles
2006-06-05 måndag
När Aristoteles kunde hävda att en tung sten faller snabbare till marken än en lätt så stödde han sig på den mänskliga förmågan till förförståelse - eller fördomar - som vi är skapade med. (Fördomen att ett okänt vilddjur var farligt, när man visste att många andra var det, hade ett överlevnadsvärde.) Och fjädrar, löv och andra lätta föremål faller ju bevisligen långsamt mot marken.

Den metafysik som Aristoteles formulerade, och som omfattade hela världsalltet, blev som bekant en grundfilosofi om naturen och fick högre sanktion som officiell naturvetenskap inom påvekyrkan. Galileis grundskott mot metafysiken, där det retfullt enkla tricket att faktiskt släppa två stenar och se vad som hände ingick som en liten komponent, gjorde att metafysik så småningom blev ett skällsord. Empiriskt och matematiskt grundad naturvetenskap tog över och skapade en (relativt) fördomsfri kunskap om verkligheten, och revolutionerade vår materiella tillvaro i grunden.

Inom akademiska verksamheter som filosofi och humaniora där empiriska och matematiska tillvägagångssätt inte är så tillämpbara har metafysiken fortfarande ett legitimt utrymme. Hermeneutiken är en av flera sådana metodiker, och de kan inte avfärdas utifrån en jämförelse med naturvetenskapen. Hur fruktbara de är avgörs inomvetenskapligt, och där måste man ha betydligt mera underlag än jag för att ha synpunkter.

Vad som hänt under den nuvarande perioden av postmodern hegemoni är att metafysiken har sträckt sig utanför sina legitima gränser. I kraft av sitt mediala genomslag har den gjort anspråk som den inte den inte kan leva upp till.

För att ta ett aktuellt exempel: En beryktad genusprofessor blev kritiserad för att hon trodde på förekomsten av rituella barnamord i stor skala. Några etablerade genusprofessorer försvarade henne då bl.a. med argumentet att hon tillämpade en hermeneutisk forskningsmetodik. Argumentets otillräcklighet är uppenbar. Om morden har förekommit så kan man ta reda på det med konkreta, polisära metoder. Alternativet är att hermeneutiken skulle göra anspråk på att skapa en virtuell värld, vid sidan av den verkliga, där sanningen är det som modet för tillfället föreskriver.

Liknande exempel finns i övermått och leder till slutsatsen att ett riktigare namn för postmodernism vore premodernism, eftersom den i sina universella ambitioner vill föra oss tillbaka till tiden före Galilei. Prästerskapet som vill styra över tanken är förvisso numera sekulärt, men likheterna är annars påfallande. Tro och känsla är det centrala, kunskapens träd mer av en skrämmande symbol.

Dragningen till dualistiskt tänkande spelar oss ett spratt när vi tror att det är fråga om antingen känsla eller förnuft, att de båda på något sätt utesluter varandra. Och att vi därför måste välja en hel filosofi som antingen är premodern eller modern och utifrån den ställa universella anspråk. När det enkla svaret är att känslor är oersättliga för människans liv, och förnuftet oersättligt för att lösa konkreta problem. Både/och alltså, bara en fråga om att hålla isär det ena från det andra vid rätta tillfällen.

Övrigt
2010-11-09 tisdag
En mailreaktion till Linnea Tillema efter en artikel igår:

Det du skrev i DN igår är till ena delen obestridligen sant. Som att mjuka vetenskaper med ofrånkomligen inneslutna värderingar aldrig kan utövas fullständigt värdeneutralt. Eller ännu mer att kvalitet inom artistisk verksamhet inte kan avgöras i ett "affektfritt vakuum". Däremot förhåller det sig diametralt annorlunda med naturvetenskap och teknik. I själva verket kan man uppfatta det som en sorts definition av naturvetenskap att den levererar exakt samma resultat oavsett betraktarens personliga värderingar.
 
Men det stannar inte vid värderingar, även vetenskapsmannens status, ekonomi och personliga egenskaper är helt oväsentliga. Resultatet av naturvetenskapliga beräkningar och experiment blir exakt desamma vem som än utför dem. När du alltså skriver "att den idealiserade bilden av vetenskapsmannens 'rena' seende borde ha demonterats vid det här laget", så bygger det, vad naturvetenskapen anbelangar, på ett missförstånd som vi kanske får skylla på den postmoderna tankehegemonin.
 
Om denna felsyn spridd i vida kretsar kan man begrunda två mysterier. Allt började ju med Saussures påhitt att ingen verklighet finns utanför språket. Några franska filosofer broderade sedan på det temat och byggde upp en hel relativistisk filosofi som spred sig som en löpeld inom humaniora och socialvetenskaper. Det första mysteriet är hur de luftiga idéerna har kunnat få sådan spridning i total avsaknad av belägg. Det enda som finns är obevisade påståenden, och ett stort antal "forskare" som citerar varandras texter, som i sin tur inte bygger på annat än samma obevisade påståenden i varierande tappning.
 
Det andra mysteriet är hur så många kan tro att dessa ogrundade teser skulle kunna tillämpas på naturvetenskap och teknik. Om det som Saussure, Foucault och alla deras efterföljare säger om saken vore ens en gnutta rätt skulle de datorer som postmodernisterna skriver sina texter på inte fungera, eller rättare sagt inte existera. Detsamma gäller alla materiella innovationer människan har åstadkommit de senaste seklerna. De förkrossande falsifieringarna av postmodernismens grundteser är i det sammanhanget oändliga till antalet.
 
Förvisso har alla rätt att syssla med tankelekar och att konstruera skenvärldar (även om det kanske inte borde ske med skattepengar), men man undrar om det ibland inte borde kännas lite tröstlöst för alla postmodernister att drömbygget inte tål den minsta konfrontation med en handfast och odiskutabel verklighet?

Det här blev nog lite ”rakt på” (en annan naturvetenskaplig ovana), men var inte menat som ett påhopp. Jag önskar dig all framgång med ditt talangfulla skrivande!

2006-10-11 onsdag
Niklas Ekdal hade en originell fundering i DN (8/10) om retrokausaliteten och Reinfeldt. Han använde kvantmekanikens bild av hur nuet skulle kunna påverka historien som en metafor, och menade att en ny regerings viktigaste uppgift blir att möblera om det förflutna. Så hade socialdemokraterna gjort när de inkorporerade borgerliga idéer i sina egna och lyckades ta åt sig äran av hundra års svenska succéer. Jag mejlade några rader: