|
|
2009-01-09 fredag
Hans Bergström talar sig varm för upplysning och förnuft i dagens DN.
Han överraskar med en klarsynthet som står i kontrast till många av hans
andra texter i politiska frågor. En kommentar till HB:
Som du skriver i DN idag (9/1) lever vi i en tid när upplysningsideal
behöver aktiva företrädare. Så har vi levt alltsedan den senaste korta
perioden av rationalitet övergick i en postmodern reaktion för drygt
trettio år sedan. Du ser ett behov av en rörelse för upplysning, förnuft
och sekulär humanism. Det finns och har funnits sådana rörelser, men de är
antingen marginaliserade eller kortlivade. Även om man inte får glömma att
det under några sekler har skett en långsam frontförskjutning genom att
förnuft i små steg har besegrat vidskepelse. Bakslag inträffar ständigt,
men gränsen flyttas trots allt sakta framåt.
Vi har i Sverige Humanisterna, med inriktning på religionskritik, och
Vetenskap & Folkbilding, som i första hand har tagit itu med
vidskepligheter, men vi har ingen samlad ”Upplysningsförening”. Skälet är
rimligen att rationalitet inte fungerar som en tillräcklig sammanhållande
faktor för intressen som i övrigt kan vara högst motstridiga.
Rationaliteten kräver objekt att verka på, och när en den processen
startar skulle en sådan förening riskera att omedelbart splittras.
Ta politiken. Den är en intressekamp och innehåller som sådan alltid
irrationella element. Men ganska säkert är du och jag inte överens om
vilka krav upplysningsidealen skulle ställa på den politiska diskussionen.
Jag ansluter mig till Noam Chomskys mening att elementär rationalitet och
logik i politiken ställer krav på moralisk universalism, det vill säga att
vi bedömer oss själva efter samma måttstock som vi bedömer andra. Men det
är något tämligen sällsynt i politiken där det vanligaste beteendet
snarare påminner om fotbollsfans som slåss för det egna laget, right or
wrong.
I själva verket har nog ”upplysning” ofta använts som ett honnörsord med
avsikt att rättfärdiga egna intressen och handlingar. Som när näringslivet
lade beslag på varumärket Ratio i ett försök till inmutning av vad som är
förnuftigt. En annan tankeriktning som gör anspråk på den slutliga,
rationella lösningen är nyliberalismen, vars karriär (av något som kanske
är mer än en tillfällighet) sammanfaller med postmodernismens.
Kommunistregimer brukade också i retoriken framställa sig som bärare av
förnuftet.
När Chomsky kräver att verkliga upplysningsideal skall vara vägledande
också i moralen och politiken ställer han sig utanför etablerade
intellektuella kretsar och får finna sig i rollen som dissident. En
tänkbar förklaring kan vara att etablissemanget håller andra intressen så
viktiga att rationaliteten måste få ge vika. Naturligtvis en legitim
hållning, så länge man medger den.
Ingen kan säga annat än att Noam Chomsky, ”the most influential
intellectual alive” (NYT), vore en meriterad ordförande för en
internationell rörelse för ”upplysning, förnuft och sekulär humanism”. Men
skulle
du bli medlem då? Jag tror du ser
min poäng.
2007-01-06 lördag
Postmodernismens attacker mot "moderniteten" tycks sakta men säkert
tappa farten. Den andefattiga och verklighetsfrämmande kunskapsnihilismen
har som väntat ingen uthållighet, och frågan är när och i vilken form
alternativen tar över. Stephen Eric Bronners Reclaiming the
Enlightenment har redan ett par år på nacken. Strax före jul
presenterade Per Molander, som vi redan berört, i DN tre författare som
dekonstruerar dekonstruktionen. Som sagt finns det anledning att återkomma
till ämnet (när det nu blir).
2007-04-10 tisdag
Stephen Eric Bronners Reclaiming the Enlightenment är
djuplodande och grundlig men ger trots det en tydlig och enkel
bild av gränslinjen mellan Upplysningen och dess motkrafter. När de
romantiska argumenten sviktat har det legat nära till hands att tillskriva
Upplysningen åsikter den aldrig har hävdat och konsekvenser den inte kan
lastas för.
Man kan inte undgå reflektionen att de nutida motkrafterna, formerade i
postmodernismen och dess kunskapsrelativism, inte skulle existerat utan
arvet från Upplysningen. All teknik som idag krävs för att publicera en bok
förutsätter att det finns en verifierad kunskap om en mängd komplicerade
förhållanden inom teknik och naturvetenskap. Postmodernismen som
manifesterar sig i böcker, datafiler och på Internet skulle alltså varit
helt okänd om dess egna teser hade varit ens tillnärmelsevis korrekta.
2006-03-29 onsdag
Upplysningen har fått bära ansvaret för mycket den inte är skyldig till.
Folke Leanders bok Romantik och moral (se artikel) förklarar var det
instinktiva motståndet mot upplysningsprojektet har sina rötter. Samtidigt
ger den en upplevelse av romantikens fatala missförstånd, detta att
intellektet står i motsatsställning till känslorna, att det till och med
utesluter känslorna. Det ämnet återkommer vi nog till på denna webbadress!
2006-04-27 torsdag
Söker man på "upplysning" i Google hittar man åtskilligt, varav en del i
s.k. webbringar. Går man närmare in i materialet ser man att "upplysning"
numera ofta står för andliga vishetsläror och liknande, när det inte handlar
om rena vidskepligheter, alltså diametrala motsatser till klassisk
upplysning. Särskilt när det handlar om "ny upplysning" eller "sann
upplysning" kan man vara förvissad om att det är frågan om något esoteriskt,
eller rent mumbo-jumbo. Det påminner om när New Age-företeelser svänger sig
med naturvetenskapliga begrepp. Man kan tycka att detta att klä sig i
motståndarens dräkt måste vara en sorts underkastelse.
Letar man däremot på mera lexikala sidor får man veta att Upplysningen dog
ut med franska revolutionen. Det verkar som ett önsketänkande. Av alla
filosofiska skolor är väl Upplysningen den som sätter störst prägel på den
faktiska, i varje fall materiella, utvecklingen i vår tid?
2006-04-28 fredag
Med gårdagens observationer på nätet i färskt minne verkar det
finnas ett behov av ett nätverk av något slag för alla som ansluter sig till
den gamla Upplysningens huvudtanke, att främja användningen av rationalitet
och logik i samhällsdebatten. I dagens postmoderna hegemoni är det kanske
inte så många, men behovet av samverkan blir desto större. Jag tänker då på
en mera generell rationalism, för annars har vi ju Vetenskap och
Folkbildning, Humanisterna och andra med mer eller mindre specialiserad
inriktning.
2006-04-30 söndag
För att i förväg bemöta den vanliga reflexmässiga invändningen mot
gårdagens programförklaring, så hade det behövts några tillägg.
Förnuftet är inte allt. Människans dagliga tillvaro är fylld av
känslomässiga upplevelser som är fundamentala för det vi kallar liv. Oavsett
vad Romantiken proklamerar så är detta ingenting som Upplysningen förnekar.
Det finns alltså ingen motsättning mellan förnuft och känsla. Definitivt är
det så att förnuftet inte utesluter eller upphäver känslan.
Vad det gäller är att vissa av mänsklighetens problem kan lösas bäst
genom användning av rationella metoder. Romantikens (och postmodernismens)
misstag är att relativisera eller förneka kunskapen om dessa metoder
(naturvetenskap och teknik) och därigenom sträva efter att upphäva
skillnaderna mellan verkliga och inbillade lösningar. Ungefär där kommer den
här webbsidan att försöka fokusera.
2006-05-30 tisdag
Dagens text är ett inlägg på VoF:s forum (Vetenskap och Folkbildning,
www.vof.se):
Den gamla hederliga
Upplysningen är ju lagd i graven och istället har vi fått en postmodern
hegemoni som håller ordet högre än kunskapen. Vi som försöker verka i denna
motvind genom att formulera oss på nätet verkar inte vara särskilt många. I
varje fall är det svårt att hitta fram bland alla sidor i den oöverskådliga
webbvärlden.
Jag håller hjälpligt igång en webbsida som tar upp lite av varje, men där
jag försöker hålla mig inom ramen för upplysningens minsta gemensamma
nämnare: att motverka oförnuft och kunskapsrelativism. Har du en egen sida
med samma inriktning, eller förslag på länkar, så är jag idel öra. Det är ju
en mänsklig svaghet att vilja läsa sådant som stämmer överens med ens egen
uppfattning. Och jag erkänner den svagheten.
Som sagt: jag tar tacksamt emot tips på bra sidor!
2006-12-20 torsdag
Per Molander har en klargörande artikel i gårdagens DN om reaktionen
mot upplysningen med anledning av några nya böcker i ämnet. I en mening
handlar det om att romantiken genom att ställa verkligheten på huvudet har
fått svart att bli vitt. Finns anledning att återkomma i frågan. |
|