Vårt förakt för svaghet

Om vi håller upp nazismen som en spegel framför oss, ser vi våra egna drag förstorade, men just därför så avslöjande. Så inleder den norske filosofen Harald Ofstad förordet till sin bok Vårt förakt för svaghet. Har den spegelbilden förändrats idag, trettiosex år efter att boken först kom ut?

Ofstad gör en grundlig moralfilosofisk analys av nazismens ideologi och kommer till slutsatsen att dess kärna är läran om att den starke skall härska över den svage, och att den svage är föraktlig för att han låter sig behärskas.

Hitler hämtar sin föreställning om den starkes supremati ur en halvsmält och primitiv socialdarwinism, vars förenklade uppfattning om innebörden i survival of the fittest han förvrider ytterligare. Eftersom evolutionen ser till att de starka överlever och reproducerar sig, och de livsodugliga elimineras, är det enligt nazismen de starkares skyldighet att hjälpa naturen på traven med att bli kvitt de svaga. ”Bara den födde veklingen kan känna detta som grymt, men därför är han också bara en svag och inskränkt människa” (Mein Kampf). Som en följdsats är det ariernas plikt att utrota den svagaste ”rasen”, judarna. Andra som inte var värdiga att leva var mentalsjuka (av vilka Himmler redan 1941 hade lyckats avliva 60 000).

I enlighet med sin grundsyn drev Hitler med kraft arbetslinjen, och under sitt första år vid makten halverade NSDAP de sociala kostnaderna i Berlin. Tyskland blev ett land för dem som nazisterna betraktade som livsdugliga, medan övriga blev icke-personer, när de inte helt enkelt likviderades. Beklagligtvis för Nazityskland ledde den förvirrade synen på vem som var stark och vem som var svag till att många av de främsta begåvningarna flydde landet, en naturlig följd då föraktet inte byggde på nyttohänsyn eller rationella överväganden överhuvudtaget.

Hade Harald Ofstad levt idag skulle han antagligen kunnat diskutera djupare om orsakerna till vårt förakt för svaghet. Nu ser han det i huvudsak som en social konstruktion, något vi har lagt oss till med efter att ha feltolkat darwinismen. Det enklaste argumentet mot den synen är att dyrkan av den starke har funnits i alla kulturer, i alla tider. Vad Darwin tillhandhöll var en möjlighet att förklara varför denna dragning till styrkan kan vara en del av människans natur.

Driften att förverkliga sig, prestera och förhoppningsvis bli bäst på någonting är ett av våra mera framträdande drag. Vi uppfinner oräkneliga sportgrenar för att kunna tävla och vinna. Kan vi inte delta själva identifierar vi oss med det egna laget som kan vinna för oss. I näringslivet är konkurrens och karriär en oumbärlig drivfjäder. Men prestationen i sig behöver inte vara det vi syftar till, om vi kan bli uppmärksammade och hyllade på enklare sätt (t.ex. genom att kräkas i en dokusåpasoffa).

Som en spegelbild av denna framgångsdyrkan följer att man frestas att se ner på den som misslyckas. Är vi utrustade med normal empati så beklagar vi förloraren. De som totalt saknar förmåga till empati, som Hitler och nazismen, kan leva ut sitt förakt ända till förintelsen. Hitler saknade inte bara egen empati utan ansåg den vara ett av uttrycken för svaghet och därmed i sig något att bekämpa. Här hade han fel även i darwinistisk mening (säkert utan att veta om det eller bry sig), eftersom empati har ett överlevnadsvärde i människans evolutionära utveckling. Den felsynen ledde till sist nazityskland in i självförintelse.

Ända in i döden behöll Hitler sin primitiva uppfattning om den starkares rätt. Eftersom tyskarna lät sig besegras på slagfältet så var hans eget folk svagt och föraktligt, och hade svikit sin ledare. Därför var det inte mer än rätt att Tyskland krossades, och Hitler försökte med sina sista order så gott han kunde bidra till den processen.

Hitler hade säkert aldrig funderat över varför duvor har överlevt i evärdliga tider när det samtidigt funnits hökar. Svaret är det enkla: utan duvor inga hökar och vice versa. Arterna är ömsesidigt beroende av varandra inom hela biosfären. Inom en och samma art är det visserligen den som är bäst anpassad till miljön som har störst chans att föra sina gener vidare. För människan innebär det att vara ”stark” i någon mening, att framstå som en attraktiv fortplantningspartner. Men ”stark” innebär inte bara att vara rå och okänslig. En verklig styrka innefattar i den mänskliga populationen bland annat en viss förmåga till medkänsla, eftersom den kan belönas med reciprok nytta.

Samtidigt tvingas vi medge att vår beundran av styrka och vårt förakt för den socialt misslyckade och onyttiga är en del av den kraft som driver samhället till större effektivitet. Det är inbyggt i själva systemet. Frågan vi måste ställa oss är vilket pris denna effektivitet får ha.

Vår natur har vi, men vi har också fått förmågan att tänka och kontrollera våra instinkter med medvetandet. Metoden att tygla tendensen att se ner på svaghet är en medveten handling, eller med ett ord: civilisering. I välfärdsamhället har vi kommit en bra bit på väg, men har uppenbarligen ett stycke kvar till ett acceptabelt mål. I det internationella samfundet har vi fler och bättre samarbetsorgan, men hur mycket bättre blir resultatet?

Ofstad börjar speglingen av sin tid på den nationella nivån. Nazismen hävdade den starka statens rätt att skydda sina intressen, vid behov med anfallskrig och med styrkan som rättfärdigande. På 1970-talet pågick bland annat Vietnamkriget, och Ofstad visar att staternas motiveringar då hade påfallande likheter med nazismens. Skillnaderna gällde grad men inte art. Idag har vi Irakkriget. Frågan är vad som har förändrats.

När det gäller det civila samhället menar Ofstad att det nazistiska elementet kommer in i och med att man accepterar framgång som bevis på duglighet, och socialt nederlag som bevis på motsatsen. Det faktiska får normativ kraft. Man närmar sig nazismens lära om att den som faktiskt segrar också bör segra. Men som civiliserade människor observerar vi också förlorarna och saknar inte all medkänsla. De samvetskval vi då kan få dämpar vi i det liberala samhället med föreställningen att alla har fått samma chanser. Den som inte tar sin chans får skylla sig själv. I den delen tycks ganska lite ha förändrats.

Vi har en regering som under retorisk hänvisning till arbetslinjen markerar att arbetslösa och sjukskrivna måste ta sig samman. Medlet är sänkta ersättningar. Med ett näringsliv som inte klarar av att ge sysselsättning åt en miljon utanförstående lägger man skulden på förlorarna, de drabbade. Att vi alls accepterar ett sådant tänkesätt utan allt för stora protester visar hur lätt vi har att se ner på de svaga.

Ofstad tar upp fler exempel, bl.a. behandlingen av invandrare och mentalsjuka. De senare ser han som arketypen för en svag grupp, som dessutom väcker olust och obehag. Det undermåliga omhändertagandet av de mentalsjuka är ett mönsterexempel på vårt förakt för svaghet. Framsteg har gjorts, men mentalvården är fortfarande vår mest eftersatta sektor inom sjukvården. Okänsligheten för den här kategorin demonstrerades nyligen med förslaget att utmattningssyndrom inte skall berättiga till sjukskrivning (men här hade tydligen en gräns passerats).

Förutom socialdarwinismen berör Ofstad mycket lite den övriga bakgrunden till Hitlers idéer, som ju var ett vulgärt hopkok på tankeströmningar som redan låg i tiden. Alltsedan Nietzsche hade romantiseringen av övermänniskan och den starka viljan greppat brett omkring sig. En tidstypisk tänkare var Oswald Spengler med sitt motto lånat av Akillevs: ”Hellre ett kort liv i ära än ett långt utan innehåll”. Även om Spengler såg ner på den obildade korpralen var hans tankegods, med sitt djupa förakt för välfärdssamhället, bara en akademiskt mer välputsad variant av nazismens. Västerlandets undergång var en ofrånkomlighet som en följd av modernitetens förslappande bekvämligheter.

Med postmodernismen inom kulturen och nyliberalismen inom ekonomin fick de romantiska högertendenserna en renässans under 1980-talet, och behåller till stor del sitt grepp idag. Talande nog har Spenglers huvudarbete numera kommit ut i en ny utgåva på svenska, åttio år efter den första. Ofstad skrev sin bok före den postmoderna perioden, så om han levt nu han skulle haft anledning att med eftertryck upprepa vad han skrev redan i förordet till andra upplagan (1979) om hur våra egna drag ter sig i den nazistiska spegeln: ”Orden har ännu större aktualitet i dag”.

2007-09-12
Ge synpunkter