Texten nedan skrev jag 1982 som C-uppsats i nationalekonomi. Handledarens synpunkt - att den handlade för lite om ekonomi - hade visst fog för sig. Däremot användes den vid utbildningen i teknikhistoria vid KTH. Huvudtesen i uppsatsen - om betydelsen av teknikens utveckling i många små steg och på bred front - är fortfarande ofullständigt insedd och alltså aktuell (avsnitt 6). Idag är det systematiska kvalitetsarbete som de flesta företag lägger mycket kraft på en bra illustration till frågans aktualitet. - Frestelsen att ändra i texten har jag med stor övervinnelse motstått, så uppsatsen står här som den skrevs.

Teknisk utveckling är till sin huvuddel en förändring i små steg och på bred front inom hela den samhälleliga produktionsprocessen.

Detta är huvudtesen i föreliggande uppsats och mot den skall teknikens roll i delar av den nationalekonomiska teorin undersökas. Tesen har konsekvenser för uppfattningen av teknikens funktion i samhället överhuvud taget, varför det som bakgrund skall göras en utförligare granskning av denna funktion i ett bredare perspektiv. Avsnitten 4 – 6 försöker klargöra dessa utgångspunkter, avsnitt 7 omfattar den egentliga ekonomiska framställningen.

2 Bakgrund

Tekniken kan sägas vara den centrala faktorn i en utvecklingsprocess som fört den västerländska människan från grottliv till rymdfärder på ungefär etthundra generationer.[1] Denna dominans i verkligheten återspeglas inte i historieböckerna, där tekniken i det stora hela är anonym, liksom den är för människor i allmänhet.

I de fall kännedomen om en viss teknik är mera allmänt spridd beror det vanligen på debatt om de potentiellt skadliga effekter tekniken kan medföra.

I förhållande till sin betydelse har tekniken, och dess verkiga roll i olika avseenden, studerats i blygsam utsträckning. Så har t ex först på senare år ämnet teknikhistoria fått någon omfattning, och då främst i USA.

Tekniker i gemen har såtillvida bidragit till den förenklade bilden av teknikens funktion som att de huvudsakligen intresserat sig för de enskilda, mera spektakulära innovationerna. ”Teknikens framsteg” under en viss period har blivit synonymt med de viktigaste uppfinningarna under perioden.

Ser man till merparten av teknisk utveckling är det, hävdas i denna uppsats, så att den sker i små steg och på bred front inom hela den samhälleliga produktionsprocessen. Det är det dagliga förändringsarbetet i produktionsapparaten som helhet som kontinuerligt resulterar i förbättringar av produktivitet, produktegenskaper, arbetsmiljö etc.

Den dominerande tekniksynen inom nationalekonomisk teori har gemensamma drag med den som är vanlig bland tekniker, såtillvida att mycket av det teoretiska intresset koncentrerats till de stora ”basinnovationernas” betydelse för ekonomisk tillväxt och konjunkturteori. Denna syn grundas på en ofullständig kunskap om teknikens konkreta innehåll, ett relativt vanligt förhållande inom icke-tekniska professioner.

Teknologin är en specialiserad kunskapsgren, som bl a kräver en tämligen god naturvetenskaplig utbildningsgrund, och tekniskt högskoleutbildade återfinns sällan inom t ex den samhällsvetenskapliga forskningssektorn.

För samhällsvetare är teknikens konkreta innehåll ofta osynligt, vilket gör att man kan tillskriva den varierande egenskaper. Och genom att dess funktioner inte analyseras får man inte fram teknikens beroende av existerande strukturer. Man betraktar den som en viktig bakgrundsfaktor, ofta som den viktigaste, utan att ha någon kunskap om dess verkliga manifestationer.[2]

De ovan nämnda faktorerna utgör bakgrunden till den granskning av nationalekonomins syn på teknikens roll, som denna uppsats skall leda fram till.

3 Syfte

Syftet – formulerat i fyra punkter, motsvarande uppsatsens fyra avsnitt – är följande:

1) Att definiera begreppet teknik; att undersöka några historiska former av teknikkritik; att diskutera på vilket sätt den allmänna föreställningen om naturvetenskap och teknik som kulturskapande element påverkats av barriären mellan ”de två kulturerna” (definierade enligt C P Snow).

- bland ekonomer (dessutom) vad avser teknikens konkreta innehåll och funktioner;

att beskriva utvecklingsförlopp där teknikens roll i samhällsutvecklingen sannolikt har underskattats.

3) Att åskådliggöra den tekniska småstegsutvecklingen och bredden av dess front.

4) Att, mot bakgrund av föregående punkter, granska hur tekniken behandlats, och betraktats, i första hand av

4 Teknik och kultur

I detta avsnitt skall först begreppen teknik och teknologi definieras. Därefter belyses framväxten av konflikten mellan ”de två kulturerna”, definierade enligt C P Snow. Slutligen granskas en del av den tyngst vägande kritiken av tekniken.

4.1 Definitioner

Ordet ”teknik” härleds från det grekiska t e c h n i k o’ n. Technikon betyder sådant som hör till t e’ c h n e , som inte bara är benämningen på hantverksmässigt görande och kunnande, utan också på de sköna konsterna.[3]

Att entydigt definiera teknik är inte alldeles lätt. Bland de aforistiska definitionerna märks: ”konsten att göra det mesta möjliga av det minsta möjliga”.[4] Ser man till det konkreta innehållet kan begreppet teknik ha olika innebörd. Dels en snävare innebörd, ”ingenjörskonst”, det som har att göra med verktyg, redskap och maskiner. Dels en vidare innebörd, lika med ”sätt att gå tillväga för att nå ett visst syfte” dvs inkluderande mänsklig organisation.[5]

Begreppet t e k n o l o g i ges också olika innebörder i olika texter. Ibland används det synonymt med ”teknik”, ibland får det betyda tekniken tillsammans med dess omgivande organisation, och ibland används det för ”läran om tekniken”. I anglosaxiskt språkbruk dominerar den vidare tolkningen.[6] Med en formulering av Schmookler är teknologi ”the social pool of knowledge of the industrial arts”.[7]

U p p f i n n i n g kan definieras som en teknisk entitet med nya egenskaper, framtagen med utnyttjande av kända principer.

U p p t ä c k t kan stå som en preciserad benämning på de uppfinningar som också innebär något vetenskapligt nytt.[8]

I n n o v a t i o n i Schumpeters terminologi innefattar förutom själva uppfinningen också den kommersiella lanseringen av uppfinningen. Innovationen är en företeelse som skapar en ny produktionsfunktion.[9]

En mycket bred definition av teknik har Jacques Ellul i sitt arbete The Technological Society. För att särskiljas från vedertagna definitioner betecknas begreppet (också i den engelska utgåvan) med ”Technique”: här kommer det att skrivas ”teknik”. ”Tekniken” betecknar hos Ellul totaliteten av metoder som utvecklats genom rationellt tänkande och som (i ett givet utvecklingsstadium) karaktäriseras av en absolut effektivitet inom den mänskliga verksamhetens olika områden.[10]

T e k n i k kommer i denna text att beteckna de omedelbara processer människan utnyttjar för att medvetet omforma materia. I dessa processer tar hon resultaten av tidigare genomförda tekniska processer, t ex maskiner, i användning. Maskinerna hör därför direkt till tekniken.

T e k n o l o g i skall här beteckna dels läran om tekniken, dels de processer som betingas av tekniken, oaktat de inte direkt har att göra med teknikens materia.

4.2 De två kulturerna

Vetenskapens oerhört snabba expansion har drivit fram en kår av forskare med gemensamma attityder, gemensamma normer och mönster för beteendet och gemensamma angreppsmetoder och antaganden. C P Snow[11] har definierat denna grupp som företrädare för en ”naturvetenskaplig kultur”, i motsättning till den redan tidigare existerande ”humanistiska kulturen”. Han menar sålunda att den förra verkligen är en kultur, inte bara i intellektuell utan också i antropologisk mening. Det betyder inte att man förstår varandra exakt mellan olika specialiteter inom ”kulturen”, men den ömsesidiga förståelsen är anmärkningsvärt djup. Den skär enligt Snow också tvärs över andra andliga mönster som t ex religion, politisk uppfattning och klasstillhörighet.[12]

Vardera kulturen saknar kunskap och intresse för motsatta kulturen. Denna utarmning får dock de allvarligaste följderna på den humanistiska sidan. Snow beskriver utförligt den totala brist på förståelse för naturvetenskap och teknik han möter hos humanisterna. Dessa erkänner inte naturvetenskapen som en del av kulturen överhuvud taget, och beter sig som om dessa ämnen inte existerade.

I efterhand har Snow sammanfattat själva kärnan i den ursprungliga föreläsningen på följande sätt: ”I vårt samhälle (dvs det långt avancerade västerländska samhället) har vi förlorat t o m själva förmågan att låtsas att vi skulle ha en gemensam kultur. … Detta är ett allvarligt problem för både vårt skapande och vårt intellektuella liv och framför allt för själva vardagslivet. Det får oss att tolka det förflutna fel, att misstolka nuet och att förneka vårt hopp om framtiden. Det gör det svårt eller rent av omöjligt för oss att handla på rätt sätt.”[13]

Russel[14] hör till dem som också funnit anledning att understryka vetenskapens betydelse. Människan har hittills hindrats från att förverkliga sina förhoppningar av okunnighet om medlen. I samma mån som denna okunnighet försvinner blir hon mer och mer i stånd att förändra sin fysiska omgivning, sin sociala miljö och sig själv i enlighet med de former hon anser vara bäst. Om hon är klok blir denna nya makt till välsignelse; är hon dåraktig blir fallet det rakt motsatta.[15]

Vetenskapen är till sitt väsen inget annat än ett systematiskt sanningssökande, och kunskap är till sitt väsen något gott, hur dåligt bruk man än kan göra av den. ”Att förlora tron på kunskapens värde är att förlora tron på det bästa hos människan…”[16]

Konflikten mellan ”de två kulturerna” går igen i motsättningen mellan upplysning och romantik. Denna motsättning inskränker sig inte till litteraturen eller några av de sköna konsterna, utan har en tydlig pendang i konflikten mellan de två kulturerna. Snow tar inte upp denna parallell explicit.

Johan Asplund skriver t ex: ”En del skribenter uttrycker sig som om upplysning och romantik över huvudtaget inte var historiska realiteter. Men de ä r historiska realiteter, och deras inbördes motsatsförhållande begränsar sig inte till perioden 1750 – 1850. Man kan urskilja denna motsättning både före 1750 och efter 1850, ända fram till dags dato. Motsättningen mellan ’U’ och ’R’ är väl inte evig, men den är dock anmärkningsvärt persistent.”[17] Det skulle leda för långt att ytterligare behandla denna parallell här.

Sammanfattningsvis har mänskligheten upplevt en explosionsartad utveckling av främst det naturvetenskapliga kunnandet och den tekniska utvecklingen under ett fåtal decennier. Människans villkor (i västerlandet) påverkas radikalt, men hela utvecklingen blir i grunden oförstådd av stora grupper intellektuella. I fråga om t ex fysiken formuleras det av C P Snow: ”Sålunda växer den moderna fysikens underbara konstruktion fram, medan majoriteten av de intelligentaste människorna i västerlandet vet lika lite om som deras förfäder på stenåldern gjorde.”[18] Denna brist på insikt om centrala samhällsförändringar är ett av denna uppsats grundteman.

4.3 Kritik av tekniken

Protester mot ”maskinernas herravälde” är inte något nytt. Lao-tse, som var en föregångare till Konfutse och som sägs ha levat i sjätte århundradet före Kristus, talar om hur den gammaldags skönheten ödelagts av moderna uppfinningar. Vägar, broar och båtar ingav honom skräck eftersom de var ”onaturliga”. Han har samma invändning mot tämjandet av hästar, mot krukmakarnas och snickarnas verksamhet. I likhet med Rousseau ansåg han att människor borde leva i enlighet med naturen.

Rousseau hade dock inget att invända mot vägar och broar, och för honom föreföll snickaren som själva urtypen för en ofördärvad människa. Att återvända till naturen betyder anmärkningsvärt ofta att återvända till de förhållanden som rådde i respektive författares ungdom.[19]

Tekniken som onaturlig, men också obetvinglig, genomlyser också Oswald Spenglers generalkritik Människan och tekniken. Människan blir teknikens slav; den tvingar oss alla utan undantag, antingen vi vill eller ej, att löpa framåt dess bana. Spengler föregriper Ellul i föreställningen att det tekniska tänkandet med nödvändighet förverkligas, vare sig ett verkligt behov föreligger eller ej. ”Maskinlyxen[20] är en följd av tanketvång.”

Spengler beskriver hur han ser sin samtid (det begynnande 1930-talets Europa) reagera mot maskinsamhället. Man vänder sig till enklare livsformer som står naturen närmare, och man flyr de stora städerna. ”Ockultism och spiritism, indisk filosofi, metafysiskt grubbel av kristen eller hednisk färg, vilket man föraktade på Darwins tid, uppdyka ånyo.”[21]

Den kanske mest genomgripande kritiska genomgången av tekniken och människans rationella beteende överhuvud taget har gjorts av Jacques Ellul. I föregående avsnitt definierades hans begrepp ”teknik” som totaliteten av metoder som utvecklats genom rationellt tänkande och som (i ett givet utvecklingsstadium) karaktäriseras av en absolut effektivitet inom den mänskliga verksamhetens alla områden.

Ellul refererar Marx uppfattning om tekniken som den drivande kraften bakom den ekonomiska utvecklingen, och menar att Marx har rätt när det gäller perioden från 1830 och fram till våra dagar. Det är dock meningslöst att smäda kapitalismen. ”Kapitalismen skapade inte vår värld; det gjorde maskinen.”[22] När ”tekniska” framsteg sker integreras de i det ekonomiska systemet, inte som ett främmande element, utan organiskt. ”Teknisk” utveckling är en del av ett ekonomiskt systems väsen, inte bara en tillfällig händelse.[23]

Nationalekonomin är inte längre vad den en gång var, en moralisk vetenskap. ”Tekniken” har penetrerat ekonomisk forskning och tillämpning.[24] Politik och ekonomi konvergerar mot samma mål, mot ”teknik”.[25] Vi går mot en planerad ekonomi helt enkelt därför att det är d e n ”tekniska” metoden. Inte därför att den planerade ekonomin i någon mening är bättre, mera lönsam eller något liknande, utan enbart därför att den är mera ”teknisk”.[26]

Bland sentida pessimister i Elluls anda kan nämnas Robert Heilbroner, som menar att människan aldrig kommer att uppamma den politiska vilja som krävs för att fördela jordens resurser rättvist. Därför kommer den civiliserade världen att gå under i en termonukleär eldsvåda orsakad av den ständigt stegrade konkurrensen om jordens begränsade tillgångar.[27]

Ett gemensamt drag i denna kritik är oron för vart tekniken skall föra människan. Tekniken betraktas som en dynamisk kraft, i det närmaste omöjlig att påverka och styra. Den får därför tjäna som yttersta orsak till en rad missförhållanden i det moderna samhället. Tekniken blir demonisk.

”Naturen” spelar som vi sett en viss roll i kritiken av tekniken. Om denna konstaterar Russel: ”Toge man parollen att återvända till naturen på fullt allvar, skulle det innebära att 90 % av befolkningen i kulturländerna skulle dö av svält. I den form industrialismen tagit i våra dagar har den otvivelaktigt stora brister, men de kan icke botas genom att återvända till det förflutna, lika litet som de brister av vilka Kina led på Loa-tses tid och Frankrike på Rousseaus tid.”[28]

Oswald Spenglers svartsyn är måhända symptomatisk för sin tid, och förebådade en dyster epok i Europas historia. Man kan utläsa att Spengler inte är lika ängslig (å mänsklighetens vägnar) för tekniken i sig, som han är förbittrad över det fjättrande av anden som han menar att den rationella tekniken leder till.

Elluls centrala tanke är att ”tekniken” utvecklas av sig själv, pådriven av en ohejdbar strävan mot allt högre effektivitet. Vi går alltså mot ett samhälle som är allt ”effektivare”, alltmer präglat av mänsklig rationalitet. Eftersom ”tekniken” är naturens fiende är Elluls slutsats djupt pessimistisk. Gerholm menar dock att Elluls huvudpremisser inte håller. Man kan inte tala om en verksamhets effektivitet p e r s e , utan att först ha definierat ett mål för verksamheten.[29] (Ellul överskattar ”tekniken” i detta avseende.)

Gerholms andra huvudinvändning riktar sig mot tanken att effektivitet (när den är bestämd) bara skulle kunna maximeras på ett och endast ett sätt, ”the one best way”. Det finns i allmänhet många olika vägar att nå ett bestämt mål.[30] Gerholms två invändningar fäller Elluls deterministiska grundtes, genom att ifrågasätta själva definitionen av ”teknik”.

Teknikkritiken är ofta oförsonlig. En viktig uppgift är att söka den balanserade ståndpunkten. Vetenskap och teknik ökar otvivelaktigt människans frihet och valmöjligheter, men ökar samtidigt priset för misstag och fel. För närvarande tycks den allmänna inställningen till sociala risker förändras från att föredra största möjliga nytta till att vilja riskera minsta möjliga skada. Men: ”om vi begär fullständigt förutseende och lösningen av alla problem i förväg, innan vi gör någonting alls, eller ställer villkor för utvecklande av ny teknik, kan vi råka mycket värre ut än om vi tar ett begränsat antal kalkylerade risker”.[31]

5 Teknik och samhällsutveckling

Teknikens betydelse för samhällsutvecklingen är föremål för olika uppfattningar, men har inte studerats systematiskt i nämnvärd utsträckning. Teknikerna själva intresserar sig sällan för övergripande frågor av detta slag. De arbetar med nuet och framtiden och bekymrar sig mindre om det passerade, om gårdagens teknik. Studiet av teknikens roll har fått skötas av historiker och ekonomer, som inte alltid haft så djup kännedom om teknikens konkreta verklighet. Resultatet är att tekniken som sådan i det närmaste är osynlig i historieböckerna, och att den i ekonomin vanligen behandlas aggregerat eller som en del av restfaktorn enbart. Detta och teknikens roll för samhällsutvecklingen, med tonvikt på den ekonomiska, skall här undersökas närmare.

5.1 Den okända tekniken

Ett fundamentalt faktum i det moderna samhället är att sociala begränsningar för ingenjörsarbetet har blivit lika viktiga som tekniska begränsningar. Allmänheten har blivit mycket medveten om teknikens potentiellt skadliga effekter. Däremot är insikten dålig om den positiva roll ingenjörer spelat i historien. Detta trots att ingenjörsarbete och teknologi spelat en avgörande roll vid förbättringen av den mänskliga livskvalitén och för civilisationens utveckling.[32]

Den amerikanske teknikhistorikern Edwin Layton menar att behovet av en bättre förståelse hos allmänheten för ingenjörskonst är särskilt viktig idag. Mer och mer involveras gemene man i avgörande beslut som rör teknologi. Om dessa beslut då grundas på okunnighet eller antitekniska fördomar kan vår civilisation hamna i allvarliga svårigheter.[33]

Förbiseendet av tekniken i historieböckerna är om möjligt ännu mer anmärkningsvärt. Från allra äldsta tider och framåt till industrialismens genombrott beskrivs husen, vägarna, broarna, fartygen, templen, akvedukterna, vapnen, redskapen etc ur estetiska och möjligen ekonomiska synvinklar, men i beskrivningarna kan man få intrycket att hela denna materiella värld uppstått ur intet. Grekerna grundade modern vetenskap, matematik, astronomi, fysik, och de byggde tankesystem av stor skönhet, men deras liv förefaller av historieböckerna att döma mycket litet besudlade av ingenjörskonst och hårt arbete. I själva verket höll sig grekerna med en ingenjörskonst av stor betydelse för landets och kulturens livskraft.[34]

Teknikhistorikern Lynn White har vederlagt föreställningen att medeltiden huvudsakligen (utom religiöst) skulle ha varit en period av stillastående. I fråga om teknologi visar han att medeltiden var en mer innovativ era än någon föregående. Inom jordbruket gjordes betydande tekniska framsteg såsom plogar med vändskiva, treskiftesbruk, bogträ (till dragdjur) etc. Energitekniken genomgick en revolution. Förutom att dragdjuren kunde utnyttjas effektivare började vatten- och vindkraft användas i en utsträckning som aldrig tidigare. Under senmedeltiden togs den nya energitekniken i bruk för industriella uppgifter såsom bl a järnframställning, sågar, stampning av kläde, papperstillverkning.[35]

På område efter område kan man notera i hur liten grad tekniska frågor integrerats i samhällsvetenskaplig och historisk forskning. Tekniken fungerar för samhällsvetenskaperna som en ”black box”. Man intresserar sig för teknikens påverkan på samhället i stora drag, men försöker inte belysa vad som händer inuti den svarta lådan. Det tekniskt-industriella skeende som i så hög grad präglar vårt samhälle, är alltså till väsentliga delar okänd mark för de vetenskaper som skall forska om detta samhälle.[36]

Tekniken behandlas alltså ofta som en konstant i ekonomisk, social eller politisk förändring inom dessa forskningsgrenar. De som uttalar denna kritik menar också att den gäller områden som ekonomisk och social historia, trots den omfattande utveckling som dessa discipliner haft under de senaste decennierna.[37]

Också hos tekniker förekommer inte sällan en förenklad bild av teknikens roll. Man koncentrerar intresset på (de senaste) innovationerna som sådana, och försummar ofta att sätta tekniken i sitt samhälleliga sammanhang. Det organ i Sverige som framför andra har till uppgift att främja synen på tekniken – Ingenjörsvetenskapsakademien – ger ut en årsbok över teknikens framsteg. Där presenteras vad som hänt inom olika teknikområden, i form av uppfinningar och innovationer. Framställningen är tydligt föremålscentrerad, och mera sällan görs försök att sätta in innovationerna i ett samhälleligt sammanhang.[38]

Samma förhållande kan iakttas inom teknikhistorien, som ofta uppfattas som maskinernas eller uppfinningarnas historia. Traditionen har varit monografisk och beskrivande och har t ex behandlat ämnen som Ångkraften: från Herons kula till den moderna turbinen. Intresset har legat på utvecklingen av den materiella utrustningen och på ingenjörsvetenskapliga problem. Uppfinnaren och teknikern har skildrats individuellt. Kritik har riktats mot att denna typ av teknikhistoria varit alltför dominerande i förhållande till andra aspekter. Man menar att maskinen inte har satts i förhållande till den närmaste organisationen, teknologin, än mindre i ett socialt eller samhälleligt sammanhang.[39]

I denna uppsats kommer betydelsen av tekniken ”infrastrukturella” utveckling i små steg och på bred front att belysas. Också i denna fråga har teknikerna otillräckligt bidragit till en fullständigare syn på teknikens roll. Detta behandlas närmare i avsnitt 6.

5.2 Teknikens roll

Teknikens betydelse för den naturvetenskapliga forskningen, den allmänna höjningen av levnadsnivån, teknikfaktorn och bruttonationalprodukten, skall studeras närmare i detta avsnitt.

5.2.1 Teknik och naturvetenskap

Traditionellt har tekniken uppfattats såsom (kausalt) följande efter naturvetenskapen, såsom tillämpad naturvetenskap. Bland andra Russel[40] tycks underförstå en sådan ordning. Denna modell kan kallas hierarkisk. I ett modernare synsätt ser man relationen mellan vetenskaperna som interaktiv.[41] Det finns en självständig teknologisk utveckling som är helt oberoende av tidigare naturvetenskapliga teorier. Vidare har teknologisk utveckling visat sig ha betydelse också för den naturvetenskapliga kunskapsutvecklingen.

Om den hierarkiska modellen alltså är den äldre, finns det dock exempel på tidiga författare som har haft en modern syn. I ett brev från Engels till H Starkenburg 1894 kan man läsa: ”Om tekniken, som Ni säger, i så hög grad är beroende av vad som uppnåtts av vetenskapen, är å andra sidan vetenskapen i ännu högre grad beroende av vad som uppnåtts och vad som krävs av tekniken. Om samhället har ett starkt behov av teknik, blir detta en faktor som stimulerar vetenskapen mer än vad tio universitet förmår göra. … I Tyskland har man dock, beklagligt nog, fått för vana att skriva vetenskapernas historia på ett sätt som kan ge läsaren intryck av att de fallit ner från himmelen.”[42]

En uttalad förespråkare för den interaktiva modellen är ekonomen Nathan Rosenberg. Han menar att det knappast är överraskande att tekniska förbättringar, grundade på enbart teknologisk kunskap, vanligen inträffar före den vetenskapliga förståelsen, med tanke på de ekonomiska incitament som driver fram de tekniska innovationerna.[43]

Som ett exempel nämner Rosenberg metallurgin, ett område som även in på 1900-talet kännetecknades av att teknologin föregick naturvetenskapen. Det var de praktiska metallurgerna som försåg ingenjörerna med en uppsättning nya metaller med större styrka, bättre styrke/viktförhållande, styrke/konduktivitetskombinationer och magnetiska egenskaper många år innan dessa egenskaper kunde förklaras på en djupare nivå.[44]

Rosenberg menar att denna ordningsföljd mellan teknologi och naturvetenskap är den förhärskande inom de områden där högteknologisk industri är verksam. Den teknologiska utvecklingen anvisar riktningen i vilken den naturvetenskapliga forskningen behöver drivas.[45]

Den interaktiva modellen tillskriver ekonomiska faktorer kraft att styra den teknologiska utvecklingen.[46] Viktiga influenser skulle alltså gå från vänster till höger i kedjan: ekonomi – teknologi – naturvetenskap. I denna uppsats skall hävdas att teknologin vanligen är, och har varit, utvecklingens knappa faktor.

5.2.2 Vetenskapens betydelse för levnadsnivån

För att kunna få någon uppfattning om vad tekniken och dess tillämpning i industrin har betytt för människans levnadsnivå i det västerländska samhället, krävs kännedom om hur det förindustriella samhället såg ut. C P Snow menar att myten om att det på ett eller annat sätt var bättre förr är osedvanligt seglivad. (Framför allt anser han att detta gäller inom den humanistiska kulturen.) Den seriösa forskningen kring levnadsstandarden i det förindustriella Europa är tämligen sentida. Genom bl a analyser av folkbokföringen har man dock kommit fram till att livssituationen på 1600- och 1700-talen i Europa var besvärlig. Medellivslängden låg kring en tredjedel av dagens; barnadödligheten var hög och de som levde så länge att de kunde gifta sig (vid en genomsnittlig ålder som låg högre än medellivslängden) fick bereda sig på att se mer än hälften av sina barn dö i späd ålder. Svälten var utbredd och följdes av sjukdom och epidemier, som ryckte bort barn, gamla och försvagade.[47]

Snow skriver: ”Det är viktigt att anhängarna av det förindustriella lyckoriket konfronteras med den ekonomiska historiens män. Då kan vi få en grundval av säkra fakta att stå på. Man kan lära ut en myt; men när myten ses som ett faktum, och detta faktum bevisas vara felaktigt, då blir myten en lögn.”[48]

Den livssituation de nu industrialiserade länderna befann sig i för 300 år sedan återfinns nu i många av jordens fattigaste områden. De människor som lever där är beroende av att den naturvetenskapliga revolutionen får sprida sig över hela världen. Det finns inget annat sätt. Enligt Snow kommer det också att ske.[49] De flesta människor vill ha de primära ting som denna revolution ger: år av liv, frihet från hunger och sjukdomar, fortsatt liv för barnen. Där de får chansen att göra det kastar sig de flesta människor rätt in i den naturvetenskapliga revolutionen. ”Missförstår man detta faktum missförstår man både nuet och framtiden.”[50]

Vetenskapens betydelse för levnadsnivån är särskilt tydlig på det medicinska området. En lång rad svåra sjukdomar har utrotats. Russel nämner tyfus, smittkoppor och tuberkulos och menar att enbart dessa tre vinster uppväger all den skada vetenskapen hittills har åstadkommit genom att öka krigens fasor. (Han är för den skull inte säker på att vågskålen för all framtid kommer att väga över åt den rätta sidan.)[51]

Immunisering, antibiotika och kemoterapi här till de metoder som medfört en språngartad ökning av möjligheten att bota sjukdomar. Dessa metoder har ersatt vad biologen Lewis Thomas[52] kallar ”halvvägs-teknologier”, som innebör åtgärder för att uppväga de negativa verkningarna av sjukdomar som inte radikalt kan botas.

För att illustrera den språngartade förändringen beskriver Thomas vad som skulle krävas om man med de bästa metoder som stod till buds 1935 idag skulle behandla tyfoidfeber: Femtio dagars sjukhusvistelse, med den mest krävande skötsel, bl a de stora bekymmer för detaljer i dieten som utmärkte den tidens behandling; med daglig laboratoriekontroll och vid behov kirurgiskt ingrepp mot akut livshotande sjukdomar i buken, uppskattar har att kostnaden skulle uppgå till åtminstone 10 000 dollar. Detta skall jämföras med dagens kostnad för en flaska kloramfenikol och en eller två dagars feber.[53]

Även fall av icke-teknologi, då ingen alls behandling kunde göras, har blivit behandlingsbara med ny teknik. Lewis nämner som exempel difteri, hjärnhinneinflammation, polio, lunginflammation och alla övriga infektionssjukdomar som vi numera har fått under kontroll i den utvecklade världen. Kvar finns ytterligare sjukdomar i denna kategori, där den nya tekniken ännu låter vänta på sig.[54]

5.2.3 Industrins roll

Med i n d u s t r i skall här menas den del av näringslivet som använder teknologi och rationell organisation. Den första industrin var möjligen den som Jack of Newbury startade i början av 1500-talet. Han byggde en fabrikslokal med över 200 vävstolar vid vilka omkring 600 män, kvinnor och barn arbetade. Det var föregångaren till fabrikssystemet tre århundraden senare.[55]

Det första exemplet där teoretiska insikter i vetenskaplig teknologi utnyttjades för tekniska syfte, är den syntetiska färgämnesindustri som med början år 1856 tillverkade konstgjord ”malvafärg”. Sedan dess har den vetenskapliga teknologins utnyttjande i industrin haft en explosionsartad utveckling. Detta har haft högst intressanta följder för hela samhällshistorien, ett växelspel som hittills har undersökts alldeles för lite (också enligt Toulmin & Goodfield).[56]

Mycket av kritiken mot tekniken har varit en kritik mot industrin, dvs mot teknologins utnyttjande för vad man upplevt som krassa syften. Om man bortser från den naturvetenskapliga kulturen så har, enligt Snow, ”de övriga intellektuella i västerlandet aldrig försökt, velat eller ens varit i stånd att förstå den industriella revolutionen och än mindre erkänt den. De intellektuella, och alldeles särskilt de litterärt intellektuella, är av naturen ludditer.”[57] ”Nästan ingen av tidens begåvningar ägnade någon intellektuell energi åt att utforska den revolution som åstadkom välståndet.”[58]

Snows polemiskt formulerade uppfattning låter annorlunda på lakonisk OECD-prosa: ”Technical advance has been one of the dominant forces behind the vast economic transformations undergone by what are today OECD countries over the past two centuries.”[59] Denna tekniska utveckling har manifesterat sig i en tiofaldig ökning av uppmätt per capitainkomst under dessa två århundraden i OECD-området. En mera detaljerad diskussion om hur tekniken har spelat in i denna utveckling kommer att föras senare i avsnittet om teknikfaktorn.

5.2.4 Teknikfaktorn och bruttonationalprodukten

T e k n i k f a k t o r n definieras här som den del av en produktionsvolymökning som inte förklaras av ökade insatser av arbetskraft och kapital.[60] I teknikfaktorn ingår alltså inte enbart ren teknisk utveckling, utan även rationaliseringar i existerande anläggningar, innefattande organisatoriska förändringar i produktionen, i materialhanteringen mm, nedläggning av gamla anläggningar eller utrustningar, förändring i produktmix, förbättrad marknadsföring etc.

Som grund för teknikfaktorn ligger alltid någon form av teknisk förändring. De organisatoriska förändringarna följer i tiden efter teknikförändringen och betingas av denna. Bättre utbildning och större yrkeserfarenhet hos arbetskraften är ett förhållande som av några ekonomer tillskrivs en stor andel av teknikfaktorn (eller restfaktorn som den ibland benämns).[61]

Industrins utredningsinstitut (IUI) har i en studie tillsammans med Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) undersökt teknikfaktorns bidrag i svensk industri under olika perioder. Resultatet sammanfattas av följande tabell.[62]

Produktion, faktorinsats och teknikfaktor 1950 – 1976 i hela industrin

Källa: IVA, not 62

Teknikfaktorns bidrag till industrins tillväxt var ganska blygsamt under perioden 1950-55, då industriinvesteringarna stagnerade. Bidraget ökade markant 1955-60 och har sedan fortsatt att öka. I absoluta tal nådde teknikfaktorn under perioden 1960-65 det högsta värdet någonsin i den svenska industrins historia. Sedan dess har dess absoluta storlek minskat, men dess relativa betydelse ökat, d v s arbetskraft och kapital har svarat för en allt mindre del av produktionsvolymökningen.[63] Under 1970-talet ökade produktionen sålunda med enbart 2,4 % per år, medan teknikfaktorn uppgick till 2,2 %, vilket innebär att nästan hela produktionstillväxten förklaras av den tekniska utvecklingen.[64] Till stor del hänger detta samman med att industrisysselsättningen har minskat.

I samband med IVA/IUI-studien gjordes ett försök att uppskatta teknikfaktorns innehåll genom undersökning av något enstaka företag och enstaka bransch. Av restfaktorn i hela tillverkningsindustrin kom man fram till att endast 10,4 % är hänförbar till rent teknisk utveckling. Endast 1,6 % skulle bero på teknisk utveckling av produkter och alltså 8,8 % utveckling av processer. Återstoden, d v s närmare 90 % av restfaktorn, skulle bero av strukturella åtgärder på produktsidan, i form av förändrad produktsammansättning mm.[65]

Först skall här hävdas att dessa strukturändringar initieras av tekniken, och helt och hållet hör hemma inom teknologin. För det andra ligger inom den aktuella ”sektorn” av teknikfaktorn den ”osynliga”, kontinuerliga småstegsutveckling av tekniken som närmare skall belysas i nästa avsnitt.

Samma småstegsutveckling kan också vara en del av förklaringen bakom den s k Horndalseffekten. Erik Lundberg fann vid en studie att produktiviteten ökat relativt mycket (genomsnittligt 3,7 % per år) vid en anläggning där inga andra investeringar än rena ersättningsinvesteringar gjorts.[66] Förklaringar kan återfinnas inom två fält. Småstegutvecklingen innebär att ersättningsinvesteringarna får ett högre ”dolt” teknikinnehåll, som bidrar till produktivitetsökningen. Vidare sker kontinuerligt en teknologisk anpassning till den givna produktionsapparaten, innebärande att organisation, yrkeskunskaper etc stegvis anpassas till tekniken. Detta fenomen är hänförligt till en teknologisk småstegutveckling.

Den citerade OECD-studien framhåller teknikens betydelse för den ekonomiska utvecklingen, men menar att det saknar intresse att försöka fördela bidraget till tillväxten i procenttal mellan teknisk utveckling, kapitalbildning och arbetskraftens utbildning. Det är som ”att försöka fördela förtjänsten för smaken hos en kaka mellan mjölet, smöret, äggen och sockret. Alla är nödvändiga och komplementära ingredienser.”[67] Här skall dock hävdas att tekniken har varit den knappa faktorn och därför helt avgörande för industrisamhällets utveckling i alla dess faser.

Tekniken är gränssättande. Före uppfinningen finns ingen innovation, före innovationen finns ingen egentlig industri, oavsett mängden arbetskraft, kapital, organisationsförmåga eller någon annan faktor. Entreprenören driver fram innovationen, som drar arbetskraft och kapital från mindre effektiv produktion och resulterar i en ny industri. Denna industri genererar i nästa steg nytt kapital och frigör genom produktivitetsökningen ny arbetskraft.

Gigantiska materiella prestationer tidigt i människans historia – med låg tekniknivå – kan ha bidragit till den ganska vanliga relativiseringen av teknikens ekonomiska betydelse. Ett exempel är pyramiderna som åstadkoms med arbetskraft i stora mängder och även åtskilligt kapital (i form av ett stort antal enklare redskap). Trots väldigheten motsvarar pyramidbyggena dock en begränsad produktionsinsats, utslagen över helheten, och skulle inte nämnvärt ha ökat den allmänna boendestandarden om den i stället skulle ha satts i husproduktion. Den prestationen blev möjlig först efter den industriella revolutionen då människans krafter kunde mångfaldigas med hjälp av teknik.

Ekonomisk teori har grundligt fördjupat sig i begreppen arbetskraft och kapital. Tekniken uppenbarar sig i ekonomin som ett, visserligen väsentligt, men dock exogent fenomen, som en del i restfaktorn. En skola, humankapitalskolan, har intresserat sig för tekniken indirekt genom att betona utbildningens och yrkeskunskapernas betydelse för restfaktorn.[68] I jämviktsteorier uppfattas tekniken å andra sidan som en fullständigt flexibel företeelse, som omedelbart griper in och utjämnar vid alla störningar.

Ett intressant exempel är den diskussion som uppstod efter oljekrisen 1973. Ekonomerna intog nästa genomgående en relativistisk inställning till problemen, medan tekniker oftast betonande de fysiska begränsningarna på energiområdet. En vanlig ekonomståndpunkt var att marknaden snart skulle ge incitament för en ny energiproduktionsteknik, medan en del tekniker gjorde simuleringsmodeller över världens råvarutillgångar och miljörestriktioner. Vem fick rätt? – Teknikerna såtillvida att vi fick djupgående störningar i industriländerna och i de oljefattiga uländerna. Ekonomerna såtillvida att vi inte fick någon akut energibrist, och att kol, kärnkraft och andra energiråvaror – tillsammans med lågkonjunkturen – minskade industriländernas oljeberoende till hanterlig nivå.

I fråga om teknikens bidrag till välfärden ger gängse ekonometriska metoder inte fullständig information. När den vara eller tjänst som produceras är relativt oförändrad, och den tekniska förändringen huvudsakligen resulterar i en minskning av mängden insatta resurser för en given produktmängd, är produktivitetstillväxten sannolikt ett rimligt mått på ökningen av det insatta arbetets förmåga att tillgodose mänskliga behov. Men detta förhållande, oförändrade produkter, gäller bara ett mindre antal stapelvaror och väl specificerade tjänster.[69] Det normala är att den tekniska utvecklingen kontinuerligt ändrar produktens egenskaper eller gör att en produkt helt ersätts av en annan. I dessa fall, som är i flertal, förbättrar tekniken det ekonomiska resultatet i en grad som överstiger vad man kan utläsa av produktivitetstillväxten.

Produktivitetstillväxten för offentliga tjänster – en ökande sektor i industriländerna – definieras ofta som ökningen av insatsvaror per anställd.[70] Här finns alltså en avsevärd felkälla som kraftigt underskattar teknikens roll. De tydligaste exemplen finns måhända inom sjukvården. Fallet med botande av tyfus är redan nämnt. För en lång rad sjukdomar gäller på samma sätt att de numera kan botas till en bråkdel av de kostnader som äldre metoder skulle krävt. En läkares ”produktivitet”, om man därmed menar v e r k l i g nyttoproduktion per individ, har ökat oerhört mycket under de senaste decennierna. Men botade sjukdomar har inget marknadspris, och sjukvårdspersonalens officiella produktivitet har endast ökat måttligt under samma period.[71]

OECD-rapporten sammanfattar: ”It is probably true that measured productivity growth significantly understates the increase in value produced per worker-hour in industries where technical advance have significantly augmented the range and character of the goods that can be produced.”[72]

Siffran för bruttonationalprodukt per capita återspeglar alltså inte sådant som lägre barnadödlighet, utrotade sjukdomar, ökad livslängd (utom indirekt) och bättre kommunikationer. Dessa faktorer svarar rimligen för en mycket stor del av den reella levnadsnivåökningen sedan industrialismens genombrott. Å andra sidan medför tekniken ibland sociala kostnader och nackdelar som inte heller återspeglas i BNP-måttet. Dit hör t ex miljöskador. OECD-rapporten vill generöst nog inte avdöma mellan de icke uppmätta fördelarna och motsvarande nackdelar, ”since both depend on subjective values”[73], men frågan vore onekligen värd en undersökning.

6 Den tekniska utvecklingens natur

Teknisk utveckling är till sin huvuddel en förändring i små steg och på bred front inom hela den samhälleliga produktionsprocessen.

6.1 Traditionell syn på teknikens utveckling

I ett avseende har tekniken blivit offer för sin egen framgång. De stora, spektakulära innovationerna har så fångat uppmärksamheten att analysen av teknikens totala roll försummats. En rekordhysteri har drabbat det metatekniska studiet. Ett belysande citat bland många (detta om en föregångare till ångmaskinen): ”i hela teknikens historia är det svårt att finna ett större enstaka framsteg än detta och säkerligen inget som haft större betydelse för hela mänskligheten”.[74]

Uppfinnarna har heroiserats och behandlas ofta i samma stil som lyckosamma generaler eller världsberömda artister. Inom teknikersamhället – den grupp som ensam kunde skapat en fullständigare bild av teknikens funktion – har detta individorienterade och föremålscentrerade synsätt varit brett omfattat. (En intressant hypotes är att detta synsätt i själva verket anknyter till den genomsnittlige teknikerns allmänna uppfattning i samhälleliga och andra utvecklingsfrågor, dvs en tämligen voluntaristisk och partikulär samhällssyn.)

Ekonomernas motsvarande föreställning om hur tekniken utvecklats och hur den har påverkat samhällsekonomin, har i stor utsträckning präglats av Schumpeters tankegångar.[75] Schumpeter håller fram ett begränsat antal stora innovationer som han anser har initierat de långa konjunkturvågorna från slutet av 1700-talet och fram till en bit in på 1900-talet, de s k Kondratieffcyklerna.

Schumpeters betoning av de stora innovationernas betydelse har naturligtvis kritiserats. Boel Berner sammanfattar kritiken med att det är ”snarare de dagliga, kumulativa mindre förändringarna av tekniken, som betyder mest för företagens och ekonomins tillväxt”.[76] Entreprenörens funktion blir då inte så relevant. I stället får ingenjörer, tekniker och arbetare en större roll för den ekonomiska utvecklingen. Trots kritiken har Schumpeters allmänna grundsyn i stort sett varit förhärskande.

Mot bakgrund av hur tekniken betraktats inom olika vetenskaper, är det inte märkligt att allmänhetens uppfattning om motsvarande utveckling också blir ytlig och föremålscentrerad. Vad tekniken på senare tid har åstadkommit blir för många människor bilen, TVn, stereoanläggningen, videoapparaten, fickräknaren och ytterliga några prylar. Man bör inte förvåna sig över att så stora grupper anser att tekniken är något näst intill lyxbetonat, och att människan skulle få det bättre vid en återgång till enklare levnadsförhållanden.

Om det är som här antyds att denna förenklade tekniksyn är allmänt utbredd, är det inte enbart av akademiskt intresse att försöka skapa en klarare syn. Kunskapen, bl a om teknik, är människans kraftfullaste verktyg för att förbättra sina förhållanden. Kommersiellt, militärt och annat missbruk av tekniken måste lösas med relevanta medel, bl a politiska. Missbruket bör inte få leda till en misstro mot kunskapstillväxten som sådan. Den teknikkritiska debatt som förs i Sverige och många andra länder sedan mitten av 1970-talet har ibland kommit nära en sådan misstro. Kritiken har riktats mot ett fåtal tillämpningar (av ibland tvivelaktig riskkaraktär) och försummat flera diskutabla teknikformer. Orsakerna till kritikens ytlighet och ofta felaktiga inriktning kan sökas tillbaka till en ofullständig syn på den tekniska utvecklingens natur.

6.2 Teknikens småstegsutveckling

Som nämnts är den teoretiska insikten om småstegsutvecklingens betydelse inte särskilt framträdande. Går man däremot till industrifolk som kunnat följa utvecklingen inom en bransch på nära håll, blir däremot synen ofta en annan.

6.2.1 Några citat om småstegsutveckling

I den tidigare nämnda IVA/IUI-studien gjordes en enkät bland IVA:s ledamöter, där följande svar citeras: ”Vid sidan av de spektakulära uppfinningarna som ofta betonas och som kan innebära hopp i den tekniska utvecklingen bör större vikt läggas vid de ständigt skeende tekniska förbättringarna, den så småningom skeende förändringen, där varje enskilt steg inte är så stort, men där summan av verkningarna är kanske nog så betydelsefulla som insatsen från de mer sensationella uppfinningarna som lyser mer klart och som ger rubriker. För den tekniska småstegsutvecklingen är den tekniska utbildningsnivån, från högskoletekniker till förmän och arbetare, särskilt betydelsefull.”[77]

Ett annat citat ur samma enkät: ”I en processindustri kan metodinnovationer väga tyngre än produktinnovationer. Metodinnovationerna består av tusentals och åter tusentals förändringar. En del av dem flyter som en ström genom världens industrier, förbättrade stålkvaliteter, förbättrade smörjoljor, bättre korrosionsskydd, nya material, t ex plaster, industrigummi”.[78]

En svensk teknikskribent framför en liknande uppfattning: ”Numera är de flesta uppfinningar anonyma. De kommer som förbättringar eller kompletteringar i reda kända system. Det är ytterst sällsynt att de innebär något påfallande nytt som omvälver, om inte världen så väl den industriella produktionen.” ”Det sägs att nära femtio procent av de föremål vi dagligen omger oss med är tillverkade av material eller med metoder, som var okända före andra världskriget, och att nästa lika mycket av våra produkter var okända 1940. Om detta är sant, så har också huvuddelen av dessa material, metoder och produkter kommit fram genom lagarbete.”[79]

I den nämna OECD-studien sägs bl a innovationerna i processindustrin under 1970-talet ha blivit mindre radikala och mer ”incremental”, mera inriktade på produktförbättringar och tillämpningar, på förbättrad hushållning (energi, utsläpp, återvinning).[80]

Även historiskt finns de som uppmärksammat småstegsutvecklingen (D Landes): ”…i järnhanteringen var det på samma sätt som i textilindustrin att små, anonyma förbättringar förmodligen var viktigare i det långa loppet än de stora uppfinningarna som hedras i historieböckerna.”[81]

IUI har gjort en särskild studie över stadsgastillverkningen i Sverige och funnit: ”Trots mycket betydande produktivitetsskillnader mellan ny och gammal teknik svarade mera ’vardagsbetonade’ rationaliseringar för mer än 2/3 av den samlade produktivitetsökningen i branschen.”[82] ”I själva verket är kunskapen om vardagsrationaliseringarna ganska liten, trots att deras bidrag till produktivitetshöjningen är betydande. Detta är anmärkningsvärt också därför att man har intrycket av att det är inom detta fält som stora delar av företagets egna ingenjörer är sysselsatta. Det är emellertid sällan eller aldrig man ser någon mer fullständig redovisning av vilka åtgärder som faktiskt vidtas när man t ex höjer produktiviteten i en avdelning under en tidsperiod.”[83]

En av teknologiutvecklingens metoder är e x p e r i m e n t e l l p a r a m e t e r v a r i a t i o n , en systematisk procedur för att finna optimala lösningar på komplexa problem utan behov av speciell snillrikhet. Metoden är central inom teknologin och ersätter ”’snilleblixtar’ (som inte kan läras ut) med ’färdigheter’ (som kan läras ut). Utan denna ansträngning skulle tekniken idag inte kunna förändras på bred front – snillen är trots allt sällsynta”.[84]

Konstruktörerna svarar sålunda i ett verkstadsföretag för en viktig del av småstegsutvecklingen, den kontinuerliga förbättringen av produkterna och anpassningen av dem till förändrade behov hos kunden. En AGA-chef säger: ”Man kan tryggt säga att bolagets existens och framtid till 80 % beror av dess stab av konstruktörer.”[85]

Förhoppningen att helt nya produkter var lösningen för att möta ett ökat konkurrenstryck utifrån, ledde till att många svenska verkstadsföretag i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet inrättade särskilda utvecklingsavdelningar med egna produktlaboratorier. Förhoppningarna om att hitta nya basinnovationer typ AGA-fyrar eller kullager, som skulle öka den svenska industrins konkurrenskraft på ett drastiskt sätt, infriades dock inte. På 1970-talet har flera av de centrala utvecklingsavdelningarna avvecklats och i stället integrerats i företagens produktdivisioner.[86]

6.2.2 Härledning av teknikutveckling

Ny teknologi sprids vanligen snabbt inom ett marknadssystem, också över nationsgränser. Varje tillverkare tvingas att i största möjliga utsträckning tillämpa den senaste teknologin för att behålla sin konkurrenskraft. (Inom processindustrier med mycket kapitalkrävande investeringar, och på andra ställen, förekommer dock att olika generationers teknologi används samtidigt.)

Mellan olika företag och branscher, mellan tjänstesektorer och konsumenter, grenar sig ett tätt nätverk av inbördes relationer. T ex kan ett material med nya egenskaper komma till användning inom ett antal helt olika tillverkningsområden. Materialet påverkar egenskaperna hos produkten, som antingen blir en konsumtionsvara eller en insatsvara. I det senare fallet kommer det nya materialets egenskaper sålunda att spridas till ytterligare tillverkningsområden o s v i steg efter steg. I en given konsumtionsvara, t ex en cykel, som inte nämnvärt ändras till form eller funktion ”matas” därför kontinuerligt ett nytt teknikinnehåll in i produkten. Resultatet blir att den relativa kostnaden för en given ”nyttokvantitet” sjunker. (Vi bortser från de fall där snedvridna kommersiella förhållanden gör att produkten inte optimeras efter konsumentens behov.)

Åtskilliga studier för att härleda ny teknologi ur tidigare vetenskapliga landvinningar har gjorts. Två skall nämnas. Den första av dessa gjordes för The National Science Foundation och publicerades 1968 under titeln ”Technology in Retrospect and Critical Events in Science”. Initialerna bildar ordet TRACES, som studien oftast kallas. Syftet var att visa vilka vetenskapliga upptäckter och teknologiska innovationer som utgjorde förutsättningarna för vardera av fem utvalda objekt. De fem ”innovationer” som man studerade var magnetiska ferriter, videobandspelaren, p-pillret, elektronmikroskopet och matrisisolering av kemiska föreningar. Resultatet blev ett ”träd” som med en mångfald grenar sammanföll till den stam som det studerade objektet utgjorde.

Studien visade med stor tydlighet att en produkt som t ex videobandspelaren förutsätter en stor mängd tidigare vetenskapliga och teknologiska framsteg utan vilka den nya innovationen hade varit omöjlig.

Man fann att omkring 70 % av antalet nödvändiga tidigare framsteg kom från icke målinriktad forskning, 20 % från målinriktad forskning och 10 % fån utveckling och tillämpning. Som man kunde vänta svarade universiteten för huvuddelen av den icke målinriktade forskningen och industrin för huvuddelen av den målinriktade, liksom för utveckling och tillämpning. Den förra låg i tiden huvudsakligen 20-30 är före innovationen ifråga, den senare 10 år före den färdiga produkten.[87]

Den andra studien som skall nämnas är Project Hindsight, som genomfördes för USA:s försvarsdepartement i slutet av 1960-talet. Syftet var att undersöka vilken aktuell vetenskap och teknologi som hade använts av försvarsdepartementet i ett antal vapensystem. Intresset var främst riktat mot fysiska och teknologiska vetenskaper, främst från tiden efter 1945.

Man fann att många avgränsade framsteg (50-100 stycken) i form av vetenskapliga eller teknologiska innovationer används i ett genomsnittligt avancerat vapensystem. Dessa framsteg är den främsta orsaken till förbättrade produktegenskaper eller kostnadsreduceringar i systemet jämfört med dess föregångare. Man drog slutsatsen att förutsättningen för att skapa den högeffektiva produkten var att man noggrant utvalde och integrerade ett stort antal innovationer. I genomsnitt användes endast omkring 11 % av det vetenskapliga och tekniska innehållet från föregångaren till det utvecklade systemet. Teknikinnehållet i varje ny generation var alltså synnerligen stort.[88]

6.2.3 Utvecklingsträd fram till järnvägen

Schumpeter beskriver järnvägen som en innovation, som en av de stora innovationer som gav upphov till en Kondratieffcykel. I den enkla form den första järnvägen hade var den ändock beroende av en lång rad tekniska utvecklingssteg innan den kunde realiseras. Själva idén om en ångmaskindriven vagn på räls innebar självfallet ett nytänkande som, då det gjordes, var den knappa faktorn i sammanhanget. Men järnvägen, liksom många andra tekniska genombrott, förutsatte att teknologin på flera områden var ”mogen”. Under de år som förflutit sedan det första tåget gick på räls har knappast mer än en prestandafaktor – hastigheten – förändrats påtagligt. Trots det är järnvägen i varje detalj en helt förändrad ”produkt”. Den tekniska småstegutvecklingen har efterhand förbättrat egenskaperna i varje del.

Det som skiljer dagens bekväma, snabba tåg från sina tidigaste föregångare är alltså en i det närmaste kontinuerlig, teknisk utveckling på bred front. Man bör räkna in ett litet antal mera epokgörande innovationer, speciellt på den elektriska sidan, med dessa enstaka hopp i utvecklingen har inte varit avgörande. Det är heller inte fråga om rena organisationsförändringar, utan det verkligen fråga om materiell utveckling, om teknologi.

Till förutsättningarna för denna tågutveckling hör naturligtvis också kapitaltillgång och en bättre utbildad och bättre livnärd arbetskraft. Men dessa faktorer har inte varit begränsande för utvecklingen ifråga.

De avgörande händelser som inträffat är helt andra, och har i stor utsträckning ägt rum i det tysta. Genom varje teknikområde har ”strömmat” förändringar som direkt – och i andra, tredje, fjärde led, har påverkat järnvägens utveckling, liksom alla andra tillämpningars. En liten produktförbättring härrörande, säg, från ett labb för hårdmetaller vid ett företag i Sverige, sprider sig till ett oräkneligt antal verkstadsindustrier i världen och åstadkommer produktivitetshöjningar vid framställningen av en lång rad helt olika produkter. Åtskilliga av dessa är insatsvaror för annan produktion, och på det viset löper en kedjereaktion av produktivitetsförbättringar genom tillverkande industrier. (Det uppfordrar också konkurrenterna på hårdmetaller att förbättra sina produkter.)

Går man så igenom produktionssystemet finner man att det består av ett nät av sådana inbördes nyttiggöranden av teknikutveckling. Det framstår som ett närmast kontinuerligt flöde av förändringar, av vilka många är dolda (”inom” en insatsvara) även för en insiktsfulle användaren.

Ett sätt att åskådliggöra processen är att göra en lista, i diskreta steg, område för område. Stommen till, och den allra först delen av, en sådan lista skulle kunna få följande utseende:

1 Material
   1.1 Metaller
         1.1.1 Järn
                  1.1.1.1 Gruvhantering
                             1.1.1.1.1 Sprängteknik
                                           1.1.1.1.1.1 Baskemikalier
                                                            1.1.1.1.1.1.1 etc
                                            1.1.1.1.1.2 etc
                              1.1.1.1.2 Uppfordringsteknik
                              1.1.1.1.3 Borrteknik
                              1.1.1.1.4 etc
                  1.1.1.2 Metallurgi
                              1.1.1.2.1 Masugnsutveckling
                              1.1.1.2.2 Legeringsteknik
                              1.1.1.2.3 etc
                  1.1.1.3 Bearbetningsteknik
                              1.1.1.3.1 Verktygsmaskiner
                              1.1.1.3.2 Skärstål
                              1.1.1.3.3 etc
                  1.1.1.4 etc
         1.1.2 Koppar
         .
         .
         1.1.3 Nickel
         .
         .
         1.1.4 etc
   1.2 Trä
    .
    .
   1.3 Textil
   .
   .
   1.4 etc
2 Elektroteknik
.
.
3 Kemiteknik
.
.
4 etc

Tabellen uppdelar utvecklingen områdesvis. Till detta skall man alltså lägga korsberoenden mellan punkterna, som över ett sekel med säkerhet går mellan samtliga punkter i tabellen.

Sammanfattningsvis är det sålunda den fortgående frontförskjutningen över hela teknologins bredd som bestämmer den ”nyttonivå” som kommunikationsmedlet järnväg idag har uppnått. Snillrikhetens – de spekulativa innovationernas – bidrag till denna nytta går över tiden mot noll.

En fullständig belysning av småstegsutvecklingens betydelse skulle kräva en konkret beskrivning av de successiva förändringarna inom en teknisk utvecklingskedja. En sådan analys vore angelägen, men skulle bli för omfattande att göra här.

7 Teknik och ekonomisk teori

I den ekonomiska litteraturen ryms tekniken vanligen inom det omfattande begreppet kapital. I detta avsnitt skall några författare som mera explicit har skrivit om tekniken (och ett par andra) behandlas. Detta intresse har varierat över tiden. Brooks menar t ex att ekonomerna efter Marx försummade teknologins roll, men att de för två decennier sedan ånyo började identifiera tekniken som den huvudsakliga motorn för ekonomisk tillväxt och sociala framsteg. (Han förbiser då några namn under mellanperioden, såsom Schumpeter och Thorstein Veblen.)[89]

Teknikhistoriker menar i allmänhet att ekonomerna ser för lite till de konkreta, tekniska och teknikhistoriska fakta. ”Man kan här som belysande exempel nämna den marxistiska idésfären där produktivkrafter och produktionsförhållanden står i centrum eller den Schumpeterianska innovationsmodellen för ekonomisk teori. Båda har svårt att utvecklas på vetenskaplig grund utan en stabil bas av teknikhistoriska fakta, och inom svensk ekonomisk forskning har de spelat en undanskymd roll jämfört med andra riktningar.”[90]

7.2 Klassikerna

De klassiska ekonomerna ägnade till stor del sina skrifter åt övergripande ekonomiska teorier, och gav sig sällan djupare in i industrins materiella utvecklingsfrågor. A d a m S m i t h , som verkade under det industriella genombrottets första period, gav ut sitt stora arbete Welth of Nations 1776. I det ser han arbetsdelningen och uppkomsten av kapital ur sparat arbete som ekonomins dynamiska faktorer. Om tekniken som sådan har han inget egentligt att säga.[91]

I tredje upplagan av sina Principles of Political Economy and Taxation (utg 1821) lade D a v i d R i c a r d o till ett kapitel ”On machinery”. Han undersökte där maskinernas roll, inte för ekonomisk utveckling som sådan, utan för de olika samhällsklassernas intressen.[92]

Den allmänna uppfattningen i tiden var att de arbetsbesparande maskinerna gynnade både kapitalägare och arbetare. Visserligen kunde tillfällig arbetsbrist uppstå, men på längre sikt ombesörjde Says lag att ny efterfrågan på arbetskraft uppkom i andra industrier. Med ett räkneexempel visade Ricardo att införande av maskiner kan medföra att produktionen av nya insatsvaror minskar, även om samhällets nettoproduktion ökar. I ett sådant fall får man en bestående minskning av sysselsättningen. Ökar emellertid även bruttoproduktionen gynnas båda samhällsklasserna.[93]

R o b e r t M a l t h u s såg inte tekniken som någon entydig utvecklingsfaktor. Tvärtom trodde han att kapitalackumulationen tenderade att bli för stor, så att den effektiva efterfrågan inte räckte till för hela den industriella apparaten. Dessutom blev det poänglöst att försöka sprida välståndet till större grupper, eftersom det genast skulle ”ätas upp” av den resulterande befolkningsökningen.[94]

De ”äldre” klassikerna skrev sina texter under den industriella revolutionens inledande faser och förmådde inte se den tekniska utvecklingen i sitt totala perspektiv. Det man såg var det som drog uppmärksamheten till sig, t ex textiltekniken och den sociala oro som uppstod kring den. Med som Hicks påpekat var andra faktorer, såsom tillkomsten av verktygsmaskiner, väsentligare för den industriella revolutionen.[95]

När J o h n S t u a r t M i l l 1848 gav ut sina Principles of Political Economy hade perspektivet djupnat. Telegrafen hade uppfunnits, och förbluffat världen. Det började stå klart att människans ökande kunskap om naturen skulle bli grunden till en välståndsbildande kraft. Mill insåg detta. Han skrev: ”This increasing physical knowledge is now, …more rapidly than at any former period, converted, by practical ingenuity, into physical power. …there is no difficulty in finding or forming, …the skill requisite for executing the most delicate processes of the application of science to practical uses. From this union of conditions, it is impossible not to look forward to a vast multiplication and long succession of contrievances for economizing labour increasing its produce; and to an ever wider diffusion of the use and benefit of those contrievances.”[96] Trots denna insikt var Mill inte förvissad om att produktionsökningen skulle kunna hålla jämna steg med befolkningsökningen. Han överlämnar frågan till framtiden med en from förhoppning.

7.2 Marx

K a r l M a r x var den förste att ge teknologin en central roll i nationalekonomisk teori. Kapitlet Maskineri och storindustri upptar mer än en sjättedel av Kapitalets första bok.

Marx beskriver där utförligt maskinernas framväxt och effekterna därav på arbetarnas villkor. Avsikten med den teknik kapitalet använder är inte att lätta ”den dagliga mödan för någon mänsklig varelse.” ”Maskineriet skall, liksom varje annan ökning av arbetets produktivkraft, göra varorna billigare och förkorta den del av arbetsdagen, som är nödvändig för arbetarens underhåll, samt förlänga den dela av arbetsdagen, som han utan vederlag ger kapitalisten. Maskineriet är ett medel för att producera mervärde.”[97]

En omedelbar följd av maskineriet blir ökad exploatering av främst barn- och kvinnoarbete, vidare förlängning av arbetsdagen och ökning av arbetets intensitet. Med anledning av ludditernas aktioner påpekar dock Marx att det inte är maskinerna i sig själva som förtrycker. ”Det behövdes tid och erfarenhet, innan arbetarna lärde sig att göra åtskillnad mellan maskinerna och deras kapitalistiska användning och därmed också att rikta sina angrepp mot den samhälleliga exploateringsformen i stället för att angripa de materiella produktionsmedlen.”[98]

”Den moderna industrin betraktar och behandlar aldrig den form, som produktionsprocessen för ögonblicket har, såsom något evigt och oföränderligt. Dess tekniska grundval är därför revolutionär, medan alla tidigare produktionssätt i allt väsentligt var konservativa.”[99] Teknikens progressiva natur, som inom kapitalismen ökar exploateringen av arbetarna, blir samtidigt en av de faktorer som påskyndar omvälvningen av produktionssättet. ”Tillsammans med produktionsprocessens materiella betingelser och det samhälleliga samarbetet mognar också de inre motsättningarna, som är karaktäristiska för produktionsprocessens kapitalistiska form, och därför också samtidigt de krafter, som skall omstörta det gamla samhället och skapa en ny samhällsform.”[100]

Marx påpekar i en not att innovationerna på 1700-talet ibland hade föregångare i tidigare epoker. ”En kritisk teknologins historia skulle överhuvud visa, hur sällan någon uppfinning i det 18:e århundradet kan tillskrivas en enskild individ. Hittills existerar inget sådant verk.” Han propagerar i samma not för studiet av teknikens historia: ”Darwin har riktat uppmärksamheten på naturens teknologi… Förtjänar inte historien om utvecklingen av samhällsmänniskans produktiva organ, den materiella basen för varje särskild samhällsorganisation, samma uppmärksamhet?... Teknologin avslöjar människans aktiva förhållande till naturen, hennes livs omedelbara produktionsprocess och därmed också hennes samhälleliga levnadsförhållanden och de ur dessa emanerande andliga föreställningarna.”[101]

En innovation är i Marx kontext varje förändring i produktionsteknik och/eller organisation som höjer det enskilda kapitalets profitkvot över genomsnittet för branschen, genom att det sänker det individuella kostnadspriset under branschens samhälleliga genomsnitt.[102]

En sentida marxist (Mandel) betonar de grundläggande omvälvningarna av energitekniken såsom det bestämmande momentet för den totala teknikens omvälvning. Först kom ångkraften från 1848, därefter elektriska motorer och förbränningsmotorer från 1880-talet, slutligen elektroniska och kärnkraftsdrivna redskap från 1940-talet. Mandel ser detta som de tre allmänna omvälvningarna av tekniken som det kapitalistiska produktionssättet åstadkommit efter den ”ursprungliga” industriella revolutionen under 1700-talets andra hälft.[103] Utifrån denna utveckling av kraftmaskinerna sker så den fortskridande omvälvningen av hela maskinsystemet.

Många uttolkare av Marx – kanske främst de kritiska – tillskriver hans samhällsanalyser teknologisk determinism. Man menar då att Marx sökte en ”yttersta orsak” till historiska händelser och ansåg sig ha funnit den i tekniken. Herbert Tingsten formulerade det som att produktivkrafterna hos Marx motsvarar Gud i en religiös världsförklaring.[104]

Boel Berner kritiserar denna syn på Marx analys. För det första menar hon att Marx och Engels aldrig var ute efter något så metafysiskt som en ”ytterst orsak” till samhällsutvecklingen. För det andra definierade de inte begreppet produktivkrafter på det enkla sätt som kritikerna tillskriver dem. Produktivkrafterna innefattar arbetskraft och produktionsmedel, de senare omfattar råmaterial, utrymme och arbetsinstrument. Produktivkrafterna är därför hos Marx den mänskliga, produktiva förmågan i relation till naturen och till den materiella omvärlden. De är inte uteslutande några tekniska ting. Däremot ger Berner kritikerna delvis rätt i att Marx och Engels i huvudsak inte brydde sig om de underliggande orsakerna till förändringar i tekniken. Dock träffar denna kritik bara de tidiga skisser till historieteori som Marx och Engels lade fram på 1840-50-talen. I senare arbeten diskuterar Marx i detalj mekanismerna bakom produktivkrafternas förändringar och det konkreta innehåll de får beroende på produktionsförhållandenas karaktär.[105]

7.3 Schumpeter

J o s e p h S c h u m p e t e r är den ekonom inom den ”kapitalistiska” teoretikerkretsen som kraftfullast lyft fram tekniken som en förklaringsfaktor bakom makroekonomiska företeelser. Han instämmer med Marx att teknologisk utveckling hör till själva kärnan i kapitalistiskt företagande och därför inte kan skiljas ut från det. Han menar att beroendet är ömsesidigt; varken kapitalismen eller teknologin hade utvecklats på det sätt de har gjort om de inte varit inbördes beroende av varandra.[106] (Å andra sidan förbinder han kapitalismen med kreditbildningen, vilket förlägger dess uppkomst till omkring sekelskiftet mellan 1100- och 1200-talen.)

Uppfinningen är den tekniska nyskapelsen. I n n o v a t i o n e n definierar Schumpeter som uppfinningen omsatt till ekonomisk aktivitet, men kan också vara någon annan faktor som ger upphov till en ny produktionsfunktion. Den som driver fram innovationen från uppfinning till produkt är e n t r e p r e n ö r e n .[107] Schumpeter observerar alltså att de enstaka uppfinningarna inte isolerade ger upphov till ekonomisk tillväxt. Det krävs en process som sätter uppfinningen i ekonomisk verksamhet, det krävs entreprenörer, organisatorisk utveckling, nya affärsidéer etc.

Av faktorer som bestämmer en given ekonomisk situation finns sådana som verkar inifrån (internal), och sådana som verkar utifrån den ekonomiska sfären (external). Samhällsprocessens störningar är enligt denna definition externa, till skillnad från hos Marx.[108] En uppfinning är varken en intern eller extern faktor; den är ingen faktor alls. Uppfinningarna under antiken och medeltiden misslyckades i århundraden att påverka vardagslivet. Men så snart uppfinningarna sattes i ekonomisk aktivitet fick vi en process som var knuten till ekonomin och som inte påverkade den utifrån. I inget fall är därför en uppfinning en extern faktor.[109]

Schumpeters beskrivning av innovationen leder till en överbetoning av de stora och tydligt urskiljbara tekniska förändringarna. Samma grundsyn leder honom också till att söka orsakerna bakom de långa konjunkturcyklerna i ett litet antal stora, tekniska utvecklingssteg. Den första Kondratieffcykeln, 1787-1842, förklarar han huvudsakligen som ett resultat av utvecklingen inom bomulls- och järnindustrin. Den andra Kondratieffcykeln, 1843-1897, sammanhänger med järnvägarnas framväxt och den tredje cykeln, 1898-1913, hör ihop med elektricitetens intåg i produktionen.

Schumpeter gör sig möda att rekapitulera ett antal av tidens viktigare uppfinningar.[110] Det betyder dock inte att han ser teknikutvecklingens natur som en kontinuerlig framryckning på bred front. Uppräkningen bekräftar istället att Schumpeter betraktar teknikutvecklingen partikulärt; han urskiljer de enstaka uppfinningar som kan bli föremål för innovationer och därmed säljas på en marknad. En stor del av småstegsutvecklingen är ju nämligen implicit; den inkorporeras i processer och produkter och återuppstår sällan som tydliga funktionsförändringar hos slutprodukten.

Om järnvägen var en stor innovation som stimulerade mycken ekonomisk aktivitet, så säger den ändå ingenting om den totala teknologiska utvecklingen under tiden 1843-1897, lika lite som de andra uppräkningsbara innovationerna under den tiden. Tror man alltså som Schumpeter att tekniken har en stor betydelse för ekonomin så blir denna betydelse avsevärt större när man ser till teknologins totalitet.

7.3 Veblen, Galbraith, Rostow

En ekonom som före Schumpeter intresserade sig särskilt för teknologin var T h o r s t e i n V e b l e n . Han såg teknologin som den totala summa av kunskap, färdigheter och teknik som är tillgänglig för samhället i varje ögonblick. Dess enda uppgift är att göra produktionen effektivare och större. Teknologin utvecklar sig kontinuerligt och drivs framåt av människans strävan mot ekonomiskt framåtskridande. Teknologins utveckling är den mest kraftfulla orsaken till förändringar i institutioner. (Veblen förespråkade en institutionell syn på ekonomin.)

Enligt Veblen gör den dynamiska teknologin vanor och tänkesätt omoderna och stimulerar skapandet av nya. Härigenom uppstår en konfliktorsak som har likheter med den grundläggande konflikten i Marx teori. De frånvarande ägarna till företagen har vinsten som enda måttstock på företagets framgång, medan ”företaget själv”, ingenjörerna, uppfinnarna och de yrkesutbildade arbetarna, är mera intresserade av förbättringar i själva produktionsprocessen etc. Veblen menar att dessa två mål kan komma i konflikt, och på sikt är bunden att göra det. Motsättningen uppstår genom att teknologin successivt gör den existerande kapitalutrustningen obsolet, så att den sjunker i värde, varigenom ägarnas kapital eroderas. (Utvecklingen har visat att Veblen på denna punkt oroade sig i onödan; teknologin har snarare blivit ett nödvändigt medel för att bibehålla lönsamhet i företagen.)[111]

I och med boken The Engineers and the Price System blev Veblen med Laytons ord ”besatt av ingenjörer”[112] Med föreställningen om ingenjörerna som en lämplig härskande klass fick Veblen efterföljare och det uppstod en teknokratisk rörelse i USA. Den fick snart bisarra drag och dog så småningom ut.

Om man hänför Marx, Veblen och Schumpeter till systembyggande tillväxtekonomer, finns det i nyare tid bara ett fåtal som följt samma väg. Man kan nämna C E Ayres (The Theory of Economic Progress, 1944), W W Rostow (The Stages of Economic Growth, 1960) och John Kenneth Galbraith.

G a l b r a i t h hör inte till någon skola och han betraktar ibland de akademiska ekonomerna med ett roat överseende. Med boken The Affluent Society (1959) införde han begreppet ”konventionell visdom” och satte mycken sådan på huvudet. Han menade att varor på den fria marknaden nu fanns i överflöd, men i gengäld var de allmänna nyttigheterna som tillhandahålls av den offentliga sektorn försummade.

I boken The New Industrial State (1967) går han vidare och granskar företagens sätt att fungera i en kapitalistisk ekonomi som den nordamerikanska, kontrasterat mot den neoklassiska idealbilden. Marknaden är i stor utsträckning satt ur spel; företagen planerar sin verksamhet för att möjliggör den organiserade användningen av kapital och teknologi. ”Teknostrukturen”, dvs det skikt av direktörer och högre tjänstemän, inte minst ingenjörer, som styr företagen, har i första hand intresse av företagets fortlevnad och inte av absolut vinstmaximering. Teknostrukturen, inte aktieägarna, har det avgörande inflytandet över företaget, varför det blir denna grupps mål som blir styrande för verksamheten.[113]

R o s t o w s arbete är ett försök att på strikt marknadsekonomisk och kapitalistisk teorigrund bygga en modell för ekonomisk tillväxt. Han avsåg uttryckligen att skapa ett alternativ till Marx teori. Utvecklingen av ett förindustriellt samhälle till ett rikt industrisamhälle går enligt Rostow över fem stadier: ”The traditional society, the preconditions for take-off, the take-off, the drive to maturity, and the age of high mass consumption.”[114] Stöd för modellen söker han inte i empiriska fakta; man kan med Eric Roll säga att accepterandet av författarens teser till stor del blir en fråga om personlig smak och temperament.

Bland sentida arbeten om ekonomisk tillväxt kan nämnas Limits to Growth (1972). Det har intresse i detta sammanhang såsom en ”ingenjörsbetonad” analys av människan utvecklingsproblem. Man studerar den sannolika utvecklingen av fysiska storheter som befolkning, industriproduktion, livsmedelsproduktion, icke förnybara resurser och miljöförstöring. Man för in storheterna i ett system, en världsmodell, och postulerar olika relationer mellan dem. Modellen kördes sedan i en dator och man fick, med olika premisser, olika resultat av utvecklingen på längre sikt – de flesta tämligen dystra.[115] Tillvägagångssättet har blivit utförligt kritiserat, och skall inte behandlas närmare här.

7.5 Restfaktoranalysen

Ekonomerna har traditionellt betraktat produktionsresultatet som i huvudsak beroende av produktionsfaktorerna kapital (K) och arbete (L). Den totala inkomsten (Y) i en ekonomi kan då skrivas som en funktion av de fysiska kvantiteterna kapital och arbete, Y = f(K,L). Den speciella produktionsfunktion man vanligen utgår från (Cobb-Douglas) kan skrivas

Y = kL^aK^(1-a)

där k och a är positiva konstanter, a<1 [116]

När man försökte bekräfta Cobb-Douglas produktionsfunktion med empiriska undersökningar visade det sig emellertid att ökningen av K och L bara förklarade en den av den ekonomiska tillväxten. För USA mellan åren 1929 och 1957 kunde bara en tredjedel förklaras på så sätt. Den övriga delen, dvs huvuddelen, tillskrevs en oförklarad residual, eller restfaktor.

Åtskillig ekonomisk forskarmöda har efter dessa empiriska konstateranden lagts ner på att utröna vad restfaktorn i själva verket består av. Nära till hands låg att se till den ”kvalitetsökning” hos kapitalet som är en följd av den tekniska utvecklingen. Restfaktorn går därför ofta under namnet ”teknikfaktorn”.

Edward Denison föredrog istället att koncentrera intresset på den kvalitetsökning hos arbetskraften som uppnås genom utbildning. I sitt stora arbete The Sources of Economic Growth in the United States and the Alternative Before Us (1962) gör han långtgående beräkningar över utbildningens effekter. Utgående från inkomstökningen kom han fram till att av USA:s årliga ekonomiska tillväxt mellan åren 1930 och 1060 kunde hela 35 % av restfaktorn förklaras av den förbättring i arbetskraften kvalitet som utbildningen åstadkommit.[117]

Denison gör kvalificerade antaganden inför sina beräkningar, antaganden som kritiserats av många. Fortsatta studier har gjorts och i litteraturen finns hela skalan av siffror över utbildningen bidrag till den ekonomiska tillväxten representerade. Längst ner kommer Jorgensen och Griliches som med en ändrad produktionsfunktion reducerar restfaktorn till bara 0,1 % per år.[118]

I den svenska långtidsutredningen 1970 gjordes ett försök att uppskatta utbildningens betydelse för produktivitetsökningen i Sverige. Efter ett antal starka förutsättningar kom man fram till att ökad utbildning kunde komma att svara för 0,2 procentenheter av industriproduktionens årliga tillväxt under perioden 1965-75, dvs under period då utbildningen ökade mycket snabbt. Utbildningen skulle därmed svara för ungefär 1 % av totalproduktivitetens tillväxt under perioden. Ökad utbildning skulle därmed inte uppväga minskningen av arbetskraftens storlek under samma tid.[119]

Oberoende av restfaktoranalysen har uppfattningen om utbildningens betydelse för ekonomisk tillväxt givit upphov till en särskild teori, humankapitalteorin, med rötter i den s k Chicagoskolan under 1950-talet. Utbildningen betraktas som en investering i mänskligt kapital och förklarar därigenom fenomen som inkomstfördelningen och Leontiefparadoxen.[120]

Vi såg i ett tidigare avsnitt (5.2.4) att en IVA/IUI-studie fann teknikfaktorn förklara nästan hela den svenska produktionsökningen under 1970-talet. Vid närmare granskning i en bransch och ett företag, visade sig huvuddelen (90 %) av totalproduktivitetens tillväxt bero på ”strukturella åtgärder på produktsidan” i form av förändrad produktsammansättning mm. (not 65)

Det är tydligt att det ännu saknas entydiga svar på vad restfaktorn består av, hur stor den egentligen är, och om den alls existerar. Antagligen finns inga sådan entydiga svar. Man skulle istället kunna se problemet från andra hållet. Den totala tekniska utvecklingen – som inte alls syns i kvantiteterna arbetskraft och kapital – har rimligen haft betydelse för den ekonomiska tillväxten. Om man vid anpassningen av en relevant produktionsfunktion till korrekta ekonomiska mätvärden får fram en restfaktor, borde den alltså innehålla teknikens bidrag till produktionstillväxten.

Vi har tidigare belyst småstegsutvecklingens roll. All teknisk utveckling, men särskilt denna, har ett intimt samband med utbildningsnivån, hos administratörer och ingenjörer såväl som hos arbetare. Att korrelera utbildning och ekonomisk tillväxt skulle alltså kunna vara en omväg att mäta den allmänna tekniknivåns ekonomiska betydelse. På samma sätt är de strukturella förändringar, som IVA/IUI-studien talar om, betingade av en teknisk eller teknologisk småstegsutveckling. Ett sätt att få ett klarare begrepp om teknikens roll skulle vara att i detalj analysera den totala teknikutvecklingen inom en smal sektor, på det sätt som skisserades i avsnitt 6.2, och ställa mot den ekonomiska utvecklingen i samma sektor.

7.6 Kommentarer

Teknologin – människans förmåga at omforma sin materiella miljö – är själva kärnan i dynamisk ekonomisk verksamhet. Kapitalismen har existerat i åtminstone 700 år, men det var först i och med den industriella revolutionen som vi fick en verkig ekonomisk tillväxt. Och den helt avgörande faktorn i den industriella revolutionen var de tekniska framsteg som gjordes, i en takt som i några språng blev oerhört mycket större än någonsin tidigare.

Klassikerna var alltför upptagna att skapa en nationalekonomisk teori för att till fullo inse teknikens roll. Marx insåg tämligen klart denna roll – den fick en naturlig plats i hans materialistiska historieuppfattning – men ägnade ändå huvuddelen av intresset åt hur tekniken blivit ett medel för exploatering av arbetarklassen.

Schumpeter satte tekniken i centrum för sin ekonomiska teori, men kom att kraftigt överbetona de stora ”basinnovationerna” och därigenom i själva verket att underskatta teknikens totala betydelse. Veblen hade likaledes en i viss mån abstrakt tekniksyn, som inte oväntat slutligen ledde fram till en kuriositet, till en sorts idealisering av ingenjörerna som kår.

Galbraith intar en mellanställning mellan olika läger. Som amerikansk liberal punkterar han med förnöjsamhet den neoklassiska idealbilden av hur företagen fungerar i en kapitalistisk ekonomi, men hamnar i en överskattning av teknostrukturens maktposition i förhållande till ägargrupperna.

Restfaktoranalysen har lett fram till helt olika svar på frågan vad som, vid sidan av kapital och arbete, är tillväxtens orsaker. De divergerande resultaten visar närmast på känsligheten hos de teoretiska modellerna och osäkerheten i det empiriska materialet. Frågan om tillväxtens drivkrafter måste lösas med direkta angreppsmetoder som tar sikte på de konkreta faktorerna i den ekonomiska processen. Med indirekt bevisföring står det omedelbart klart att tekniken har en ytterligt central roll i processen. Men en djupare analys, som också tar sikte på småstegsutvecklingen, skulle samtidigt kunna sprida ljus över både den ekonomiska tillväxtens mekanismer och den tekniska utvecklingens natur.

8 Sammanfattning och slutsatser

Denna uppsats har – uttryckt i en mening – syftat till att påvisa brister i kunskapen hos olika grupper om tekniken och dess roll i samhället, att formulera en hypotes om teknikutvecklingens natur och att, mot denna bakgrund, studera hur tekniken har betraktats i en del av den nationalekonomiska teorin.

Avsnitt 4 beskriver hur framför allt den humanistiska, men också delar av den samhällsvetenskapliga, forskningssektorn och den litterära intelligentian hamnat helt utanför den naturvetenskapliga och tekniska kulturen, ofta i en aktiv motsatsställning. Den kritik av tekniken, som till stor del emanerar ur detta förhållande, refereras i urval.

Avsnitt 5 ger en bild av hur tekniken, före och efter den industriella revolutionen, på några sekler totalt har omformat det västerländska samhället. Tekniken påvisas ha en mera aktiv ställning i förhållande till naturvetenskaplig forskning än vad man tidigare ansett. Tekniken, både i sin självständiga egenskap och i sin betydelse för samhällsutvecklingen, beskrivs som till stor del okänd för den breda allmänheten. Till sitt konkreta innehåll är den också märkbart obekant också för de samhällsvetenskapliga forskare som har att behandla dess effekter på samhället. Vetenskapens och industrins roll i samhällsutvecklingen belyses. Teknikfaktorn analyseras, liksom den teknikutveckling som inte återspeglas i nationalräkenskaperna.

Avsnitt 6 argumenterar för att den väsentliga och avgörande teknikutvecklingen är en förändring i små steg och på bred front inom hela den samhälleliga produktionsprocessen.

Avsnitt 7 är en genomgång av några ekonomers sätt att inkorporera tekniken i sina teorier. Också restfaktoranalysen granskas i motsvarande avseende.

En genomgående slutsats är att naturvetenskap och teknik, i förhållande till sin betydelse för samhällsutvecklingen, är dåligt känd, i många avseenden t o m okänd i stora grupper av befolkningen. Karaktären av den bristande kunskapen växlar mellan olika grupper, från (i generaliserande termer) humanisternas mera totala avståndstagande, över samhällsvetarnas otillräckliga kännedom om teknikens konkreta verklighet, till teknikernas bristande insikt i teknikens natur, och roll i samhället som helhet.

Den otillräckliga kunskapen utgör grunden för en hyperkritisk inställning till tekniken, innebärande att negativa konsekvenser ges orealistisk uppmärksamhet i förhållande till de positiva. Av samma orsak har tekniken (av Ellul och andra) kunnat tilldelas en metafysisk dimension, en sorts självständig maktposition oberoende av politiska beslut och andra mänskliga viljeyttringar.

Brister i kunskap har vidare inom nationalekonomin resulterat i en oklar föreställning om teknikens roll i den ekonomiska tillväxten. Restfaktoranalysen har hittills givit de mest skiftande svar på den frågan. Det visar sig också att teknikens utveckling givit mycket stora välfärdstillskott (inte minst i den offentliga sektorn) som inte kommer fram i nationalräkenskaperna.

I uppsatsens huvudavsnitt hävdas att detta vaga begrepp om teknikens verkliga funktion till stor del beror på en ofullständig syn på den tekniska utvecklingens natur. I så gott som alla beskrivningar av denna utveckling koncentrerar man intresse på de enstaka, tydligt urskiljbara innovationerna, som ofta innebär förändringar i en produkts form eller funktion. Helst uppehåller man sig vid innovationer stora nog att initiera nya industrier. Den verkliga naturen hos teknikens utveckling är i stället en kontinuerlig förändring i små steg och på bred front. Det är på detta sätt tekniken har fullständigt omformat människans livsvillkor.

Eftersom Schumpeters innovationsmodell varit tongivande är det förklarligt att ekonomisk teori inte förmått ”hantera” tekniken och bedöma dess betydelse för samhällsekonomisk utveckling. Klassikerna hade överhuvud en diffus tekniksyn. Marx underskattade i varje fall inte maskinernas betydelse och bemödade sig att studera tekniken konkret. Schumpeter blev sedan portalfiguren för tiden från 1940-talet och framåt. först på senare tid har tekniken fått en något djupare behandling inom nationalekonomin (exempel: Nathan Rosenberg).

Den avslutande slutsatsen blir att studiet av teknikens natur behöver drivas vidare och på ett helt annat sätt än hittills föras ner till realnivåer. Detta reala studium av tekniken bör inkorporeras i nationalekonomiska analyser för att bättre klarlägga både den ekonomiska och den tekniska utvecklingens mekanismer.

Litteraturförteckning

Asplund J: Teorier om framtiden, Stockholm 1979

Baumol W J: Economic Theory and Operations Analysis, Englewood Cliffs, N J 1961

Berner B: Teknikens värld, Lund 1981

Blaug M: Economics of Education, Penguin Books, Harmondsworth 1971

Brooks H: Hope or Catastrophe? Technology in Society, vol 1 (1997)

Carlsson B: The content of productivity growth in Swedish manufacturing. IUI, Stockholm 1980

Denison E F: Economic Growth in the United States and the Allternative Before Us, New York 1962

Ellul J: The Technological Society, New York 1964

First Interim Report on Project Hindsight (Summary), Sherwin C W m fl, Office of the Director of Defence Research and Engineering. Washington 1966

Framsteg inom forskning och teknik 1981. IVA-meddelande 239

Galbraith J K: Den nya industristaten, Stockholm 1969

Glete J: Teknikhistoria – viktigt i ekonomisk och historisk forskning. Daedalus 1980

Heidegger M: Teknikens väsen, Stockholm 1974

Hicks J: Den ekonomiska historiens teori, Stockholm 1970

Huberman L: Människan rikedomar, Stockholm 1965

Ingelstam L, Schiller B: Teknik och social förändring. Daedalus 1980

Ingelstam L, Schiller B: Teknik och social förändring, Lund 1981

Jorgensen D A, Griliches Z: The explanation of productivity change. Rev.econ.stud. July 1967

Layton E T: The history of technology and the engineering profession, IVAnytt 1981:5

Mandel E: Senkapitalismen, del 1, Kristianstad 1974

Marx K: Kapitalet, Första boken, Uddevalla 1969

Marx K, Engels F: Brev i urval, Stockholm 1972

Mill J S: Principles of Political Economy, Books IV & V, Penguin Books, Harmondsworth 1970

Ricardo D: On the Principles of Political Economy and Taxation, Penguin Books, Harmondsworth 1971

Roll E: A History of Economic Thought, London 1973

Rosenberg N: How exogenous is science? IVA-PM nr 13 1981

Russel B: Nutidsmänniskan inför vetenskapen, Stockholm 1952

Schultz T W: Investment in Human Capital, The Amer.econ.rev. vol LI, no 1, march 1961

Schumpeter J: Business cycles, New York 1964

Snow C P: De två kulturerna – en ny genomgång, Malmö 1965

Spengler O: Människan och tekniken, Stockholm 1931

Svensk industri under 70-talet med utblick mot 80-talet. 1970 års långtidsutredning, bilaga 2. Stockholm 1971

Söderberg S: Den snillrika människan, Stockholm 1979

Technical Change and Economic Policy, OECD, Paris 1980

Technology in Retrospect and Critical Events in Science (TRACES), IIT Research Institute for The National Science Foundation. vol 1 & 2, 1968

Teknik och industristruktur – 70-talets ekonomiska kris i historisk belysning. IVA-meddelande 218

The Limits to Growth. A Report for the Club of Rome’s Project on the Predicament of Mankind, London 1975

Thomas L: Cellens liv, Helsingborg 1976

Toulmin S, Goodfield J: Materiens arkitektur, Stockholm 1964

Än se’n då - diskussioner om framtidsstudier, Odén B, m fl, Stockholm 1974

Noter

[1] Layton E T: The history of technology and the engineering profession, IVAnytt 1981:5, s 8
[2] Berner B: Teknikens värld, Lund 1981, s 13
[3] Heidegger M: Teknikens väsen, Stockholm 1974, s 22-3
[4] Anthony Benn citerad i Söderberg S: Den snillrika människan, Stockholm 1979, s 9
[5] Ingelstam L, Schiller B: Teknik och social förändring, Lund 1981, s 11
[6] Ibid.
[7] Berner a a s 37
[8] Söderberg a a s 245
[9] Schumpeter J: Business cycles, New York 1964, s 87
[10] Ellul J: The Technological Society, New York 1964, s xxv, och Gerholm T R: The technological society – ett referat med kommentarer, ur Än se’n då - diskussioner om framtidsstudier, Odén B, m fl, Stockholm 1974, s 29
[11] Snow C P: De två kulturerna – en ny genomgång, Malmö 1965
[12] Ibid. s 15
[13] Ibid. s 55
[14] Russel B: Nutidsmänniskan inför vetenskapen, Stockholm 1952
[15] Ibid. s 9
[16] Ibid. s 101
[17] Asplund J: Teorier om framtiden, Stockholm 1979, s 136
[18] Snow a a s 18-19
[19] Russel a a s 108
[20] Spengler O: Människan och tekniken, Stockholm 1931, s 85
[21] Ibid. s 88
[22] Ellul a a s 5
[23] Ibid. s 204
[24] Gerholm a a s 32
[25] Ellul a a s 187
[26] Gerholm a a s 33
[27] Brooks H: Hope or Catastrophe? Technology in Society, vol 1 (1997) s 11
[28] Russel a a s 108
[29] Gerholm a a s 108
[30] Ibid.
[31] Brooks a a s 14
[32] Layton a a s 10
[33] Ibid. s 9-10
[34] Söderberg a a. s 93
[35] Layton a a s 10
[36] Glete J: Teknikhistoria – viktigt i ekonomisk och historisk forskning. Daedalus 1980, s 56-57
[37] Ingelstam L, Schiller B: Teknik och social förändring. Daedalus 1980, s 82
[38] Framsteg inom forskning och teknik 1981. IVA-meddelande 239, Stockholm 1981
[39] Ingelstam & Schiller (1980) a a s 82
[40] Russel a a
[41] Layton a a
[42] Marx K, Engels F: Brev i urval, Stockholm 1972, s 212
[43] Rosenberg N: How exogenous is science? IVA-PM nr 13 1981, s 6
[44] Ibid. s 10
[45] Ibid. s 15
[46] Ibid. s 36
[47] Snow a a s 74 och 91
[48] Ibid. s 75
[49] Ibid. s 69-70
[50] Ibid. s 71
[51] Russel a a s 150
[52] Thomas L: Cellens liv, Helsingborg 1976
[53] Ibid. s 42-43
[54] Ibid.
[55] Huberman L: Människan rikedomar, Stockholm 1965, s 108
[56] Toulmin S, Goodfield J: Materiens arkitektur, Stockholm 1964, s 273
[57] Snow a a s 25
[58] Ibid. s 26
[59] Technical Change and Economic Policy, OECD, Paris 1980, s 61
[60] Blaug M: Economics of Education, Penguin Books, Harmondsworth 1971, s 92
[61] Ibid. s 93-94
[62] Teknik och industristruktur – 70-talets ekonomiska kris i historisk belysning. IVA-meddelande 218, Stockholm 1979, s 111
[63] Ibid. s 183
[64] Ibid. s 111
[65] Carlsson B: The content of productivity growth in Swedish manufacturing. IUI, Stockholm 1980, s 7
[66] Teknik och industristruktur… a a s 65
[67] Technical Change… a a s 65
[68] Blaug a a
[69] Technical Change… a a s 66
[70] Ibid.
[71] Ibid.
[72] Ibid.
[73] Ibid. s 61
[74] L T C Rolt citerad i Söderberg a a s 245
[75] Schumpeter a a
[76] Berner a a s 17
[77] Teknik och industristruktur… a a s 143
[78] Ibid. s 143-4
[79] Söderberg a a s 390
[80] Technical Change… a a s 49
[81] Berner a a s 101
[82] Teknik och industristruktur… a a s 114-5
[83] Ibid. s 123
[84] Berner a a s 92
[85] Ibid. s 158
[86] Ibid. s 159
[87] Technology in Retrospect and Critical Events in Science (TRACES), IIT Research Institute for The National Science Foundation. vol 1 & 2, 1968 s iv-v
[88] First Interim Report on Project Hindsight (Summary), Sherwin C W m fl, Office of the Director of Defence Research and Engineering. Washington 1966
[89] Brooks a a s 4
[90] Glete a a s 59
[91] Roll E: A History of Economic Thought, London 1973 s 142-72
[92] Ricardo D: On the Principles of Political Economy and Taxation, Penguin Books, Harmondsworth 1971, s 378
[93] Ibid. s 379-84
[94] Roll a a s 201-10
[95] Hicks J: Den ekonomiska historiens teori, Stockholm 1970, s 149
[96] Mill J S: Principles of Political Economy, Books IV & V, Penguin Books, Harmondsworth 1970, s 56-7
[97] Marx K: Kapitalet, Första boken, Uddevalla 1969, s 322
[98] Ibid. s 373
[99] Ibid. s 425
[100] Ibid. s 439
[101] Ibid. s 323
[102] Berner a a s 41
[103] Mandel E: Senkapitalismen, del 1, Kristianstad 1974, s 114
[104] Berner a a s 33
[105] Ibid. s 22 och 33-4
[106] Schumpeter a a s 9-10
[107] Ibid. s 87
[108] Ibid. s 6-7
[109] Ibid. s 9
[110] Ibid. s 237 ff
[111] Roll a a s 448-51
[112] Berner a a s 236
[113] Galbraith J K: Den nya industristaten, Stockholm 1969
[114] Roll a a s 587
[115] The Limits to Growth. A Report for the Club of Rome’s Project on the Predicament of Mankind, London 1975
[116] Baumol W J: Economic Theory and Operations Analysis, Englewood Cliffs, N J 1961, s 402
[117] Denison E F: Economic Growth in the United States and the Allternative Before Us, New York 1962, s 73
[118] Jorgensen D A, Griliches Z: The explanation of productivity change. Rev.econ.stud. July 1967, s 273-4
[119] Svensk industri under 70-talet med utblick mot 80-talet. 1970 års långtidsutredning, bilaga 2. Stockholm 1971 (SOU 1971:5), s 249-54
[120] Schultz T W: Investment in Human Capital, The Amer.econ.rev. vol LI, no 1, march 1961

2006-05-04 Ge synpunkter

Innehållsförteckning

1 Inledning