Lars Schaff - texter  

Energi som ideologi

Till menyn

Någon gång under 1970-talet, när kärnkraftsmotståndet hade börjat organiseras i miljögrupper, hörde jag Hans Werthén under en paus i en konferens säga att det trosvissa engagemanget mot kärnkraft berodde på att Sverige saknade en riktig religion. På den tiden stämde det att katolska länder med en aktivare religionsutövning hade mycket lite av motsvarande rörelser. Idag är bilden antagligen mera blandad. Men det är fortfarande ett relevant påstående när man ser till det stora inslag av tro som miljöretoriken bygger på.

Energifrågorna är av någon anledning alldeles särskilt hållna i helgd. Detta att vi måste spara på just energi är något som de flesta anser viktigt, och troligen får man söka orsakerna lite djupare i människans natur. En annan sak vi känner för är avfallsberget. Så att släcka lampor och sortera sopor har blivit ungefär vad vi som privatpersoner bidrar med för att skona miljön. Därmed är samvetet lindrat och vi fortsätter att konsumera alltmer för varje år.

Miljörörelserna har tagit fasta på våra intuitiva böjelser för det småskaliga (och därmed verkningslösa), inte bara i fråga om sparåtgärder utan också när det gäller idéerna om hur energiproduktionen skall gå till. Kärnkraften är som teknik föredömlig att utesluta eftersom den talar emot våra jordnära instinkter, och dessutom är belastad av släktskapet med kärnvapnen. Vad som återstår för att täcka det ständigt ökande energibehovet är metoder i den lilla skalan: vindkraft, solenergi och biomassa.

För att börja med biomassan: det finns ingen lika miljöskadlig och hälsovådlig metod för energiproduktion som småskalig vedeldning, allra minst om man räknar per producerad kilowattimme. Hade det varit fråga om industriverksamhet, vilken som helst, som hade släppt ut sådana luftföroreningar mitt i våra bostadsområden hade alla miljöaktivister blivit hyperaktiva, med all rätt. Men det är ingen risk, för en sådan industri skulle aldrig ha blivit godkänd av miljödomstolarna.

Tecknar man ner vedens ”meritlista” som miljöbov och hälsofara får man med riktigt tunga poster: utsläpp av flyktiga organiska ämnen (VOC), av stoft, av metan och av tungmetaller. Den samhällsekonomiskt försumbara vedeldningen står för hälften av VOC-utsläppen i landet (all industri och alla bilar för resterande). På mindre orter är vedeldningen den helt dominerande källan till stoftutsläpp. VOC-utsläppen innehåller cancerframkallande ämnen som till stor del transporteras med stoftet. Därför räknar man med ett par hundra cancerfall per år som följd av vedeldning.

Fördelen med veden skulle vara att den inte bidrar till växthuseffekten, men det är ett problematiskt påstående, beroende på metanutsläppet. Metanet från veden bidrar nämligen lika mycket till växthuseffekten som den koldioxid som produceras. För övrigt är det mest en psykologisk fråga att biomassa inte skulle ge något nettotillskott av koldioxid. Den koldioxid som släpps ut i atmosfären har inte något ”minne” av när den en gång bands som fasta kolföreningar, om det var för 70 år sen eller för 2 miljoner år sen. Den radikala lösningen är givetvis att inte förbränna några kolföreningar alls och att låta biomassan öka.

I Sverige har man utomhus uppmätt halter av cancerframkallande ämnen från vedeldning som överskrider det hygieniska gränsvärdet (alltså ett miljöbrott om det gällt en industrilokal). Talesättet ”att få en nypa frisk luft” har alltså en märklig innebörd på många ställen i landet. En grupp som särskilt drabbas av detta är astmatiker, som lider svårt av vedröken. Men också för friska människor är sur rök ofta den största sanitära olägenheten, och en perfekt anledning till dålig grannsämja.

Sedan har vi en del utsläpp av giftiga tungmetaller, men det är närmast ointressant vid en jämförelse med den totala miljöbördan från vedeldning.

För allt detta utgår tid till annan - statsbidrag!

Jo, säger miljöaktivisten, men det finns miljögodkända pannor, det finns pellets, det finns... osv. Problemet är att inget händer med luftkvalitén. Det skulle krävas drastisk och tvingande lagstiftning och den kan man i dagens politiska klimat inte vänta sig.

Under ett halvt sekel har vi successivt lyckats förbättra luften i våra städer genom att avsevärt minska förbränning i liten och medelstor skala och istället införa storskaliga, tekniska lösningar för energiförsörjningen. Att nu försöka gå bakåt i utvecklingen är lika paradoxalt som tanklöst.

-.-

Om vindkraften kan man förmoda att den också skulle ha mött motstånd från miljögrupper om det rört sig om industriverksamheter, t.ex. destillationstorn som stått på var och varannan bergknalle. Utöver landskapsförstöringen har vindkraften nackdelarna att ge ett försumbart energibidrag till höga samhällskostnader.

Tillgängligheten är ett annat problem. Eftersom vi behöver elenergi även, och inte minst, under vindstilla och svinkalla vinterdagar måste alla övriga produktionsanläggningar drivas vidare med hög beredskap hur många vindsnurror som än byggs (inga kärnkraftverk kan avvecklas). Det är ännu en tung kostnadspost i vindkraftkalkylen.

-.-

Solenergin har den i sammanhanget ovanliga egenskapen att sakna skadliga miljöeffekter. Det är ”bara” tekniska och ekonomiska faktorer som fördröjer implementeringen, för hur länge är ovisst.

-.-

Gemensamt för delarna i denna ”gröna energiomställning” är att de tilltalar intuitiva och känslomässiga föreställningar om vad som är miljövänligt. Den lilla, hanterbara skalan stämmer med vad vi begriper oss på i vår egen tillvaro. Att det kan exploateras politiskt är lätt att förstå. För att övertyga oss om de alternativa energikällornas överlägsenhet är det fördelaktigt att ha en stark tro, och här kommer det kvasireligiösa inslaget i miljöaktivismen in.

-.-

I bakgrunden härskar den hårda verkligheten. Under ytan av ”gröna” skenåtgärder kommer verkliga miljöskyddande energisystem att växa fram, bl.a. utbyggd kärnkraft. Alternativen är inga alternativ.

2006-04-27


Ge synpunkter