Dagsnoteringar 2006 - 2010                                 Ekonomi

Arbete

Arbetslinjen
2008-04-16 onsdag
En nyhetsnotis på SPCS Online:

”Regeringen mörkar målen med jobbpolitiken”
Jobbfrågan har varit alliansens i särklass viktigaste fråga. Men regeringen mörkar vilka effekter deras arbetsmarknadspolitik är tänkt att få, anser Riksrevisionen enligt en ny rapport.
Stora förändringar har gjorts i det åtgärdspaket som presenterats av regeringen sedan maktskiftet. Nystartsjobb och jobbgaranti för ungdomar är bara två exempel på nya åtgärder som genomförts.
Men trots flera nyheter i jobbpolitiken redovisar regeringen sällan vilka effekter som åtgärderna är tänkta att få. Och i de fall effekterna redovisas saknas uträkningsmodeller för dessa, anser Riksrevisionen.
Myndigheten tycker också att detta påverkar finanspolitiken negativt och gör det omöjligt att kontrollera hur väl politiken egentligen fungerar.
Regeringen har också plockat bort flera jobbåtgärder, exempelvis friår och plusjobb. Även effekten av att ta bort dessa program har beskrivits allt för översiktligt, enligt myndigheten som bland annat baserar sin rapport på en genomgång av budgetpropositionerna för 2007 och 2008.

Ingenting förvånar i den här kritiken. Det finns helt enkelt inga "beräkningsmodeller" att ta till. Reformerna bygger på politiska fördomar och har bara skakats ur ärmen.

Regeringen har gjort större ingrepp än så i den ekonomiska politiken, grundat på lösa antaganden och ett nyliberalt idégods som tillhör det mest politiska inom nationalekonomin. Hela utbudstänkandet utgår från hur människor borde handla i olika situationer, men bryr sig inte så mycket om samma människors verkliga villkor. Nyliberalismen är en teoribildning som ytterst syftar till att rättfärdiga och gynna den ekonomiska elitens intressen.

Regeringen har surfat på en exceptionell högkonjunktur men har trots det inte lyckats minska utanförskapet mer än marginellt. Resultatet av "jobbgaranti för ungdomar" är att arbetslösheten bland ungdomar har ökat katastrofalt. Det slutliga testet kommer när konjunkturen vänder. Redan nu ökar utbetalningarna av socialbidrag, hur skall det inte bli längre fram?

2008-10-04 lördag
När den borgerliga alliansen kom till makten var "arbetslinjen" ett tungt segervapen, inte minst enligt våra intellektuella proffs. Nu låter sig nog den vanlige väljaren inte lura av sådan tom retorik; man var helt enkelt trött på den stöddige Persson, det var framför allt det. Som indirekt belägg kan man se det rekordartade opinionsras regeringen drabbades av omedelbart, och den stabilitet med vilken misstroendet envist har levat kvar.

"Arbetslinjen" visade sig framför allt bestå i att de ekonomiska förhållandena för alla utanförstående skulle försämras, samtidigt som skatterna för arbetande minskades. Därmed skulle utbudet av arbetskraft öka, och med det mängder av nya jobb tillskapas. Inga andra belägg för den teorin påvisades än de nyliberala föreställningarna om den osynliga handens förträfflighet.

Så kom då finanskrisen, och den osynliga handens fumlighet demonstrerades för en hel värld. Den mera förväntade effekten av oreglerade marknadsmekanismer när vinsthysterin löpte amok blev kaos, och en rejäl knuff i ryggen för en redan inledd lågkonjunktur. Måttliga förbättringar av sysselsättningen i Sverige under den kraftiga högkonjunkturen vändes snabbt till sin motsats. Av regeringens arbetslinje bidde en tumme, helt enligt alla elementära och självklara insikter om arbetsmarknaden.

Om en femtedel av alla i arbetsför ålder står utanför arbetskraften, och den andelen bara ändras marginellt beroende på konjunkturläge, så behövs det ingen nationalekonomi för att förstå att utbudet av arbetskraft inte kan ha någon avgörande betydelse för sysselsättningsgraden. Problemet kan bara vara strukturellt, och bestå i att vårt ekonomiska system inte förmår efterfråga alla arbetsföra, inte ens en anständig andel av dem. Det fullkomligt uppenbara i den truismen gör den troligen lättare att förneka och förtränga, enligt den kända principen finslipad en gång i tiden i ett sydligt grannland: ljug riktigt stort så blir du trodd!

Ingen regering kan i dagens läge göra någonting åt det strukturella problemet, för då skulle det bli fråga om ett systemskifte som inte står på det de närmaste decenniernas agenda. Vi lär få leva med utanförskapet, och frågan blir bara hur de människor det faktiskt handlar om skall hanteras: jagas eller hjälpas?

2007-07-02 måndag
Sommaren har samlat några klipp på skrivbordet. Ett från juni gäller en Ams-rapport om arbetslösheten och visar en ökning av antalet lediga platser med 70 procent och en minskning av antalet arbetssökande med 30 procent i Stockholm, jämfört med maj 2006.

Vad siffrorna omedelbart säger är att den del av regeringens "jobblinje" som handlar om att öka utbudet av arbetskraft inte fungerar, och det kanske regeringen aldrig har trott själv. Utsvettningen av sjuka och arbetslösa har antagligen haft lika mycket ideologiska som andra motiv. Regeringen räknar nu (enligt SvD 9/6) med 1,5 miljoner i "utanförskap".

Företagen söker friska, kompetenta och någorlunda starka medarbetare. Hade det funnits en armé av människor med sådana egenskaper så hade det inte varit bland de arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade. Anledningen till att vårt ekonomiska system inte förmår skapa sysselsättning för mer än fyra femtedelar av alla i arbetsför ålder blir tydlig med dagens utveckling. Arbetsgivare är i utgångsläget främst intresserade av människor som presterar fullt.

En "lösning" som i dagens ideologiska klimat anses självklar är att människor som inte presterar fullt skulle behöva avlönas efter prestation för att vara intressanta på arbetsmarknaden, något som fackföreningar motsätter sig. Förutom att utmana känslan av anständighet finns det konkreta problemet att lönen är det man skall leva av, och för det finns en undre gräns som åtminstone går vid socialbidragsnormen. Fackets kamp för en skälig lägstalön har säkert haft stor betydelse för att försvara arbetskraftens andel av produktionsresultatet (en andel som under den nuvarande konjunkturen ändå är tämligen blygsam).

Sedan Marx dagar har kapitalismens dilemman knappast förändrats till arten, även om problemen i västvärlden till graden är helt annorlunda. Fördelarna med dynamiken i den fria ekonomiska aktiviteten har kunnat utvinnas genom att hotande excesser har hållits under kontroll av statlig styrning och facklig kamp. Vår historielösa nyliberalism har lyckats förbise det viktiga andra ledet av den ekvationen.

2006-09-21 torsdag
Alliansen vann valet på jobben, enligt den konventionella visdomen. Antagligen berodde vinsten mera på att Persson var förbrukad och att Reinfeldt föreföll sympatisk, men man kan ju ändå se på vad alliansen faktiskt förslagit för att minska arbetslösheten.

Den första punkten i valmanifestet under jobbrubriken är "Det måste bli enklare att anställa." "Bättre villkor för företagare och entreprenörer kan bidra till en snabb sysselsättningstillväxt." Man menar att skatter och krångliga regler gör att arbetsgivare drar sig för att anställa. Det låter ju bestickande, men har man frågat företagare om det faktiskt är sant? Om man hade gjort det, är det troligare att man fått svaret: när vi får mer att göra än vi klarar av med befintlig personal så anställer vi, annars anställer vi inte.

"En politik för fler jobb måste bygga på att vi kan producera mer effektivt" är en i det här sammanhanget överraskande utgångspunkt. Det kan också kallas för att bita huv'et av skam, eftersom den höga produktivitetstillväxten vi haft i svenskt näringsliv under senare år är huvudförklaringen till att den kraftigt ökade produktionen inte har gett fler jobb. Frågan att besvara är hur vi kan öka sysselsättningen trots att vi producerar allt mer effektivt, och den frågan har manifestet inget svar på.

Ett av de konkreta förslagen är att halvera arbetsgivaravgiften för unga. Låt oss se på ett verkligt svenskt företag, ett av de mera lönsamma förvisso. I detta företag levererar varje anställd drygt tre miljoner kronor per år i vinst till ägarna. Företagets hela lönesumma är alltså inte större än omkring en femtedel av den rena vinsten. Kan man föreställa sig att det här företaget kommer att anställa fler unga därför att arbetsgivaravgiften minskar något? Knappast, för trots att man skulle kunna fördubbla personalstyrkan utan att det märktes särskilt mycket på vinsten så är man som alla företag ytterst restriktiv med nyanställningar. Det är numera helt enkelt näringslivets huvudlinje och därmed chefernas adelsmärke att hålla personalstyrkan på ett absolut minimum. Kraven på snabb och hög avkastning ligger bakom som tvingande motiv.

Förr i tiden fanns i större svenska företag en liten avdelning av trotjänare som inte orkade med riktigt jobb längre och som fick göra små ärenden, byta lampor, bära post och sopa lite. Det finns inga sådana avdelningar numera, och dessa människor återfinns nu i statistiken som förtidspensionärer. Och det är en av de märkligare fenomenen hos moderaternas ideologer, som väl förmodligen inte är lastgamla, att de tycks leva kvar i en idyllisk föreställning om arbetslivet som är överspelad sedan länge. Dagens lönsamhetsjakt är skoningslös och lär inte komma att förändras av alliansens kosmetiska reformer.

Några av förslagen skall genomföras först när det finns ekonomiska resurser, och det blir när alliansregeringens reformer har börjat genomföras, ty reformerna "kommer att påverka den ekonomiska tillväxten". Vi har idag en rekordhög tillväxt. Till vilken nivå skall vi då inte komma upp med hjälp av alliansregeringen? Månne till kinesiska siffror?

Sådana här valmanifest är som tryckta valtal. Men det som flyktar bort när ett tal är avslutat står här kvar på pränt med sina överord, sakliga felaktigheter och logiska brister.

2006-09-22 fredag
En annan mening tagen ur alliansens valmanifest: "De tillväxt- och sysselsättningseffekter som alliansens politik medför ska i första hand användas för att sänka inkomstskatterna för låg- och medelinkomsttagare." Nu tror Svenskt Näringsliv att tillväxten minskar nästa år med närmare två procentenheter till 2,7 procent, trots eller delvis på grund av den nya regeringens politik. Exporten antas nämligen bli drabbad av en trolig konjunkturnedgång i USA, förstärkt av att svenska kronans värde kan väntas öka genom utförsäljning av statliga företag och slopad förmögenhetsskatt. Alliansen slipper alltså tänka på det andra steg i skattesänkningarna som man skisserat, och får i stället fullt upp med att klara finansieringen av det första.

Myten om dynamiska effekter av skattesänkningar som var de "gamla" moderaternas fixa idé i åtskilliga decennier torpederades som bekant fullständigt av verkligheten, senast under Bildtregeringen. Läser man manifestet ord för ord ser man alltså att samma typ av önsketänkande fortfarande lever kvar, om än i mer diskret skepnad.

2006-10-21 lördag
Peter Wolodarski hade för en tid sedan ett ledarstick i DN om en bok av en USA-ekonom som drev huvudtesen att skillnaden i levnadsstandard mellan USA och Europa beror på att människor arbetar fler timmar i USA. Så långt är det ju riktigt att BNP per capita är högre i USA än i EU-15. Detsamma gäller arbetstiden per person. Högre är också BNP per arbetad timme, om än inte mycket.

Intressant för utvecklingen framöver är förändringarna de senaste tre decennierna. Enligt Eurostat har skillnaden i arbetade timmar per capita ökat med c:a 20 procent mellan 1970 och 2002. Däremot har produktivitetsutvecklingen varit avsevärt snabbare i EU-15, med den sammanlagda effekten att skillnaden i BNP per capita faktiskt har minskat med c:a 4 procent. Fortsätter den utvecklingen kommer arbetsproduktiviteten inom EU-15 i en snar framtid att passera USA:s.

Eftersom allt fler arbetande i USA producerar förhållandevis allt mindre än arbetande i Europa är tesen i den refererade boken knappast korrekt. Till det bör man lägga fördelningen av levnadsstandarden. Medianinkomsten i USA har endast ökat marginellt under de senaste 25 åren, alltså sedan början av Reaganomics-epoken. Ökningen av välståndet har till största delen hamnat hos de redan välbärgade. Att tala om "levnadsstandarden" som ett gemensamt begrepp för ett helt land blir i USA:s fall särskilt missvisande.

Man kan dra slutsatsen att de arbetade timmarna i USA i ökande grad har hamnat i en lågproduktiv tjänstesektor, ett inte helt oväntat resultat av en politik under flera presidenter att ersätta socialunderstöd med lågavlönade och okvalificerade tjänster. Antagligen är det vad regeringen Reinfeldt har i tankarna med sitt "jobbprogram". Återstår att se hur det kommer att fungera i ett samhälle som det svenska, som skiljer sig så helt från kulturen i USA.

En kanske viktigare reservation har att göra med dynamiken i ekonomin. Där har Europas snabbare produktivitetsutveckling visat sig framgångsrik och mer än väl uppvägt det stora antalet sysselsatta i USA. Ser man till den globala konkurrenssituationen i framtiden verkar det vara en klok strategi.

Utbudsekonomi
2008-03-27 torsdag
OK-macken här i Lysekil har stängt ner sen ett par månader; kvar är en automatpump. Att någon skulle få ge sig var väntat, här har funnits fler bensinstationer än behövligt. Sanningens minut kom när ett lågprisbolag satte upp en automatstation vid infarten till stan för något år sedan. Tyvärr blev det den mest kompletta macken fick slå igen. OK hade den enda gör-det-själv-hallen i stan, en välsorterad butik, posthantering med rymlig parkering och bra öppettider. Nu får Lysekilsborna åka tre mil till Uddevalla för att meka med bilen, och leta parkering i centrum när de skall hämta ut paket.

Så fungerar konkurrensens mekanismer, och vi kan stanna upp ett tag vid frågan, och lägga till ytterligare ett exempel. Ägaren till mitt favoritlunchställe - en kinakrog - sade härom månaden med bekymrad min att det öppnat ett ny restaurang i centrum, en thai-restaurang. Han såg risken att förlora kunder, av de redan relativt få han har.

Ännu ett litet steg på Maud Olofssons väg för att minska arbetslösheten var taget ("människor måste uppmuntras att starta egna företag"), men vad händer i praktiken? Om någonting är säkert i den här stan så är det att antalet restaurangbesökare inte kommer att öka. Samma kunder, och samma intäkter, måste delas mellan fler krögare. Skatteintäkterna kommer alltså inte att öka utan snarare minska (på grund av fler avdrag). Arbetslösheten kommer kanske att minska på pappret, men i verkligheten blir den produktiva arbetsvolymen densamma som förut.

Min kinakrögare kommer antagligen inte att slå igen, han är van att leva med små marginaler, men han kommer alltså att få se sina inkomster sjunka. På så sätt uppfyller han Anders Borgs önskedröm att "minska" arbetslösheten genom att få fler att dela på samma pengar. Och samtidigt illustreras svagheten hos den drömmen: att lönesänkningar minskar incitamenten till produktivitetsökningar, som är den enda sant progressiva kraften i ekonomisk utveckling. Därför är mekanismen överhuvudtaget aktuell bara i lågproduktiva och lokala tjänstenäringar; för all verksamhet under global konkurrens är produktivitetsökningar ojämförligt mycket viktigare än lönesänkningar.

Man kan med fördel spegla den nuvarande regeringens utbudsfixering i den här typen av exempel. Till att börja med får vi klart för oss att grunden för all affärsverksamhet är efterfrågan. Oavsett hur trivialt det är behöver det sägas: folk köper inte mer bensin eller lunchmat därför att det finns fler mackar och restauranger. Men då skall ju konkurrensen fungera och se till att de minst effektiva får stänga igen? Så är det förvisso, men i fallet med OK förlorade kunderna också en service som man saknar först nu.

Som förutseende kunder borde vi fortsatt att köpa OK:s något dyrare bensin, men så fungerar vi inte som individer. Enskilt agerar vi ofta mot våra egna intressen, mestadels därför att vi inte kan överblicka helheten. Det är bara i organisationer vi kan agera kollektivt rationellt. För att dra den tanken ett varv till är det just därför sådant som generell lagstiftning, offentlig sektor och fackförbund kan främja våra individuella intressen, även när det ibland skenbart är tvärtom.

2007-09-21 fredag
När finansministern uttrycker sina känslor för den första egna budgeten blir det med ordet "stolt", ett ord som lät pompöst hos upphovsmannen Göran Persson, men som med Anders Borgs målbrottslika röst närmast blir patetiskt. Som alla politiker tar han äran åt sig för något som till 99 procent beror på en högkonjunktur, och som ingen politiker i världen har haft något nämnvärt att skaffa med.

Den teoretiska grunden för Borgs politik kommer från den utbudsekonomiska skolan, den som säger att arbetstillfällen uppstår om det bara finns ett tillräckligt utbud av arbete. Ett sätt att skapa utbud är att dra ner på alla former av bidrag. Då kommer arbetsgivarna att möta allt lägre lönekrav och blir benägna att anställa. Som ofta hos ekonomiska teorier är det naturligtvis bara en skrivbordskonstruktion med uppenbar politisk syftning.

Om vi lämnar skrivbordet och tittar på ett större svenskt företag, visserligen ett av de mera lönsamma, men just därför så tydligt som exempel. I det företaget har var och en av de anställda på senare år levererat en ren vinst på mellan fem och tio årslöner till ägaren (netto, efter att kapitalkostnader är betalda). Även om företagets utveckling drar stora investeringar så finns det givetvis väldiga marginaler för att anställa fler. Men trots det pågår en kontinuerlig slimning av organisationen. Övertidskvoten för året är i det närmaste fylld och istället för att anställa hyr man in konsulter vars kontrakt förlängs år efter år.

Företaget hanterar stora värden, och även mindre utvecklingsprojekt kan inbringa ytterligare miljoner i vinst. Men det saknas personal för att genomföra alla lönsamma projekt. Ingenting tycks prioriteras högre än att till varje pris hålla personalstyrkan nere. En ny central ledning i Stockholm provocerar samtidigt fackklubbarna genom att ensidigt bryta mot ingångna avtal. Detta medan folk går på knäna för att hålla företaget igång. Resultatet låter inte vänta på sig. Sjukfrånvaron som tidigare var extremt låg har på ett par år fördubblats.

Om vi nu betraktar hela den bilden, hur sannolikt är det att detta företag skulle börja anställa mer än hittills bara därför att lönenivån blir en aning lägre? Pengar är ingen begränsning för det företaget. Det är någonting annat.

En som omsatte utbudsekonomin i handling var Bill Clinton. Han skar ner på bidragen för att främja "arbetslinjen". I sina memoarer refererar han ett samtal med en kvinnlig jurist(!) som påstås ha fått jobb genom hans program. Sysselsättningen ökade förvisso i USA, men det var (som hos oss nu) tack vare en stark och långvarig högkonjunktur utan motstycke. De "nya jobb" som skapades på marginalen var av typen handtvätt av bilar, som betalades med allmosor och som krävde 16 timmars arbetsdag för att ge ett någorlunda bidrag till livets nödtorft.

Antalet uteliggare och andra marginaliserade minskade knappast. De fattiga blev fortsatt fattigare. Under hela perioden från Reaganomics dagar på 80-talet och till nu har medianinkomsten i USA inte ökat nämnvärt. Utbudsekonomin har däremot genomfört sitt inneboende politiska program med att på ett närmast perverst sätt öka de ekonomiska skillnaderna mellan de rikaste och den övriga befolkningen.

Minskning av ekonomiskt bistånd till behövande kanske lockar en och annan latmask till arbetsmarknaden, men den pressar också några in i kriminalitet. Den processen gör det rätt poänglöst att tala om en officiell arbetslöshet i USA, där till att börja med två procent av arbetskraften sitter i fängelse. Jag har tidigare berört exemplet Baltimore som aktualiserats genom teveserien "The wire". I den staden har hälften av de arbetsföra männen alltså inget arbete, och är heller inte registrerade som arbetslösa. De försörjer sig helt enkelt i den kriminella sektorn. Arbetslöshetsstatisktiken kommer alltså implicit att betrakta kriminalitet som arbete, ett lika barockt som talande förhållande.

För att återvända till Borg så är det betecknande att han inte har någon enda kommentar till det helt avgörande faktum att näringslivet i Sverige inte förmår sysselsätta 1,5 miljoner utanförstående (siffran är moderaternas egen). Helt ogenerat förutsätter han att jobben till alla dessa uppstår ur tomma luften bara folk lyfter ändan ur tevefåtöljen och tar sig till arbetsförmedlingen, där det delas ut en mindre skattelättnad till företagen som anställer dem. Ett annat trolleritrick var skatteavdraget för de hushållsnära tjänsterna, som en undersökning idag visar att 87 procent av svenska folket inte har någon avsikt (möjlighet) att utnyttja, och bara 2 procent har använts sig av (en intressant siffra med tanke på att många fler sedan länge haft svart barnpassning och städhjälp). Man undrar varför inte Reinfeldt på sina resor ute i verkligheten kan ta med sig en och annan lärdom till sin finansminister, som har fastnat i sina undermåliga ekonomiska skolboksteorier, numera mest tjänande att rättfärdiga omfördelningen från vanliga löntagare till de rikaste och mäktigaste.

2007-09-30 söndag
"Regeringens ekonomer förstår sig inte på ekonomi" har DN (27/9) satt som rubrik på ett debattinlägg av Magnus Henrekson, själv välkänd ekonom och chef för Institutet för näringslivsforskning. Det Anders Borg och hans likautbildade inte förstår är att ett ökat utbud av arbete inte automatiskt skapar nya jobb; det behövs i ännu högre grad ett ökat utbud av arbetsgivare. Regeringen försummar satsningar på entreprenörskap som enligt Henrekson är en nyckel till ökad sysselsättning.

I ett läge där 30 procent av den potentiella arbetskraften inte får sysselsättning inser vem som helst som inte är förblindad av nyliberal nationalekonomi att utbudsteorin har allvarliga brister. Föreställningen om den osynliga handens ofelbara och friktionsfria ingripande för att skapa jämvikt är en konfession, inte en vetenskap. Men en politiskt medveten konfession, med förväntade resultat.

Det skulle alltså dröja ett år av finansministerns mumbo-jumbo innan en renommerad ekonom vågade sitt namn på att tala om att kejsaren är naken. Om det skulle innebära att isen nu är bruten så kanske vi kan hoppas på en fortsatt diskussion om den reellt existerande verkligheten, och därmed om åtgärder som faktiskt kan ha någon bestående effekt på det mångomtalade utanförskapet.

2006-06-09 fredag
Tillbaka från resa, och drabbad av det som resor bestraffas med: tidningshögen som skall läsas igenom, fastnar jag för ett ledarstick av Peter Wolodarski i onsdagens DN om att vi arbetar för lite. Huvudbudskapet är att man arbetar mer i USA än i EU-länderna, och att levnadsstandarden i USA därför är högre. De första infallen efter läsningen blir några lättviktiga reflektioner:

• PW tog den gångna klämdagen som exempel för att sätta sitt tema, en dag med larmande aktivitet där jag bor, hammarslag, sågar, gräsklippare uppfordrade alla som hade tänkt sig en lat dag. Arbete som ökar den privata levnadsstandarden, men förvisso inte försörjer några andra.

• Man kan fundera över vad levnadsstandarden i bestämd form betyder. Medianlönerna i USA lär inte ha ökat nämnvärt i USA sedan Reaganomics dagar, men väl klyftorna mellan rika och fattiga. Med 30 miljoner människor under fattigdomsstrecket, en barnadödlighet på en nivå som vissa u-länder och en del andra obalanser blir det innehållslöst att tala om en levnadsstandard för USA:s befolkning.

• Med ursäkten att vara 65+ och halvtidsarbetande egenföretagare ägnar jag alldeles för lång tid åt att läsa morgontidningen. Visserligen är det ett nöje jag är beredd att betala för, men hur det i övrigt bidrar till andras levnadsstandard att skriva ledarsidor kräver en mera omständlig analys. För att inte tala om att skriva på sin webbsida.

Men till huvudfrågan: av en lång rad skäl är det viktigt att människor får möjlighet att förvärvsarbeta, där måste man instämma helhjärtat med PW. Det helt dominerande problemet är att de näringsverksamheter som verkar inom vår marknadsekonomi inte förmår dra nytta av den tillgängliga arbetskraft som finns i övermått. Jag har utvecklat det både här och där, men det diskuteras inte i våra vanliga media.

Utbudsekonomins synsätt har varit DN:s huvudlinje. I det här sammanhanget säger den att om man pressar fram ett utbud av arbetskraft, t.ex. med ekonomiska tvångsmedel, så uppstår lönearbetet på något sätt av sig själv. Om man för svensk del utesluter den amerikanska metoden (införd av Clinton), som närmast påminner om ett kamouflerat återinförande av slaveriet, så fungerar det inte i vårt nu närmast överhettade näringsliv, av det enkla skälet att företagen inte vill ha fler anställda än de behöver. I en ekonomi med rekordhög tillväxt kan en regering inte heller stimulera fram mer sysselsättning. Att öka den offentliga sektorn sätter skattepressen stopp för, och i stället tvingas stat och kommun också till rationaliseringar.

Arbetslösheten är kapitalismens siamesiska tvilling. Redan Marx talade om företagens behov av en "reservarmé" av arbetslösa. Full sysselsättning utan inflation är en känd problemställning för akademisk nationalekonomi . Hela problemet är alltså strukturellt och det finns med säkerhet inga partikulära lösningar som kan ge annat än marginella bidrag. De förslag DN ofta återkommer till, att göra det mindre bekvämt att undandra sig arbete, kan vara moraliskt rättfärdigade men har mycket lite med minskning av arbetslösheten att göra.

2006-10-05 torsdag
"Konjunkturinstitutet tror på fler jobb med nya regeringen" lyder en rubrik i dagens DN. Tidningen har intervjuat institutets prognoschef Mats Dillén som menar att sänkt skatt på arbetsinkomster och lägre kompensationsgrad i a-kassa, sjukpenning och förtidspension skall leda till en sådan önskvärd utveckling. Som gissning och förhoppning har detta uttryckts av andra, till exempel av den tillträdande regeringsalliansen. Vad man skulle vilja höra från prognosexperter är något om faktaunderlaget och om analyserna bakom gissningen, men därom sägs ingenting i intervjun.

Utgångsläget är mer än välbekant. Vi har drygt 300 000 människor som aktivt söker jobb, och dessutom 700 000 i arbetsför ålder som lever på bidrag. "För tillfället går Sveriges ekonomi för högtryck" konstaterar samtidigt Dillén. Uttryckt i en mening har vi alltså en ovanligt hög arbetslöshet samtidigt som vi har en ovanligt hög tillväxt. Den som i det läget menar att problemen på arbetsmarknaden beror på att utbudet av arbetskraft är för lågt får svårigheter med den elementära logiken. Men de reformer Dillén främst hänvisar till är sådana som enbart har effekten att försöka öka utbudet av arbete! Inget sägs om var de jobb finns som de arbetslösa skall pressas ut till.

Om en ekonomi som går på absolut högvarv inte förmår efterfråga mer än fyra femtedelar av arbetskraften leder det snarare till den rakt motsatta slutsatsen att vi har en fundamental efterfrågebrist. Den enda åtgärden för att stimulera efterfrågan på arbetskraft som nämns i intervjun är avdragen för hushållsnära tjänster. Nu visade en nyligen gjord undersökning att 70 procent av hushållen ändå inte kommer att anlita sådana tjänster därför att det blir för dyrt även med avdraget. Och man kan fråga sig om de hushåll som haft svart hemhjälp i åratal är så intresserade av att börja betala nära det dubbla för att få den vit. En välgrundad prognos borde vara att reformen bara kommer att få en marginell effekt på arbetslösheten.

Om Konjunkturinstitutet förfogar över speciella analysinstrument som får det synbarligen självklara att bli till sin motsats skulle en redovisning av sådana expertredskap vara intressantare än prognoserna, för att inte säga mer originell. I varje fall när det gäller arbetslösheten.

2006-10-25 onsdag
Trots ett helt uppslag med Anders Borg i dagens DN gavs inget svar på den avgörande frågan: exakt enligt vilken mekanism kan sänkningen av sjukersättning, a-kassa och inkomstskatt trolla fram jobb i en ekonomi som redan går för högtryck?. Och samtidigt som behoven av speciell kompetens ställer krav på arbetskraftsinvandring.
 
"Sveriges största problem är utanförskapet, som grundar sig på att alltför få ges plats på arbetsmarknaden" låter Borgs visdom, som avslöjar politisk träning i så motto att ingen anständigtvis kan påstå motsatsen. Men om detta skulle vara vårt största problem så är Sverige i sanning en idealstat i jämförelse med andra. Borg vet givetvis att vi ligger i världstoppen när det gäller hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som försörjer sig med lönearbete. Länder som Tyskland, Italien, Belgien och Frankrike ligger 20 procent och mer under oss när det gäller faktiskt arbetade timmar per person. Skillnaden beror förstås i första hand på att kvinnorna i dessa länder i större utsträckning är hemmafruar.
 
Om utbudet av arbetskraft i Sverige hade sett likadant ut som i den ekonomiska stormakten Tyskland så skulle hela den miljon hos oss som nu "står utanför arbetsmarknaden" ha försvunnit. Lika många som alla arbetslösa, förtidspensionerade och sjukskrivna tillsammans skulle inte finnas i statistiken, de skulle alldeles frivilligt ha stått utanför arbetskraften. Av det följer också att de officiella arbetslöshetssiffrorna i Sverige överhuvudtaget inte kan jämföras med "hemmafruländernas". (Borgs ambition att justera Sveriges siffror till europastandard är i det sammanhanget en futilitet.) För oss beror problemet till stor del på att de allra flesta har ambitionen att stå till arbetsmarknadens förfogande. Och för de som inte ges plats där återstår offentligt understöd.
 
Är det någon skillnad mellan hur hemmafruar i Tyskland och utanförstående i Sverige försörjs? Skenbart finns en olikhet som har att göra med frivilligheten, men konkret sett är differensen obefintlig: i båda fallen måste några förvärvsarbeta för att försörja andra som inte arbetar. Att säga att mannen underhåller sin hemmafru är i huvudsak en teknikalitet. Dels är både lönestrukturen och skattesystemet i sådana länder omfördelande till förmån för familjer som håller sig med hemmafruar. Dels, och framför allt, har det ingen ekonomiskt reell betydelse om man försörjer de som inte arbetar via priserna på varor och tjänster eller via skattsedeln. Skillnaden är enbart psykologisk och politisk.

2006-10-30 måndag
Onsdagens notering hamnade som insändare i gårdagens DN. Vid omläsning ser man alla möjligheter till missförstånd som en sådan kort text alltid riskerar.

Arbetslösheten i Sverige är självfallet ett gigantiskt problem. Att uppemot 300 000 människor som inte vill något hellre än arbeta inte får någon möjlighet till det är ett graverande underbetyg till det ekonomiska system vi lever under. Att ytterligare 700 000 står utanför arbetsgemenskapen är ett symptom på att vår produktionsapparat utöver den fundamentala bristen inte heller är anpassad till alla människors förmåga och till de villkor som familjebildning och barn ställer. Att lasta över problemen på den enskilda individen genom bland annat negativa "incitament" är inget sätt att lösa allvarliga systemfel. Att straffa alla som kan men inte får arbeta, och alla som varken kan eller får arbeta är ett utslag av moralisk blindhet.

Arbetslöshet
2010-06-11 fredag
Igår kunde DN meddela, med SCB som källa, att ungdomsarbetslösheten är överdriven och egentligen skulle kunna anges till bara 6 procent. Idag kontrar Stefan Fölster med att den tvärtom är underskattad och i verkligheten skulle kunna vara 47 procent, allt beroende på hur man räknar. För lösningen på problemet svarar den kända sociologen Saskia Sassen: "Inom forskarvärlden brukar vi säga att arbetslöshetsstatistiken är ett skämt".

Fölsters siffra omfattar alla ungdomar som inte är sysselsatta alls, eller skulle vilja jobba mer än de gör. SCB:s 6 procent är andelen aktivt arbetssökande ungdomar i förhållande till hela den unga befolkningen, alltså inklusive bl.a. heltidsstuderande. Ett begrepp "arbetslöshet" som efter lite dribblande med definitionerna kan uppges till allt mellan 6 och 47 procent bekräftar Sassens påstående.

SCB:s och Arbetsförmedlingens ansträngningar att tona ner arbetslösheten får stort utrymme i DN. Men vänder man sida i tidningen så får Littorin i en bisats lyfta det verkliga problemet: de 70 000 unga som står helt utanför skola, arbetsliv och arbetsförmedling (100 000 enligt Fölster), och som alltså inte ens syns i arbetslöshetssiffrorna. Det barocka med SCB:s 6 procent är att denna grupp i stället ingår i den totalpopulation som drar ner andelen som kallas arbetslösa. Littorin vill med samkörning av register försöka identifiera denna verkliga utanförgrupp, en angelägen forskningsuppgift.

Vad man kan befara att hitta är marginaliserade ungdomar som hittills i sina liv fått alla signaler om att det inte är någon idé att ens försöka komma in i systemet. En grupp som kan väntas ingå i det framtida utanförskapet, mer eller mindre permanent. En del kommer växa in en svart sektor, och utgöra rekryteringsunderlag för yrkesmässig kriminalitet. För andra kommer sjukskrivning och förtidspension att bli det återstående alternativet. För en minoritet finns Samhall som ett mera människovärdigt alternativ. Littorins hedervärda ambition att få bättre kunskap om den här gruppens situation skiljer sig från regeringens hittills dokumenterade empatibrist, demonstrerad mot arbetslösa och sjuka. Man får förstås inte glömma att i den här odefinierade gruppen givetvis också finns de bättre bemedlade som flygluffar jorden runt för att skaffa sig lite perspektiv på tillvaron innan allvaret börjar.

Det verkliga problemet börjar när den höga arbetslösheten bland unga skall åtgärdas. Förslagen från de båda politiska blocken handlar om olika former av incitament till arbetsgivare för att de skall anställa fler ungdomar. Men här finns inget nationalekonomiskt trolleritrick som skapar nya jobb. Varje anställd ung person betyder en icke anställd äldre person. Arbetslöshetens börda fördelas åldersmässigt bland offren, men minskar inte totalt sett.

Svenskt Näringslivs intresse företräds exemplariskt av Stefan Fölster: lägre ingångslön för unga är bra för vinstnivån. Men när kommer företagen att skriva på ett samhällskontrakt som gör det till en skyldighet att ta hand om lärlingar och andra unga som en investering för framtiden, helt enkelt av samma filosofiska skäl som ger vanliga medborgare samhälleliga förpliktelser?
 

2008-06-16 onsdag
Sociologen Saskia Sassen intervjuades i DN för en vecka sedan (10/6). Bl.a. sade hon då: "Inom forskarvärlden brukar vi säga att arbetslöshetsstatistiken är ett skämt, och när jag hör intelligenta journalister prata om hur hög arbetslösheten är i Europa jämfört med USA på grund av den mycket flexiblare arbetsmarknaden vet jag inte om jag skall skratta eller gråta."

Dessvärre är det ju inte bara journalister utan också politiker (mera förväntat) och intelligenta nationalekonomer (mera beklämmande) som drar grundlösa och propagandistiska slutsatser av arbetslöshetsstatistiken.

Problemen med statistiken börjar med definitionen av arbetslöshet. Enligt den är en arbetslös en person som saknar jobb men aktivt söker arbete. Redan här blir begreppet omöjligt att använda för en jämförelse mellan olika länders ekonomier genom att antalet arbetsföra som frivilligt väljer att stå utanför arbetskraften delar länder i olika kategorier. Andelen hemmafruar och storleken på den svarta sektorn är faktorer som slår igenom kraftigt.

Ser vi närmare på USA så befinner sig till att börja med ett par procent av arbetskraften i fängelse. Vidare är andelen hemmafruar jämförelsevis hög. En ännu viktigare faktor är möjligen den svarta sektorn. I samband med den omtalade Tv-serien The Wire kunde man läsa att hälften av den manliga befolkningen i Baltimore varken var sysselsatta eller arbetslösa, helt enkelt därför att de verkade inom den svarta ekonomin, i stor utsträckning med ren kriminalitet.

Vid en jämförelse med USA kan man närmast se den svenska arbetslöshetssiffran som ett hälsotecken. Den indikerar att en stor andel av alla i arbetsför ålder, inklusive kvinnorna, söker sig till arbetsmarknaden, och att den svarta sektorn är begränsad. (Sedan är det en annan sak att näringslivet inte behöver alla som vill arbeta, och att vårt sociala skyddsnät därför måste tillhandahålla en räcka bidragsformer för att ingen skall stå utan medel för sitt livsuppehälle.)

När sekundära faktorer påverkar arbetslöshetsstatistiken så kraftigt kan man inte ens använda den för att jämföra olika perioder inom samma ekonomi med varandra. Utan att veta hur benägenheten att anmäla sig som arbetssökande förändras, eller hur den svarta sektorn varierar, säger arbetslöshetssiffran ingenting om en ekonomis tillstånd. Vår nuvarande regering var noga med att lägga till arbetssökande studenter till de arbetslösa, men de avgörande faktorer som korrumperar statistiken behandlas aldrig i diskussionen, inte ens av de ekonomiska experterna. Den saken är bara ännu en följd av vår politiserade nationalekonomi.

2007-06-18 måndag
Ekonometrin hanterar de officiella arbetslöshetstalen med obefogad högtidlighet. För att, som det heter, harmonisera med resten av EU har Sverige justerat sin beräkningsmodell för arbetslöshet, och räknar nu in till exempel arbetssökande studerande. Därigenom har vår arbetslöshet stigit med ett par procentenheter. En annan harmonisering vore att justera för hemmafruandelen, som varierar stort inom EU. Men då skulle arbetslösheten i länder som Tyskland och Frankrike försämras i relation till oss med ett tiotal procentenheter.

Man inser att "arbetslöshet" är ett relativt begrepp. Intressantare är att se på den reella sysselsättningen, hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som faktiskt förvärvsarbetar. Sysselsättningen betraktas trots det mestadels som en sekundär parameter.

Ofta framhålls USA som en ekonomi med låg arbetslöshet, men sysselsättningsgraden där talas det mindre om. En av faktorerna som friserar siffrorna i USA är ju att närmare två procent av arbetskraften sitter i fängelse. I en uppmärksammad tv-serie - "The wire" - presenteras en bild av situationen i Baltimore, fjärran från ekonometrikernas skrivbord. I Baltimore har hälften av de vuxna männen inget normalt arbete. Men de räknas inte heller som arbetslösa. De jobbar i "den andra ekonomin", den som handlar om svartjobb och kriminalitet. Arbetslösheten i Baltimore skulle alltså bli astronomisk om siffrorna justerades så att kriminell verksamhet inte räknades som arbete.

Att hålla fast vid ett så dubiöst statistiskt begrepp som "arbetslöshet" kan säkert ha att göra med intressen. Det märkliga är att det knappast förekommer ens någon teoretisk diskussion om saken.

2006-05-16 tisdag
Valet närmar sig och media arbetar upp intresset efter bästa förmåga. Alla säger att arbetslösheten blir den viktigaste valfrågan och intar ståndpunkt efter läglighet. Regeringen berömmer sig av att arbetslösheten minskar, oppositionen fasar över att den är för stor. Axiomet att regeringen har makt att styra hur stor den blir tar de flesta för given.

Den Stora Tidningen står för en vanlig linje i debatten. Därifrån flyter en strid ström av kreativa idéer om hur sysselsättningen skall kunna öka. Tyngst trycker man på det individuella ansvaret - det skall svida mer att inte arbeta. När detta är gjort skall staten underlätta företagens bördor på olika sätt. En favoritidé är att arbetslösa bör stimuleras att starta eget.

Hur kommer verkligheten in i dessa luftiga tankar? Uppemot en miljon svenskar i arbetsför ålder lönearbetar inte. Samtidigt går Sveriges ekonomi för högvarv. BNP-ökningen är imponerande stor, handelsöverskott och andra nyckeltal likaså, konsumtion och efterfrågan når nya höjder. Följaktligen är det en liten men förarglig fråga som behöver besvaras: hur skulle den ekonomi se ut som från den utgångspunkten lyckades med att dessutom sysselsätta 20 % fler människor? Utan att gå in på detaljer: problemet är med största säkerhet strukturellt, det finns i alla industriländer, regeringarnas möjligheter att styra denna globala process är begränsade.

Det anmäler sig också en annan förarglig fråga, nämligen hur ett land som Sverige, med sin stora offentliga sektor och sitt världsrekord i skatteuttag, kan ha en av Europas (för närvarande) starkaste ekonomier. Det är enligt läroböckerna i nationalekonomi knappast möjligt, och strider mot vad OECD och de flesta andra ekonomorgan förutsätter som en naturlag .

Om det inte är problemet utan faktiskt svaret som skulle finnas i den svenska modellen är det möjligen regeringarnas viktigaste uppgift att skapa ett gott skyddsnät för alla som inte får plats i näringslivets hårt rationaliserade processer. I den miljön kanske social trygghet är en förutsättning och inte ett hinder för ekonomisk utveckling. Vore det inte för att ämnet är så politiskt infekterat så hade det nog funnits tillgång till mer av empiriska forskningsresultat i frågor av det här slaget.

2006-05-17 onsdag
För att ta en fråga ur gårdagens tema: att starta eget. Jag startar alltså en pizzeria och får kunder. Det som troligast händer är att andra matställen förlorar samma kunder, och effekten på sysselsättningen blir noll. (Intressant som observation är att samma opinioner, t.ex. inom centerpartiet och miljöpartiet, som tror att arbetslösheten kan tacklas med småskaliga metoder är samma som vill lösa energiproblemet med hjälp av vindkraft och ved.)

En annan av patentlösningarna: att ställa större krav, inbegripet ekonomiska tvångsmedel, så att arbetslösa mera aktivt söker jobb. Det är samma nollsummespel, när en får jobb blir en annan utan. Frågan varför marknadsekonomierna inte förmår skapa näringsverksamheter som kan dra nytta av all disponibel arbetskraft är ofantligt mer komplex än våra idémakare låtsas tro.

Dynamiken i ekonomin skapas av produktivitetsökningen. Den utgör en fundamental grund för välståndsutvecklingen. Problemet är att samma produktivitetsökning minskar behovet av arbetskraft. Sverige har kunnat balansera detta problem genom att sedan länge ha haft omvärlden som en "sänka" för sin ökande produktion. Nu skärps konkurrensen på exportmarknaderna av länder med hög kompetens och låga arbetskraftskostnader, som Kina och Indien. Kampen att behålla och utveckla sina nischer hårdnar. För att anknyta till inledningen: om man bara kunde få arbetslösa att starta framgångsrika exportföretag så skulle det nog ordna sig!

Visst kan man privatisera arbetslösheten som gjordes i USA under Bill Clinton. Efter att socialbidrag strypts ganska drastiskt uppstod "arbeten" (handtvätt av bilar och liknande) avlönade med allmosor som inte gick att leva på. Men där går en skiljelinje mellan ekonomiska tänkesätt som har att göra med humanitet.

2006-06-10 lördag
Efter mina upprepade inlägg med kritik av andras syn på arbetslösheten så har läsaren rätt att kräva författarens egna positiva förslag på vad som borde göras. Men jag har inga sådana förslag, om man undantar rent utopiska som har den nackdelen att de sällan kan genomföras, och när de någon gång har blivit verklighet ofta har visat sig vara en medicin som gjort sjukdomen än värre. Det kan tyckas vara en pessimistisk och tragisk syn, men den visar också en riktning framåt.

Tanken är att en så god bild som möjligt av de verkliga problemen och orsakssambanden är grunden för att komma vidare med fungerande lösningar. Därför är kritik av politiserade skenlösningar den viktiga uppgiften tills vidare. Om nämligen diskussionen kan befrias från ideologiska skygglappar och nå fram till att handla om den existerande verkligheten kommer säkert några skarpare hjärnor att hitta möjligheter att åtminstone minska problemen.

2006-11-10 fredag
Professor Lars Calmfors har lämnat ett bidrag till a-kassediskussionen på DN debatt (6/11). Han har saknat redovisningar i massmedia för "arbetsgivarsynpunkter eller den forskning som är relevant i sammanhanget". Av forskning rapporterar han egentligen bara om en studie av OECD som sägs visa att arbetslösheten minskar med en procentenhet om arbetslöshetsersättningen sänks med 10 procent.

I övrigt består artikeln av de för nationalekonomer regelmässiga spekulationerna om vad som borde hända om man genomför den eller den åtgärden. Som ofta är spekulationerna logiska och synbarligen förnuftiga, men problemet med verklighetens ekonomier är att de alltför sällan följer de förenklade skrivbordskonstruktionerna. (Hade det varit annorlunda skulle alla problem förstås redan varit lösta, inte minst med tanke på den armé av ekonomer vi är begåvade med.)

Om slutsatsen i OECD-studien skulle antas vara generellt gällande är den uppenbarligen överförenklad. Till att börja med styrs sysselsättning och arbetslöshet först och främst av vilken konjunktur som råder. Men även i den nuvarande högkonjunkturen räcker det med en flyktig jämförelse mellan olika länder för att ifrågasätta slutsatsen.

Det finns länder med både högre och lägre ersättning än Sverige som har både större och mindre arbetslöshet. Mönstret är högst blandat. Förutom konjunkturen och a-kasseersättningen måste det alltså finnas andra faktorer som spelar en avgörande roll. En sådan som skiljer sig kraftigt mellan olika länder och som vi berört tidigare är hur stor andel av befolkningen som frivilligt ställt sig utanför arbetskraften. Då talar vi om en faktor som utan vidare kan påverka arbetslösheten med 20 procentenheter!

Återstår vad sänkningen av a-kassan kan medföra i ett och samma land. Men även i det fallet är faktorerna för många för att reduktionismen skall fungera. En av alla omständigheter är människors ekonomiska psykologi som inte låter sig fångas av mekaniska modeller. Det är i det perspektivet ekonomin övergår till att bli politik.

Calmfors täcker in de underrepresenterade arbetsgivarsynpunkterna när han förutser att lägre a-kassa dels tvingar ut människor till arbete och dels skapar en press nedåt på lönerna följt av ökad efterfrågan på arbetskraft. (Det är den krassa tankegång som Anders Borg undviker att formulera i ord.) På ett sätt är det befriande med ekonomer som talar klarspråk, men frågan är om mekanismen fungerar i Sverige.

Till att börja med förutsätter hela idén att friska arbetslösa frivilligt väljer sin situation därför att de får för bra betalt för det. Forskning ("som är relevant i sammanhanget") visar väl annars tämligen entydigt att arbetslösa vanligen mår ganska dåligt av sitt utanförskap. Om vi alltså antar det rimliga att flertalet arbetslösa hellre jobbar än går på dagens a-kassa så skulle arbetslösheten minska dramatiskt, om det bara funnes jobb att gå till.

I den andra delen kan man med skäl fråga sig hur en press nedåt på lönerna påverkar efterfrågan på arbetskraft. Klart är att hela den högproduktiva sektorn, som är motorn i den svenska ekonomin och som nu går för full maskin, har helt andra problem än lönerna. Där är det brist på arbetskraft med rätt kompetens som är det stora dilemmat.

Återstår tjänstesektorn, som redan är den mest lågavlönade sektorn i samhällsekonomin. Att ytterligare sänkningar av lönerna där skulle ge fler jobb kan man möjligen ha som förhoppning. Att sådana sänkningar inte i stället skapar ännu större problem för Borg och andra kan visa sig vara rent önsketänkande.

Brist på arbete
2010-05-14 fredag


Detta skenbart oskyldiga diagram avslöjar ett intressant förhållande som praktiskt taget aldrig diskuteras i media: att svenska privata företag sammantaget inte sysselsätter fler personer idag än de gjorde redan 1940! Samtidigt har befolkningen sedan dess ökat med 3 miljoner och BNP med 400 procent. Den nödvändiga ökningen av sysselsättningen har skett i den offentliga sektorn. Dessutom har antalet personer utanför arbetskraften ökat med 1,3 miljoner.

Att gruppen icke sysselsatta ökar har åtminstone några naturliga förklaringar, som att ungdomar går allt fler år i skolan och att pensionärer får njuta allt längre liv. Men att det också rör sig om en strukturell förändring ser man av den kraftiga ökningen under 90-talskrisen. När jobben hastigt försvann lyftes hela nivån av icke sysselsatta med nästan en miljon, och har i stort sett legat kvar där, trots att företagen upplevt goda tider sedan dess. Sysselsättningen har förvisso ökat sedan mitten av 90-talet, men det har skett parallellt med befolkningstalet.

Mellan 1850 och 1940 ökade sysselsättningen tämligen linjärt från 1,5 till drygt 3 miljoner jobb. Bortsett från några enstaka procent var det fråga om sysselsättning i privata företag. Det vi känner som den offentliga sektorn är i stort sett ett efterkrigsfenomen, och dess framväxt sammanfaller med den privata sektorns stagnation. Ibland framförs också mycket riktigt argumentet att den offentliga efterfrågan på arbetskraft skulle ha trängt ut den privata, men det motsägs av den kraftigt expanderande ”armén av arbetslösa” som bör ha garanterat ett utbud av arbetskraft tillräckligt för alla sektorer.

Den fundamentala förklaringen till privata företags sjunkande behov av arbetskraft är produktivitetsökningen. Vi producerar i Sverige, med en måttligt ökad arbetsstyrka, fem gånger så mycket idag som 1940. Bakom den enorma ökningen ligger framför allt teknikens utveckling, som i media ofta behandlas som samtidigt något obegripligt och något tämligen givet och självklart.

Mot bakgrund av teknikutvecklingen blir resultat av företagens huvudsyfte - att maximera avkastningen på insatt kapital – inte överraskande. Organisationerna får möjlighet att trendmässigt minska personalstyrkan. Teknikutvecklingen garanterar att vinsterna kan öka också när personalen minskar, och förändringstrycket ger förväntat resultat i form av sjunkande privat sysselsättning.

När den årliga produktivitetsökning ligger på 2-3 procent, som den gjort i Sverige under mycket lång tid, får man en exponentiell tillväxt av kapaciteten att producera. För varje år ger samma procentuella produktivitetsökning upphov till en allt större produktvolym, framtagen av en allt mindre personalstyrka. Med den insikten är det inte överraskande att vi till slut nådde en mättnadsnivå där den privata industrins behov av arbetskraft slutade öka.

Man brukar då framhålla det växande tjänstesamhället som den framtida lösningen. Men produktiviteten håller lönenivåer uppe, och det påverkar också privata tjänstesektorer. Andra mera sammansatta inslag i samhällsväven gör att inga branscher kan fungera med en lönesättning på en helt avvikande och mycket lägre nivå. Faktorer av det slaget är återhållande på ökningen av antalet jobb i tjänstesektorn, något som verkligheten också bekräftar.

Regeringens tanke att arbetslösheten kan påverkas genom att minska bidragen till icke sysselsatta, blir mot den här bakgrunden meningslös. Bortsett från en marginell ökning av sysselsättningen, som faller ner igen vid nästa lågkonjunktur, blir effekten enbart en bestraffning av till största delen oskyldiga medborgare.

Effekten av den tekniska utvecklingen tycks ha nått ett optimum 1965, som markerar slutet av rekordåren och samtidigt kulmen för privat sysselsättning. Vi har haft olika partier i regeringen och prövat olika politiska grepp sedan dess, men den privata sysselsättningens trendmässiga minskning har inte påverkats. De små hacken på kurvan markerar konjunktursvängningar, och det fria fallet på 90-talet en till synes permanent nivåhöjning av utanförskapet. Trots denna 70 år långa period av misslyckade politiska försök att hjälpa fram privat företagande handlar förslagen till förbättring fortfarande om samma verkningslösa åtgärder. Att "stimulera företagandet" har blivit ett politiskt tungomålstalande av samma slag som "vård, skola, omsorg".

Ytterligare en tanke som frekvent och tämligen unisont framförs i offentligheten är att färre kommer att behöva försörja allt fler, och att vi därför måste arbeta mer och höja pensionsåldern för att klara ekonomin. Också den föreställningen tar otillräcklig hänsyn till produktivitetens betydelse. Det tog 70 år från 1940 för landet att bli fem gånger rikare, en prestation som nästa gång kanske tar 35 år. Följaktligen kommer det inte att saknas resurser, problemet ”begränsar” sig till att hitta en mekanism för att fördela överflödet. Ironin bakom citationstecknen beror naturligtvis på att just det problemet är kapitalismens akilleshäl. Idag skattas produktionen på de medel som krävs för omfördelning och gemensamma samhällsfunktioner, en metod som inte kan förväntas klara av framtidens fördelningsproblem. Något helt annorlunda kommer sannolikt att krävas.

2010-05-15 lördag
Gårdagens notering gjorde en vända hos redaktionen för DN Debatt, mest för att se reaktionen. Texten skickades med detta "följebrev":

Poängen med artikeln är att den tar upp en egentligen sensationell sakfråga i en tid när ”jobbpolitik” har stått i centrum för debatten i flera år. Som upptäckt är det inte fråga om någon märklighet, utan om fakta som är enkla att hitta och lätta  att bekräfta med elementär statistik, men som av någon anledning inte diskuteras. Det gäller alltså inget trivialt faktum, utan en fundamental struktur som gör att mycket av det som sägs i jobbdebatten blir verklighetsfrämmande.

Jag representerar ingen intressegrupp, och har ingen formell expertstatus. Min utbildningsbakgrund är civilingenjör och fil. kand. med nationalekonomi som huvudämne. Men för de enkla fakta som artikeln bygger på krävs egentligen inga förkunskaper alls. Om artikeln har något ”säljbart” så är det bara själva innehållet.

Alla data som ligger till grund för diagrammet härrör ytterst från SCB. Jag har utnyttjat sammanställningar som gjorts av Ekonomifakta och framför allt Institutionen för ekonomisk historia vid Stockholms Universitet. Båda nås lätt på nätet, den senare via www.historia.se. Givetvis finns detaljer att diskutera i statistik av det här slaget, som t.ex. att offentlig verksamhet upphandlad privat kan hamna under offentlig sektor. Å andra sidan har bl.a. Svenska kyrkan, statliga och landstingsägda bolag och Riksbanken förts över till privat sektor under senare år. Inget finlir av det slaget påverkar dock den huvudsakliga bilden, som verkligen är anmärkningsvärd.

2010-05-16 söndag
Texten kom tillbaka med välvilliga rader som hänvisade till att Urban Bäckström haft ett debattinlägg inne som hade nämnt förhållandet med den privata sysselsättningen. En kommentar som svar till red.:

Jo, Urban Bäckström nämner saken som argument för att staten bör förbättra företagandets villkor ännu mer, eller som han skriver: ”klimatet måste förbättras”. Någon analys av orsakerna bakom den 70 år långa trenden gör han inte, och uttrycker sig som om han inte riktigt förstår den. Han skriver att företagen tvingats till rationaliseringar på grund av konkurrens, däremot inget om den teknikdrivna produktivitetsökningens avgörande roll. Följaktligen heller inget om den enorma ökningen av BNP. Det Bäckström skriver är samma intressebaserade text som förekommer med jämna mellanrum på debattsidorna, och som inte syftar till en förutsättningslös analys.

En trend som varit entydig under 70 år av kapitalismens mest intensiva utvecklingsperiod kan bara ha en mycket fast grund. Den helt dominerande underliggande faktorn bakom trenden är teknikens snabba utveckling. Vid periodens inledning 1940 var den tekniska nivån i samhället på ett stadium som vi idag skulle kalla närmast förhistoriskt. Produktivitetsutvecklingen som sedan följde blev omvälvande och kastade omkull de enkla marknadsekonomiska teorierna som förutsatte en automatisk anpassning av utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Företagen vinstmaximering blev den styrande princip som kontinuerligt stötte ut fler ur arbetslivet än som absorberades. Den offentliga sektorn fick ta hand om de övertaliga.

Vi kan naturligtvis stoppa huvudet i sanden och låtsas som om vi bara genomlevt en 70 år lång period av inkompetenta regeringar. Men utanförskapet kommer bara att fortsätta öka, och vi kommer att tvingas lyssna till samma evigt suboptimerade diskussion om arbetslöshet och sysselsättning.

För att konkretisera produktivitetens betydelse med ett arketypiskt exempel: 1940, när den aktuella perioden började, var 32 procent av alla arbetande sysselsatta inom jordbruket, sextio år senare var andelen 3,2 procent. Denna lilla andel producerade mer livsmedel än jordbruket hade gjort 1940, så mycket att överproduktion har blivit det stora problemet. Antag att någon bondeförbundare hade sett den här utslagningen av lantbrukare som ett problem, och förespråkat att ”klimatet måste förbättras” för att öka sysselsättningen i jordbruksföretagen. Alla inser att inga skattelättnader eller andra ”klimatförbättringar” i världen hade kunnat hindra friställningen av jordbrukare. I stället assimilerades den frigjorda arbetskraften inom industrin. Problemet blev dock att jordbrukets ”övermättnad” på arbetskraft sakta med säkert började sprida sig till övriga sektorer i takt med den universella produktivitetsökningen. Resultatet blev att de övriga privata företagens behov av arbetskraft planade ut. Därav trenden de senaste 70 åren.

Vad skulle ett framtidsscenario grundas på? Allt pekar på att teknikens och naturvetenskapens utveckling kommer att fortsätta, och dessutom fortsätta accelerera som den gjort under en lång period. Helt säkert kommer produktiviteten då att fortsatt öka, sannolikt exponentiellt. Om utvecklingen alltså fortsätter som hittills blir prognoserna för utanförskapet inte särskilt angenäma. Hur det skall lösas utan ett helt nytt synsätt blir svårförståeligt.  Skriver vi artiklar som Urban Bäckström eller bedriver ekonomisk politik som Anders Borg så kommer uppenbarligen inga problem att försvinna. Och några lösningar är sannerligen heller inte lättfunna. Det skulle nog krävas en framtidskommission bestående av landet skarpaste hjärnor för en så komplicerad uppgift. Och en politisk fördomsfrihet som vi kanske bara kan drömma om.

2010-05-18 tisdag
Paradigmskiftet efter rekordårens slut blir särskilt tydligt om man ser på utvecklingen under en längre period:



Fram till andra världskriget svarar privata företag för så gott som all sysselsättning. Beredskapsekonomin innebar i sig en viss socialisering av olika funktioner. Men med 1965 som brytpunkt inträffar den radikala förändringen. Privat sysselsättning börjar minska i absoluta tal, och den offentliga tillväxer kraftigt. Den period som följer går i Europa under beteckningen "det svenska undret" (men som det självfallet skall visa sig finns inga underverk).

Under 70-talet härjade en internationell lågkonjunktur, som i de flesta länder orsakade stor arbetslöshet, utan att inflationen för den skull gick ner; begreppet "stagflation" föddes. Sverige lyckades komma undan med hyfsad sysselsättning och till synes ordnad ekonomi - därav "undret". En av nycklarna till det hela var att den offentliga sektorn tilläts växa, en annan att kronan ständigt devalverades. Men det finns inga gratisluncher, Sverige hade tagit ut växlar på framtiden. Som framgår av diagrammet förföll skulden till betalning i början av 90-talet, och priset blev högt. Det vill säga, priset blev högt för dem som fick betala, och det var den mer än en halv miljon svenskar som kastades ut från arbetsmarknaden. För oss övriga fortsatte livet i stort sett som vanligt, och för kapitalägare förgylldes ytterligare den överdådiga tillvaro som inletts drygt tio år tidigare med den nyliberala revolutionen.

Sysselsättningen har fram till nu återhämtat sig med en halv miljon, men eftersom befolkningen ökat med lika mycket är utanförskapet oförändrat. Onekligen har även den privata sysselsättningen ökat under den nuvarande regeringens mandatperiod. Grundorsaken är en stark konjunktur, men på marginalen är det inte uteslutet att regeringens bitvis brutala ingrepp i bl.a. sjukersättningar och a-kassa har spelat någon roll. Som vanligt har de mest utsatta fått betala, i det här fallet för en symbolisk förbättring av sysselsättningsstatistiken. Vi vet också att kurvan för privat sysselsättning, som pekar uppåt vid diagrammet slut, har vänt ner igen under 2010.

Någon radikal förändring av den trend som inleddes för 70 år sedan finns inte i något rimligt scenario, därtill är krafterna bakom trenden för starka. Exponentiell utveckling av tekniken och därmed produktiviteten, tillsammans med ett högt tryck på företagen att leverera vinst, kan inte matchas med några realistiska motåtgärder (i det befintliga systemet). Den strukturen lär inte rubbas i vår generation, eller nästa. Men ibland får man intrycket att de marknadsreligiösa drömmer om en helt separat arbetsmarknad dit människor skall tvingas genom att berövas sina bidrag, och där de för småpengar skall tillhandahålla tjänster åt oss som har det bättre. "Fortsätt drömma" får man i så fall lust att säga. Vi lever i ett förhållandevis civiliserat land, där en majoritet av befolkningen anser det riktigt att i varje fall en liten del av det ständigt ökande överflöd vi producerar skall fördelas till de många som inte får - eller de som inte kan - delta i produktionen.

2010-05-19 onsdag
Något som är särskilt förvånande är den underliga tystnad som omger det privata näringslivets dubbla prestation med å ena sidan en enorm produktionsökning, och å andra sidan misslyckandet på arbetsmarknaden. Speciellt om den tystnaden kontrasteras mot den outsinliga floden av förslag till hur regeringen kan "skapa" jobb genom lättnader för privata företag, och andra åtgärder utifrån. Hur många ledare har inte skrivits om dessa på förhand hopplösa idéer som med insikter om den 70-åriga trenden borde uppenbarats som dödfödda? Redan Torbjörn Fälldin skulle "skapa 400 000 nya jobb" i ett lättsinnigt vallöfte. Hans regeringsperiod befäste istället den stadiga nedgången i den privata sektorn, men fortsatte den kraftiga ökning av offentliga jobb. Han har sin efterföljare i Maud Olofsson som brinner för att underlätta nyföretagande. Och så går det på hos den ene efter den andre.

Avskalningen av arbetskraft är en självklar följd av den ökade produktiviteten och är därmed den moderna företagsamhetens andra natur. Om något händer efter allmänna lättnader och bidrag till företagen är det nog bara att den processen förstärks.

Jag ramlade för ett halvår sedan av en händelse över ekonomifaktas hemsida och kunde där lätt sätta samman ett diagram över utvecklingen av sysselsättningen, som jag skickade med i en kommentar till DN:s ledarsida 2009-11-16. Den stadiga minskningen av privat sysselsättning i absoluta tal var överraskande också för mig trots att siffrorna är så lätt tillgängliga. Och trots ett stort intresse för frågorna och, till exempel, daglig läsning av DN sedan 40 år tillbaka, är jag ganska säker på att inte ha läst eller hört specifikt om detta anmärkningsvärda förhållande.

Några dagar efter min kommentar till DN nämnde en ledarskribent som hastigast saken i en mening, och senare tog alltså Urban Bäckström upp frågan, också närmast i förbigående. Frågan tycks i varje fall ligga i luften. Det är hög tid att lyfta den högre och dra förnuftiga slutsatser som kan leda fram till åtgärder med sikte på verkliga lösningar.

2010-05-20 torsdag
Sommarvärmen kom i ett enda slag, och det påminner om att det också finns ljusa sidor av de flesta företeelser. Framsidan av bristen på arbetstillfällen är, som sagt, produktivitetsökningen. Den är grundförutsättningen för att tillvaron som helhet är bättre i Sverige idag än för 30, 50 eller 70 år sedan. Så även om de ekonomiska klyftorna har ökat betydligt sedan nyliberalismen tog över för drygt 30 år sedan (och var stora redan innan), så har vi haft en i varje fall elementärt solidarisk politik som har givit några extra smulor också till dem längst ner.

Här finns säkert roten till den folkliga motviljan mot regeringens försämringar för de redan sämst ställda. Efter en så lång period av exceptionellt stor överföring av den samlade produktionens resultat till en liten grupp förmögna känns den delen av politiken motbjudande för många. Kapitalismen ansågs hotad till sin existens av finansgalningarnas härjningar. Så enkel är inte saken, men vi fick en illustration till att fördelningspolitik, hur små effekter den än har, är kapitalismens bästa skydd. Problemet är att dess beslutsfattare inte högprioriterar den långsiktiga överlevnaden, utan gärna sätter allt på ett kort för att maximera den kortsiktiga vinsten. I Sverige har socialdemokratin räddat kapitalet undan sig själv i decennier. Regeringen arbetar på sin egen undergång, men har inte som kapitalet någon sköterska som kommer med plåster. Prognosen är fortfarande att Sverige i höst får sin svagaste regeringschef sedan Ullstens dagar.

2008-03-31 måndag
Pernilla Ström skrev i sin krönika i fredagens DN (28/3) om dagens arbetsskygga generation som vill ha allt genast, utan större ansträngning. Mail till PS:

Som egen företagare (i blygsam skala) läste jag din krönika i fredagens DN med visst intresse. Men jag fick andra associationer, och påminde mig om en gång för flera år sedan då jag också satt som "den gapande fånen i anekdoten", fast i ett annat sammanhang. Det var på en restaurang en söndagslunch. Vid bordet intill satt en man med hustru och barn och åt sin familjemåltid. När de ätit färdigt och betalat, och mannen granskat notan, ropade han till servitören tvärs över lokalen: "Jag vill ha ett riktigt kvitto, det här godkänner inte min revisor." Utan att genera sig lät han alla restauranggästerna veta att de skulle få bidra till hans familjelunch över skattsedeln.

Skvaller är en sak, men att vi företagare faktiskt sitter i ett skört glashus blev rätt klart efter Skatteverkets utredning förra hösten, som visade att företag berövar statskassan 133 miljarder kronor årligen genom skattefusk, där en stor del är svart verksamhet och momsbedrägerier. Det är väl uttryck för ett speciellt politiskt klimat att vanliga människors avsiktliga fusk med socialförsäkringarna bara uppgår till en hundradel av företagens skattebedrägerier, men ändå får ta emot all moralisk upprördhet.

Men tävlingar i bästa moral är inte huvudsaken. Viktigare är orsakerna till att "vi har fått ett par generationer som helt har brutit kopplingen mellan arbete och försörjning, prestation och ersättning". I den frågan finns några helt avgörande fakta som inte går att komma förbi: mer än var fjärde medborgare i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden; detta samtidigt som konjunkturen är på topp, näringslivet går för högtryck och något hundratusental människor som inte vill något hellre än arbeta går arbetslösa. Det finns ingen möjlighet att se detta som ett individuellt problem. Om någonting har brutit kopplingen mellan arbete och försörjning så är det vårt ekonomiska system, som helt enkelt är oförmöget att skapa sysselsättning till ens en anständig andel av befolkningen.

Visst har vi inrättat olika instrument för att förse de utanförstående med medel för ett drägligt överlevande - från a-kassa till socialbidrag - som egentligen är en sorts medborgarlön. Det kan ju bero på att vi i vårt land känner motvilja mot att skicka ut folk att bo i en wellpapplåda på gatan. (Dessutom håller vi efterfrågan uppe.) De synbarligen kräsna ungdomar som ratar jobb är en yttring av ett systemfel, och inte orsaken till det. Tar vi bort deras möjlighet att vara kräsna, till exempel bidragen, så minskar inte utanförskapet mer än marginellt. Vilka andra problem vi däremot skapar är fritt för fantasin att försöka greppa.

2008-04-03 torsdag
Fick ett vänligt och konstruktivt svar av Pernilla Ström på min mail, och jag skrev tillbaka (bl.a.):

Först måste jag instämma i att ett fiffel inte rättfärdigar ett annat. Den ingressen var ju inte heller riktad direkt mot någonting du skrev, utan mera en kommentar till den allmänna debatten, som dras med en svår obalans i behandlingen av de båda fenomenen.

Ditt exempel med sjukfrånvaron på 80-talet är lite besvärande för min förenklade bild av problemet. Det lär ju vara så att sjukskrivningarna har gått upp i högkonjunkturer och arbetslösheten i lågkonjunkturer, men att summan av båda har varit rätt så konstant. Men andelen sysselsatta har däremot ökat kontinuerligt. Förr stod fler helt frivilligt utanför arbetskraften (hemmafruar, och säkert många andra). Idag anser vi inte att det går att leva på en lön per familj; var och en tycker sig behöva en inkomst, och utan arbete får det bli bidrag. (Det vi uppfattar som fattigdom idag var en ganska hyfsad standard i min barndom.) Utanförskapet var totalt sett alltså större förr, men kravet att samhället skulle svara för försörjningen var inte alls detsamma som nu.

Vårt ekonomiska system har med andra ord aldrig klarat att sysselsätta alla i arbetsför ålder. Som jag beskrev det kunde det verka som ett nytt fenomen, så det måste jag korrigera. Det nya ligger i att vi nu mera konsekvent försörjer de utanförstående med bidrag. Och det i sin tur har skärpt insikten att systemet är oförmöget att skapa tillräckligt med arbete.

”Efterfrågan och utbud” är besläktade med ”arv och miljö”: det är både/och som gäller. Men det ena kommer före det andra; efterfrågan på arbetskraft före utbud (liksom arv före miljö). När den stora industrin här på orten får 200 sökande till varje operatörsjobb, så anställer man ändå bara en. Och trots extrem lönsamhet (anläggningens vinst är fem gånger den totala lönesumman) så lägger man som alla andra företag full kraft på att slimma organisationen. De 199 som blir över får söka vidare, eftersom alla inte kan starta pizzerior.

Alliansens fixering vid utbudssidan tolkades av Magnus Henrekson förra hösten (på DN Debatt) som att regeringen inte förstår sig på ekonomi. Och man måste väl konstatera att några övertygande bevis för att minskade bidrag med säkerhet skapar fler jobb inte har redovisats av Anders Borg. Han hänvisar i bästa fall diffust till ”nationalekonomisk forskning”. Lars Calmfors har i något sammanhang nämnt en enstaka studie som skulle visa att minskad a-kassa skulle hänga ihop med ökad sysselsättning, men det är magert. Man kan tycka att den radikala förflyttning av tyngdpunkten som regeringen har satsat på borde vara underbyggd med fastare belägg. Bara det faktum att chefen för IFN har en totalt avvikande uppfattning är uppfordrande nog.

Sist till den moraliska sidan av saken, där det är omöjligt att säga emot dig. Jag tillhör en stabilt lutheransk generation och reagerar med inre olust när jag i direktkontakt får höra personer långt upp i fyrtioårsåldern uppfatta arbete och bidrag som två helt likvärda sätt att försörja sig. Det är inte tal om arbetet som ett sätt att ”göra rätt för sig”. Begreppet tycks överhuvudtaget inte längre existera hos dessa generationer. Jag har (förstås) aldrig ställt några frågor för att försöka få ett hum om när och hur det här inträffade, men det borde vara ett intressant ämne för en sociologisk studie.

Men – å andra sidan – jag reagerar ju på mycket hos yngre generationer, och ibland är det jag som är passé. Kanske är den nya ”moralen” en rationell anpassning till det tvåtredjedelssamhälle som den globaliserade kapitalismen har skapat. Om vi nämligen skulle vrida klockan tillbaka och försöka återskapa den gamla moralen: hur skulle det gå till? (Jag är övertygad om – med adress till Hanne Kjöller – att moraliseringar inte fungerar.) Jag står nog fast vid att om man går på djupet i hela frågan så kommer man att stärkas i uppfattningen att det här är ett strukturellt problem, att det ekonomiska systemet är den grundläggande förutsättningen för den nya moralen (eller bristen på moral). Vad man gör åt den saken är ett helt annat ämne...

2008-04-08 tisdag
Idag har DN ett reportage om den norska modellen med sammanslagen a-kassa och försäkringskassa, finansierad över statsbudgeten. Fördelarna med att alla som står utanför arbetsmarknaden får en samordnad hjälp med att ta sig tillbaka in verkar odiskutabla. Att Sverige inte har kommit lika långt är bara en av många illustrationer till hur maktfrågor går före individernas behov. Facket vill ha a-kassan som bas för medlemsrekrytering, och moderaterna vill hålla så många betalningsströmmar som möjligt utanför begreppet "skatt", även om det inte blir den minsta skillnad i praktiken.

Situationen i Norge klargör samtidigt ett fenomen som ständigt dyker upp i den här spalten. Arbetslösheten är minimal (1 procent) men ändå står en fjärdedel utanför arbetsmarknaden. Trots att näringslivet alltså bara kan sysselsätta 75 procent av alla i arbetsför ålder så har folk i allmänhet en mer än tillräcklig levnadsstandard. De som har minst att leva på är givetvis också de som saknar arbete.

Ingen annan slutsats är möjlig än att efterfrågan på arbetskraft är för låg för att någon sorts full sysselsättning skulle kunna uppnås. Alltså samma problem som globaliserade ekonomier står inför överallt. Samtidigt är produktiviteten i våra länder så hög att samhällsförsörjningen som helhet inte är något problem hos oss. Att som den svenska regeringen kondensera denna problembild till att först och främst handla om individuell moral, och därmed koncentrera på minskade bidrag, är en så avsiktlig okunnighet att den gränsar till cynism.

2006-08-24 torsdag
Ända sedan 1960-talet har sysselsättningen i den enskilda sektorn varit i stort sett oförändrad. I den offentliga sektorn har den ökat något, men inte tillnärmelsevis i samma takt som befolkningsökningen. Det kunde vi läsa i DN för ett par dagar sedan. Ändå har levnadsstandarden under samma period ökat dramatiskt. En helt avgörande orsak till denna skenbara paradox är att varje anställd i industrin tillverkar ungefär tre gånger så mycket som då. Alltså inte 3 eller 30 procent, utan 300 procent mer.

När Hanne Kjöller i dagens DN recenserar Maria Wetterstrands partiledarintervju återkommer hon till synen på arbete som en privatmoralisk fråga. "Den som inte arbetar skall heller inte äta" är en gammal fin moralisk princip som de flesta av oss har fått med modersmjölken eller troligen ännu tidigare, i generna. Vårt problem är att acceptera ett samhälle där många aldrig kommer att få en rimlig chans att kunna arbeta. Hur många "incitament" vi än ger den enskilde för att tvinga eller locka till arbete så kommer inte sysselsättningen att öka. Vårt högeffektiva näringsliv behöver helt enkelt inte fler anställda, och den offentliga sektorn har inte råd.

Man kan hålla med HK om att miljöpartiets lösningar inte nödvändigtvis är de rätta. Men att vi står inför en annan situation än den gamla privatmoraliska i synen på arbete är svårt att förneka. Systemet med a-kassor, sjukskrivningar, förtidspensioner, friår, avtalspensioner och andra konstruktioner är inget annat än en metod för att hantera ett strukturellt problem, och samtidigt kunna behålla synen på arbete som en normalitet. Principen är densamma som med den allmänna värnplikten, där man länge gick vägen via olika diagnoser för att sortera bort alla som försvarsmakten ändå inte hade möjlighet att ta emot, bara för att upprätthålla föreställningen om värnplikten som "allmän".

Den tunga bördan, som det ekonomiska systemets oförmåga att sysselsätta alla arbetsföra resulterar i, bärs av de omkring 300 000 människor som inte vill något hellre än arbeta men tvingas till arbetslöshet, med allt vad det leder till av problem med hälsa, ekonomi och social stigmatisering. Det är framför allt för att hjälpa dessa människor som det krävs ett helt nytt och ofantligt mycket större grepp om hela problemet.

2006-10-07 lördag
I ärlighetens namn skall sägas att alliansen även har andra metoder på förslag för att (med konstgjorda medel) skapa efterfrågan på arbetskraft, utöver skattesubventioner på hushållsnära tjänster. Ett av dessa är att ta bort arbetsgivaravgiften för vissa grupper i tjänstesektorn. Skattebetalarna får alltså stå för delar av några arbetsgivares lönekostnader, vilket ger samma effekt som plusjobben, med den skillnaden att den här "åtgärden" är privatiserad. Det innebär att delar av skattesubventionen enligt traditionell teori kommer att hamna i företagarens vinst, vilket blir det som egentligen skiljer från plusjobben i offentligt sektor. (Sedan tillkommer det ingalunda försumbara problemet att definiera "tjänster" och att avgöra vilka företag som skall komma i åtnjutande av subventionen.)

Vad som framstår tydligt är alltså den rent politiska differensen mellan två i övrigt likartade lösningar. Likheten består i att båda metoderna bara syftar till att åtgärda symptomen hos en strukturell underefterfrågan på arbetskraft. Några idéer om större grepp för att öka denna efterfrågan har den nya regeringen inte, antagligen därför att man inser att några sådana inte finns i en marknadsekonomi. Regeringars tillgängliga redskap i den processen inskränker sig till generella stimulanser av ekonomin, och det är förstås uteslutet i dagens upphettade konjunktur. Regeringsförklaringen är här mer än lovligt naiv i förmodandet att reformerna skall få tillväxten att öka ytterligare, och därigenom skapa utrymme för skattesänkningar. Den allmänna negligeringen av huvudproblemet är fortfarande det stora mysteriet.