|
Märkligt nog har upplysningen en stor del av sina rötter i den arabiska
kulturen som trängde in i Södra Europa och härskade i Spanien i nästan 800
år. Att glömma detta faktum i en tid då kulturerna måste, vare sig de vill
eller inte, inleda en dialog för ömsesidig förståelse, är tragiskt. Vi
borde tala om det som förenar oss, snarare än om det som skiljer oss.
August Comte skriver på minst tre ställen att hans tänkande hade sina
rötter i Córdoba. Och Renan gjorde oss medvetna om den kordobesiske
filosofens Ibn Rushd (Averroës) betydelse. De arabiska filosoferna och
vetenskapsmännen, med hjälp av judarna, förde in i Europa kunskaperna om
aristotelism, medicin, kemi, matematik, astronomi och navigation, tekniskt
kunnande m m och fick vår Medeltid (som för dem inte var någon medeltid)
att resa sig mot upplysningens ljus. Averroës kom att betyda mycket mer
för Europa än för araberna själva. Deras fundamentalism förstörde mycket
av det som skapats, men det räddades av européerna, inte utan problem och
motsättningar. Den sekularism som averroëisterna i Padua t ex,
introducerade, fick fotfäste i vår europeiska kultur. Det är inte heller
svårt att visa hur Francis Bacons devis "Kunskap är makt" (upplysningens
handlingsprincip) var ett arv från al-Andalus (det arabiska Spanien).
Vi borde råda bot för vår historiska lobotomi och bedriva mer omfattande
studier om den arabiska högtiden (som var vår medeltid) men också om
Bysans historia. Det var i den östra delen av det splittrade romerska
imperiet som den grekiska kulturen överfördes till araberna tillsammans
med den visdom som kom från Indien. Det var en munk, Gespert, som sedan
blev påve Silvester II, som lärde sig i Spanien decimalsystemet och
användningen av pappret för att sprida skrifterna. Ordet "siffra" är ett
arabiskt ord som för dem betyder Nolla. Det var kunskapen om nollans
användning som möjliggjorde vår räknesätt.
José Luis Ramírez
2006-11-19
Folke Leander är en svensk filosof som borde bli mer känd. Men i Sverige
har filosofin länge styrts av ett ganska enögt gäng. Jag själv upptäckte
Leander när jag, av ren tillfällighet stötte på en skrift om
"Erfarenhetsbegreppet från estetikens utgångspunkt" och en annan om "Några
språkteoretiska grundfrågor". Jag letade efter hans böcker och hittade
"Estetik och kunskapsteori" och bestämde mig för att ge ut den i en ny
upplaga för att göra Leander mer känd. Jag blev dessvärre delvis hindrad
av Leanders egen änka. Hon ville naturligtvis det bästa för sin make och
kunde inte lita så mycket på en "invandrares" gärningar. Jag var inte ute
efter att tjäna pengar utan efter att göra Leander mer känd. Jag kunde
inte köpa några "rättigheter". Jag fick bara ett tillstånd att ge ut boken
i 50 ex. Jag skrev en presentation av Leander som blev väldigt uppskattad
bland mina vänner, men fru Leander ville inte att man skulle ha en sådan
inledning heller. Jag nämnde lite av de omständigheter som gjorde Leander
mindre känd än vad han förtjänade. I min presentation talade jag om Folke
Leanders "resignation", som han själv hade använt i samband med att han
blev gymnasie- och aldrig universitetslärare. Fru Leander tyckte att det
inte alls var någon resignation och att han var väldigt nöjd med sin
uppgift. Naturligtvis var han glad åt den. Han blev en mycket uppskattad
lärare på den tiden då ungdomarna fick förmånen att ha t o m disputerade
gymnasielärare. Jag har fått lära känna en del av hans gamla elever från
Norrköping, som idag upptar framstående positioner och minns honom och
hans insatser med värme. Han samlade många kring sig. Just därför är det
att beklaga att han aldrig fick sitt erkännande på universitetet. Det är
som Sören Halldéns påpekat: i svensk universitet och forskning gillar man
inte den som försöker komma med nya synsätt. Orden: "Ingen är profet i
sitt hemland" gäller i större grad i jantelags Sverige än på annat håll.
Numera är det bara den som talar engelska som förtjänar att bli känd.
Den upplaga som jag lät trycka tog snabbt slut och jag sparade endast två
ex. som jag har kvar. Två år hade gått när fru Leander hörde av sig och
beklagade att upplagan varit så begränsad. Jag fick påminna henne om att
det var hon själv som hade satt gränsen vid 50 ex., när jag ville ha
tryckt 200. Men jag var inte i disposition att göra en ny upplaga. Jag
skulle då ha velat ge ut några andra av Leanders skrifter på nytt.
Ingen skulle bli gladare än jag om man ordnade ett seminarium om Folke
Leander och gick igenom hans livsverk och hans koppling mellan estetik och
språk (besläktad med Benedetto Croces). Estetiken har aldrig varit ett
framstående ämne för svenska filosofer, tror jag. Därför borde man väcka
Leanders minne. Sverige är jättedåligt på att framhäva sina egna
skriftställare. Jag skulle kunna ta upp fler svenska forskare och
författare än Leander. Inte ens Cassirers närvaro i Sverige har man haft
vett att utnyttja för att framhäva filosofins närvaro i Sverige. Den
beundran som svenska intellektuella hyser för allt som är skrivet på
engelska och deras okunnighet om det som gjorts inom landets gränser är en
nationalekonomisk katastrof.
José Luis Ramírez
2006-11-19
Very
very good
Johan Schaff
2006-11-03
Det är
riktigt att många, även historiker, ofta säger tusentalet när de menar
perioden 1000-1099, istället för tiohundratalet, men någon regel är det
inte. Så t ex står det på Svenska turistföreningens årsböcker från
fyrtiotalet som var och en behandlade ett århundrade "forntiden",
"tiohundratalet", "elvahundratalet" osv. Personligen tycker jag
humanisternas åsikter bör få genomslag beträffande humaniora, och årtal är
just humaniora. Att språknämnden rekommenderar att man säger
tjugohundrasju har också den fördelen att man slipper blanda ihop årtal
med pengar och avstånd och andra måttenheter, t ex "vinsten tjugohundrasju
uppgick till tvåtusennio miljoner" "tjugohundrasju körde jag tvåtusenfem
mil men min motorcykel". Humanisterna begär ju inte att man skall säga
tjugohundrasjutton kg eller millimeter. Det blir redigare när man redogör
för årsbudgetar etc. om man har olika sätt att benämna årtal (humaniora)
och ekonomiskt resultat (ekonomivetenskap).
Språknämndens åsikt är alltså inte enbart logisk, vilket den kritiserats
för, utan också ändamålsenlig.
Sigge Öster
2006-10-18
Synpunkter - visst. Fast kanske
inte på din text eller Leanders idéer, snarare på hans lärarskap. Var elev
hos honom på 50-talet i Norrköping och blev pga. mitt motstånd mot hans
idéer befriad från lektionerna. I 2 år! En vacker dag sa han bara: GÅ! Och
jag gick. Och kom inte tillbaka. Härliga håltimmar! Fick tenta i slutet av
terminerna och klarade mig med nöd och näppe. Inte minst i svenska
språket. Trots detta hade jag en viss beundran för honom. Han var
annorlunda och drevs av SITT patos.
Med hälsning
Gun Hansson
2006-08-10
Excellent!
Per-Olov Kautto
2006-05-29
Angående dagsnoteringar
2006-03-25:
Direktörernas omåttliga girighet
undergräver förtroendet för kapitalismen. Det tycks inte finnas några som
helst gränser för hur mycket de vill roffa åt sig - till råga på allt
fuskar de med att ändå låta företaget betala allt annat de kan hitta på, t
ex renovering av den egna lägenheten för miljonbelopp (som om de inte hade
råd att betala det själva!).
Ingen människa kan vara värd
alla dessa miljoner om året, även om han/hon arbetar 16 timmar per dygn i
stället för 8. Att bara begära sådana löner som dessa hatade direktörer
gör, och dessutom ha mage att kräva lika omåttliga pensioner och
fallskärmar (som man får ut även om man missköter jobbet och blir fockad),
är en förolämpning mot alla arbetande vanliga människor.
Att de ändå får dessa villkor
när de tar ett chefsjobb beror bara på en sak: de som sitter i styrelsen
som beviljar lönen är själva direktörer som har lika fina villkor, och den
som får villkoren sitter också i andra styrelser som beviljar likadana
löner.
Lars Hellvig
2006-04-03
|
|
Inspirerande med en
kommentar som anknyter till huvudtemat på de här sidorna - upplysningen -
och med synpunkter som uppfordrar till lite mer bildning. Jag blev ju
tvungen att lära lite mer om denne Averroës som onekligen var en viktig
tänkare under den europeiska medeltiden. Inte minst hans introduktion och
tolkning av Aristoteles hade stor betydelse, som du också påpekar. Sedan
finns det sådant hos honom som inte passar in i upplysningen, men det vore
för mycket begärt att han helt skulle kunna föregripa en filosofi som blev
aktuell först 600 år senare.
Jo, det tycks som om Folke Leander blev offer för vår svenska dragning
till konformism. Vi har ibland svårt att ge utrymme för mer än en skola i
taget. Hans kritik av romantiken, som jag fastnade för, var väl inte
heller opportun i den tid han verkade, lika lite som den är i dagens
postmoderna klimat inom humaniora.
Tack för en intressant inblick i den Leanderska världen!
Det går bra med
engelskan i din fjärdeklass! Keep it up!
Jag håller med om att det ligger en hel del tänkande bakom
tjugohundrareformen, men kanske lite för mycket. Man har underskattat
människans inbyggda språkkänsla som skyr långa former, särskilt för
frekventa ord. Det är med stor sannolikhet skälet till att alla andra (av
oss kända) språk använder tvåtusenformen.
En intressant illustration till att längden har betydelse är franskans
sätt att uttrycka 1900-talets år. I franskan har de båda formerna lika
många stavelser, och båda har följaktligen jämbördig användning. (Däremot
säger man enbart "deux mille" och inte "vingt cents", säkerligen för att
den senare formen inte har haft någon tillämpning i andra sammanhang
tidigare.)
Att vår språkkänsla är stark framgår av att "tjugohundra" fortfarande har
svårt att slå igenom bland vanligt folk trots sju års massiv bearbetning i
radio och teve.
Intressant med din bild ur levande livet. Tack skall du ha!
Ibland går vi människor inte takt med våra idéer; det bemötande du fick
var väl inte så hedrande för en filosof och anti-romantiker.
Kan ditt omdöme gälla
dagens notering? Får tacka, hur som helst!
Tack för dina synpunkter, och välkommen som första gästtyckare på den här
webbsidan!
Ingen tvekan om att här finns
orimligheter. Problemet är när åtskilliga (bl.a. Dagens Nyheter) å ena
sidan är starka förespråkare för marknadsekonomi (ett mjukare ord för
privatkapitalism) och å andra sidan lika starkt fördömer direktörerna. Det
brister då i logiken eftersom de verkligt stora överföringarna av
förmögenheter sker från arbete till kapital, en överföring som
andelsmässigt har ökat sedan början av 1980-talet.
När direktörerna blir förmögna får alltså
kapitalägarna mångdubbelt mer. Det är den debatten som på allvar sätter
förtroendet för kapitalismen i fara. Och det var det jag menade med att DN
som marknadsförespråkare spelar ett högt spel genom att, så att säga, öppna
den första dörren.
|