Dagsnoteringar 2006 - 2008                                 Ekonomi

Utanförskapet

Jobb-brist
2007-03-27 tisdag
Det svenska utanförskapet började på allvar med saneringen av statsfinanserna i början av 1990-talet. Stålbadets omedelbara effekt blev att ungefär 500 000 personer i den offentliga sektorn och 150 000 i den privata ställdes arbetslösa. Det motsvarade i runda tal den ökning av antalet sjukskrivna och förtidspensionerade som följde. Värst drabbades kvinnor i låglöneyrken. Andelen lågutbildade kvinnor utan reguljärt arbete ökade från 13 till 37 procent. Samtidigt blev utbrändhet en ny företeelse i arbetslivet; de som fick behålla sina jobb pressades allt hårdare. Om detta skrev Magnus Henrekson och Alexander Perski i DN förra sommaren, när statsministern fortfarande hette Göran Persson, arkitekten bakom saneringen.

Författarna påpekade att stressjukdomar och andra hälsoproblem är vanligare bland arbetslösa än bland dem som har jobb. Som lösning föreslog man jobbskapande åtgärder och effektivare rehabilitering. Lite sådana åtgärder hade skapat "600 000 fler riktiga jobb" och "Göran Persson hade kunnat dra sig tillbaka i trygg förvissning om att hans eftermäle skulle bli lysande." Problemet är bara att dessa skrivbordslösningar inte fungerar någonstans. Stor arbetslöshet finns i alla marknadsekonomier över hela världen. Vad som varierar mest är det sociala skyddsnätet för de drabbade.

I själva verket kan ingen regering samtidigt eliminera arbetslösheten, ha balans i statsfinanserna, hålla inflationen låg, begränsa den offentliga sektorn och stimulera den privata ekonomin. (Vad man möjligen kan kräva av en regering är att inte åstadkomma sådan kollaps i landets ekonomi som Carl Bildts regering gjorde {"den mest kompetenta regering vi någonsin haft"}. Eftersom Perssons sanering tvingades fram av Bildts fiasko måste ansvaret för dagens situation fördelas lite jämnare.)

När artikeln skrevs visste ingen att vi skulle få en ny regering vars första "jobbskapande" åtgärd var att försämra villkoren för dem som redan bar hela bördan av budgetsaneringen, de utkastade och de med sämst hälsa. Av alla förenklade metoder är det i varje fall den minst empatiska. Den ovanligt starka konjunkturen börjar sakta öka efterfrågan på arbetskraft men problemet nu är att den rätta kompetensen inte alltid finns tillgänglig. Matchningen blir allt svårare att klara. Vi har både många arbetslösa och många lediga jobb. Och de enkla lösningarna lyser fortfarande med sin frånvaro.

2007-04-19 torsdag
Hanne Kjöller skrev i DN om värdet av att sänka ersättningsnivåerna för arbetslösa för att därigenom öka deras intresse och aktivitet i jobbsökningen. Ett svar till Hanne på mail:

Ditt ledarstick i tisdags (17/4) väcker ett litet frågetecken. Först måste jag dock hålla med när du skriver att ekonomi inte är någonting statiskt. Produkter, tjänster och arbetstillfällen ingår i processer som ständigt nyskapas. Vad som däremot tycks ofrånkomligt i vårt ekonomiska system är arbetslösheten, som på sin höjd kan variera mellan oacceptabel och outhärdlig. Idag står omkring en miljon människor i Sverige utanför arbetslivet, var femte i arbetsför ålder. Det borde höra till det outhärdliga.

Du menar att ”man glömmer bort frågan om hur man med ekonomiska instrument skapar förutsättningar för att få något att fördela”. Men övergången till att de arbetslösas sökbeteende är ett sådant instrument lider av en svårartad bevisbörda. Enbart den arbetssökandes aktivitet skulle då behöva vara en variabel som påverkar företagens benägenhet att anställa fler personer. Man blir tvungen att försöka beskriva den mekanismen i ett läge där arbetsgivarna redan har hundratals sökande till varje ledigt jobb (utom i de fall där det helt enkelt saknas sökande med nödvändig kompetens), en hopplös uppgift. Dessutom tvingas man förklara varför extremt energiska personer, som skickar in hundratals ansökningar, ändå inte får något arbete.

Aktivare sökanden skulle möjligen kunna få den arbetslösa skaran att byta medlemmar lite oftare, men det kommer alltid att finnas de som är starkare i den processen, och de som är svagare. Redan därigenom finns en tendens att arbetslösheten med tiden fördelas ojämnt. Även om cirkulationen marginellt kan ökas genom försämringar av de arbetslösas levnadsvillkor är det en cynisk orimlighet att man med det också skulle minska den totala arbetslösheten.

Du frågar retoriskt vad som skulle hända om a-kassan inte alls fanns. Om det kunde mina föräldrar berätta från första världskrigets och 20-talets krisår. Folk fick gå ut på stan och försöka sälja skosnören, de som kunde åkte ut på landet och tiggde mat av bönderna, de flesta led nöd och många svalt. Under 30-talets depression räddades situationen hjälpligt av statligt inrättade nödhjälpsarbeten. Vi är nu ett rikt land (där rikedomen dessutom blir allt snedare fördelad) och vi har i högsta grad råd med ett tillräckligt skyddsnät för de mest utsatta, av vilka en majoritet har hamnat i sin situation utan egen förskyllan.

Den enda fråga av någon betydelse när det gäller arbetslösheten är varför vårt ekonomiska system är oförmöget att upprätthålla full sysselsättning. (En sak är trots allt statisk i ekonomin: den obligatoriska arbetslösheten.) Situationen är som du vet likadan över hela världen. Enligt den vackra teorin skulle varje ledig produktionskapacitet i form av arbetskraft attrahera kapital för att skapa nytt värde. I verkligheten klarar systemet inte uppgiften som teorin tilldelar det. Den globala erfarenheten visar också att det inte spelar någon roll hur billig arbetskraften är. Det finns nya teorier också om detta, men den politiska världen föredrar att leva i illusioner, inte sällan moralistiska sådana där skulden läggs på de utsatta. Nästa steg hotar bli att vi tar över hela white trash-syndromet från USA, och får de fattiga att frivilligt skuldbelägga sig själva. Hittills har det kännetecknat den europiska kulturen att resa en mur mot den sortens influenser. Och vi får väl ändå hoppas att vi kan bibehålla den mänskliga värdigheten?

2007-04-25 onsdag
I artikeln som föranledde förra noteringen skrev Kjöller också att "forskningen visar att det finns ett tydligt samband mellan ersättningsnivåer och sökbeteende...". En implicit slutsats av den "forskningen" är att människor i det stora hela föredrar arbetslöshet framför arbete. Lustigt nog finns det mera handfasta undersökningar som avslöjar att arbetslöshet i allmänhet är djupt oönskat och leder, inte bara till materiell utsatthet, utan också till sjukdom, social stigmatisering, skilsmässor och annat lidande.

Det förhållandet att en minoritet av alla som går utan arbete är tillfreds med att vegetera i stället för att arbeta är ett dåligt skäl för att förvärra den ekonomiska situationen för den majoritet som är oskyldiga offer för ett tillstånd som de inte har någon reell möjlighet att påverka. Sådant kallas i vanliga fall för kollektiv bestraffning och anses som juridisk omoral.

Intressant i den politiska psykologin är också att de sämst ställda förväntas bli aktivare om deras ekonomi försämras, medan till exempel direktörer antas bli sjusärdeles aktiva om deras löner ökas kolossalt. Ett ord som ligger nära till hands är cynism.

Grundproblemet är alltså att vårt ekonomiska system inte kan leverera den miljon nya jobb som skulle behövas för att åstadkomma verklig full sysselsättning. Om det bär emot att skylla på systemet som sådant hamnar skulden på företagen och andra arbetsgivare. Men bestraffningar, som gladeligen riktas mot de drabbade, är inte tal om när det gäller arbetsgivarna. Här gäller bara morötter i form av lättnader av alla slag. Men det fungerar naturligtvis inte heller eftersom alla redskap en regering på kort sikt förfogar över står sig slätt mot det helt dominerande inflytande som världskonjunktur, globalisering och andra systemspecifika krafter utövar.

Systemet svarar så att säga för de genetiska grundvillkoren, regeringen för motsvarigheten till den roll uppfostran kan spela. Regeringen kan med andra ord bryta ner systemet med felaktiga åtgärder, men kan inte åstadkomma underverk som lyfter det över sina grundvillkor. Föreställningarna som politiker och journalister spelar upp är därför operetter med både roande och löjeväckande inslag.

Är detta pessimism? Inte om man tror att det ekonomiska systemet är åtkomligt för reformer. Många skulle då säga att det istället är fråga om utopism, men den som lever får se.

Sjukdom
2007-10-02 tisdag
I dagens DN håller Hanne Kjöller fast vid sin käpphäst, sjukskrivningarna. Hennes tidigare huvudmotiv (man skall inte leva på andras pengar) har blivit lite mer medkännande (man blir sjuk av sjukskrivningar). Och jag håller fast vid mina käpphästar i ett svar:

Du kan inte ha mera rätt än när du skriver att människor mår bättre av att arbeta än att gå sjukskrivna, men om man ser till hela bilden så är det knappast sjukskrivningarna som tränger ut människor ur arbetslivet utan i högre grad arbetslivet som tränger ut människor till sjukskrivning.

Om man ser ersättningarna till sjukskrivna, arbetslösa och förtidspensionerade som en form av medborgarlön till en stor grupp människor som näringslivet egentligen inte har någon användning för, så blir ju sådana detaljer som hur reglerna för sjukskrivning skall se ut ganska oviktiga. I slutändan blir alla skärpta krav för att få dessa olika ersättningar bara en fråga om när kommunerna får ta över med renodlade socialbidrag. Det som kan skilja ut Sverige är att vi har jämförelsevis generösa ersättningar, något som möjligen återspeglar vår grad av civilisering.

Att så många inte får plats i arbetsgemenskapen är baksidan av den ständigt pågående effektiviseringen av alla produktionsprocesser, samma effektivisering som också säkrar vår internationella konkurrenskraft och ger oss vårt välstånd. Det minsta vi kan göra är att dela med oss av den kakan till de utträngda, en generositet som har den för alla gynnsamma bieffekten att hålla efterfrågan uppe, vilket är väl så viktigt i ett samhälle där produktionskapaciteten inte längre är den begränsande faktorn.

Det enda förhållande som skulle göra det moraliskt försvarbart att dra åt svångremmen på offren för hela den här utvecklingen vore om det hade funnits ett Super-Samhall med potential att anställa ytterligare 1,5 miljoner människor, och där det funnes arbetsuppgifter anpassade till vars och ens förmåga. Utan någon sådan (eller likvärdig) lösning kan vi inte uppfylla den självklara reciprociteten att arbetsskyldighet kräver att det också finns en rätt till arbete.

Allmänt
2008-05-07 onsdag
"Missvisande siffror från regeringen om utanförskap" skrev DN (25/4) i ekonomidelen. Av ungefär 900 tusen utanför arbetskraften är knappt hälften regelrätt förtidspensionerade. Resten är personer som mer eller mindre tillfälligt är utan arbete.

Sant är att sysselsättningen ökat markant sedan 2005. SCB:s siffror för mars 2008 ger en del intressant information.
 

Totalt antal personer i åldern 16 - 64 år	5,66 miljoner
Antal sysselsatta	4,43 miljoner
"Utanförskap",	1,23 miljoner
varav      arbetslösa	195 000
övriga	1,04 miljoner

Hur gruppen övriga fördelar sig kan man grovt utläsa ur DN:s grafik, alltså i mycket runda siffror:
 

förtidspensionerade	400 000
sjukskrivna	200 000
am-åtgärder	80 000
socialbidrag	80 000

Subtraherar man rätt så blir det ungefär 300 000 personer som frivilligt står utanför arbetskraften. I den gruppen ingår studerande som inte söker arbete, men man kan notera att 270 000 av de studerande (2007) också arbetade och därför räknades som sysselsatta. Här finns lite mer analys att göra...

Om man å ena sidan får hålla med om att utanförskapet har fått en väl bred definition i moderaternas retorik, så kan man å andra sidan konstatera att den officiella arbetslöshetssiffran inte är särskilt informativ.