Lars Schaff - texter

 

Poeter i politisk diskurs

Till menyn


Göran Greider och Lars Gustafsson möttes i en mailväxling i Dagens Nyheter 2010-09-19 under rubriken Två poeter på väg mot valdagen. Diskussionen tog en del svängar utanför ämnet, främst genom Gustafssons försorg. Han hade, som det anstår en poet, en friare agenda. Samtalet var belysande på många sätt, och jag kunde inte motstå frestelsen att göra några spridda reflektioner, också de till och från - utanför ämnet.

Duellen Greider vs. Gustafsson i DN väckte minnen till liv. 40 år gamla minnen från en tid när de intressantaste intellektuella fick stort utrymme på tidningarnas kultursidor, och ibland till och med påträffades på ledarsidorna. Idag är det tidningarnas egna journalister - som har sina jobb och sin löneutveckling att tänka på - som fyller det mesta av tidningen med välkammade texter; skrivarbetare som vet exakt hur långt den uppfriskande lilla provokationen får gå.

Manufacturing consent - och skapandet av lämpliga alibin

Så våra media blir för varje år en alltmer levande illustration till Chomskys analys av hur samsyn produceras. Sättet att desarmera de oliktänkande är skrattretande effektivt. En av de få som släpps fram är Göran Greider, kanske som ett intressant och poetiskt alibi. Han görs mycket riktigt till en mysig "socialistgubbe" som får hoppa upp då och då ur sin låda och leverera några omstörtande åsikter inför kulturkonsumenterna. De välanpassade anlägger bara ett småleende och låter honom tala till punkt.

Att Greiders ord skär genom den gråbruna samtiden som en svetslåga är helt ofarligt eftersom det i vår tid inte är konkreta beskrivningar av verkligheten som skapar förändringskraft. Idag är det pr-byråer och marknadsförare som målar upp de gångbara illusionerna av världen, de som betyder något när de avgörande skenargumenten skall produceras. De som också betyder någonting när val skall vinnas.

Som man förstår av detta är mina preferenser i den här duellen givna. Av Lars Gustafsson hade jag läst någon enstaka bok och några debattartiklar långt tillbaka i tiden, då när hans politiska profil stod i skarp relief mot omvärlden. Men att hans observationer var så ytliga och hans tänkande så grunt som i denna debatt var jag inte beredd på. Hur förstå den saken? Förklarligt skulle vara om han ser sig som vinnare i det krig som slutade 1989, och kanske känner en trygghet i att leva kvar i det kriget, trots att det nu bara ser ut att stå ett par övergivna väderkvarnar på motståndarsidan. Hur som helst får jag inte ihop hans grova och propagandistiska förenklingar med begreppet intellektuell.

Moralen, de politiska systemen och de stora brotten

Lars Gustafsson (hädanefter kallad LG) titulerar sig bland annat filosof. Som sådan är han givetvis hemmastadd med begreppet moralisk universalism, dvs. att vi inte kan ställa sådana krav på andra som vi inte (minst) är beredda att leva upp till själva. Ett korollarium till detta moraliska axiom är att man inte kan anklaga ett annat samhällssystem, och försvara sitt eget, om båda har begått samma slags brott i samma omfattning. Men här tillämpar LG en fullständigt selektiv historieuppfattning. Sålunda återkommer han upprepat till eländesbeskrivningen av kommunismen som han upplevde den under 1900-talet, trots att maildialogen skulle ha inriktning på det svenska valet. Men Greider försöker undvika att hamna på sidospåret.

Själv är jag inte begränsad av sådana villkor, utan korsförhör med glädje LG. Han radar alltså upp alla upptänkliga brott som kommunismen har begått, och kommer fram till att den är en "av världshistoriens stora urartade mördarmaskinerier". Tveklöst är det så, och antalet människor som försvarar kommunismens brott idag är nog lätt räknade. Men LG anser sig tydligen se längre än andra: Inte bara en röst på Ohly, utan på vilket som helst av partierna till vänster, är första steget på väg tillbaka till kommunismens slavläger.

För att återknyta till den moraliska universalismen: det finns en mördarmaskin som i effektivitet inte står kommunismen efter, och det är givetvis kapitalismen. De båda systemens listor över omänskligheter är tankeväckande att jämföra. Särskilt för tiden efter andra världskriget är det som alla vet kapitalistiska bödlar som stått för huvuddelen av allt slaktande av oskyldiga människor, med offer räknade i miljoner. Vi kan alltså inte skylla på att dåligt minne fått oss att "glömma" den skrämmande tiden. En bildad man som LG har läst sina historieböcker och vet allt om detta. Men han ser inte anledning att beröra sådana störande händelser. Annars skulle det ju, med LG:s bisarra logik, rimligen vara så att en röst till höger skulle vara första steget på väg tillbaka till de kapitalistiska blodbaden.

Om kapitalismens utövande av dödligt våld är nog så fruktansvärt, så orsakar vållandet till annans död avsevärt fler offer. I kapitalistiska länder dör varje dag omkring 20 000 barn (alltså enbart barn!) av bagatellartade sjukdomar eller andra orsaker som lätt kunnat åtgärdas. UNICEF gick för många år sedan ut med uppgiften att alla dessa barn hade kunnat räddas till livet för de pengar som i USA läggs ner på tobaksreklam. Lars Gustafsson kan aldrig ha reflekterat över att bara slumpen avgjorde att han själv inte råkade födas som ett av dessa barn.

Kapitalismen och de dolda brotten

Vår beläste poet borde ha stiftat bekantskap med nobelekonomen Amartya Sens skrifter. Sen har beräknat att kapitalismen i Indien - enbart i jämförelse med Kina - har krävt dödsoffer motsvarande en kulturrevolution var åttonde år. En motsvarande social katastrof att reflektera över vore dödsoffren för den kapitalistiska revolutionen i Ryssland, som i antal kan mäta sig med offren för Stalins politik på 1930-talet. Eller slaktandet av förmodligen en miljon människor i Indonesien, huvudsakligen fattiga arbetare och bönder. Eller hundratusentals dödade i Latinamerika under mer eller mindra aktivt deltagande av USA och CIA. Detta är dödsoffer orsakade av ett ekonomiskt system, inte av några olyckliga tillfälligheter. Som i Sovjet under Stalin så finns det ansvariga personer att peka ut, men det är inget vi sysslar med. I väst går krigsförbrytare fria på gatorna, inte sällan fortsatt upphöjda och hedrade.

Men det är som opersonliga och ofrånkomliga naturkatastrofer vi gärna vill se alla ohyggliga omständigheter i vår kapitalistiska värld överhuvudtaget. Vi har ju, genom social kamp förvisso, tillvunnit oss välstånd, trygghet och yttrandefrihet, och den harmoniska bild vi skapat oss av vårt samhällssystem vill vi naturligtvis inte få nedriven. Men den bilden kräver tunnelseende och självbedrägeri för att inte bli kraftigt omskakad, eller till och med cynism och människoförakt.

Den makabra jämförelsen mellan olika samhällssystem i fråga om antal dödsoffer har i sig ingen innebörd. Att ett system är mordiskt är inget försvar för andra mordiska system. Men Lars Gustafsson tvingar fram den aspekten genom att bygga sin borgerliga apologi i så hög grad på antikommunismen. I själva begreppet moral ligger som en inneboende grundsats att vi i första hand bör rannsaka vår egen innan vi klandrar andras. Förutom det moraliska skälet att göra så har vi det rent praktiska, att vår egen moral är den vi kan påverka själva. Och då har vi att hantera insikten att vårt fria, välmående och trygga liv, på det ena eller andra sättet kräver offer av andra, inte sällan grymma offer.

Det märkliga föraktet mot goda avsikter

En tankefigur som frekvent åberopas av sådana som känner motvilja mot altruistisk samverkan är den att vägen till helvetet är kantad av goda avsikter. Formuleringen är lustig, men innebörden givetvis absurd, eftersom den implicerar att människor bör avhålla sig från goda avsikter. Att den också ställer Jesu kärleksbudskap på huvudet borde få kristna att resa ragg. Men den har istället blivit något av antikommunismens grundlag. Nyliberalismens påve Milton Friedman lägger till en variant på samma tema: man kan inte göra gott med andras pengar.

Utan att gå in på hur bolsjevismen transponerade Marx idéer till att bli det sovjetiska kommandosamhället, kan vi konstatera att de avgörande faktorerna var helt andra än urspårade goda avsikter. Men Lars Gustafsson är i varje fall konsekvent i sitt förakt för solidaritet. Många människor i andra länder, även tämligen borgerliga, har betraktat Sverige som ett föredöme när det gäller att modifiera kapitalismen med hjälp av just goda avsikter.

Vi ansågs ha hittat den tredje vägen mellan de två stora systemen, och man beundrade de bevisligen medkännande resultaten av vår socialpolitik. Ser man mera nyktert på saken så var modifieringarna av systemet mycket begränsade. Sverige fortsatte att vara ett i grunden kapitalistiskt land, och det var bara presidenter och andra i USA som tog våra minimala justeringar som belägg för att vi var ett kommunistland.

Och kanske också Gustafsson. I varje fall uttrycker han sin djupaste motvilja mot den epok då svenska modellen upplevde sin storhetstid, och mot de då tongivande politikerna. Det är förståeligt om folk i utanförskapet röstar på SD, men hur kan en intellektuell bli så indignerad över ansträngningar att något lite slipa av kanterna på ett i grunden hjärtlöst och misantropiskt system som det kapitalistiska?

Vi kommer alla just ur den djupaste globala krisen i mannaminne, direkt orsakad av en bottenlös egoism och girighet hos nyckelpersoner i detta defekta system. Men det tycks bara vara att stryka över och gå vidare. Brottslingarna räddades av skattebetalarnas pengar, och sitter nu med samma bonusar som innan kraschen, när de enligt all rimlig rättsuppfattning borde suttit i fängelse. Gustafsson blir visserligen upprörd av sådant i en bisats, men hans verkliga patos reserveras för det motbjudande solidaritetsarbete som Olof Palme och andra ägnade sig åt på 1970-talet.

Den borgerliga själens korttänkta motvilja mot begreppet samhälle

"Ingen människa är en ö", för att tala till poeten med ord han känner igen. Karl Marx formulerade saken snäppet djupare: "människan är en zoon politicon, endast i samhället kan hon isolera sig". Så denna borgerliga känslovärld (jag höll på att skriva tankevärld) som grundar sig i egot, och i den känslighet, för att inte säga skräck, för att en kollektiv omgivning skall begränsa den egna friheten, är i grunden icke-human. Den har sina rötter i en obalans mellan egoism och altruism, som båda är naturliga element hos homo sapiens därför att båda har haft betydelse för det selektiva urvalet. Men balansen är det fundamentala; höken kan inte leva utan duvan, och duvan inte utan höken. (Det sista är kanske inte självklart, men om hökarna dödar för många duvor, så minskar hökarnas föda och då minskar antalet hökar, varpå duvkolonin åter kan tillväxa.)

Den borgerliga själen är som höken som inte har förstått att duvornas existens är hans livsvillkor. Inte bara i den råa meningen som hos oss, att det behövs folk till att göra skitjobben eller som kanonmat, utan i en mera allomfattande mening. För att räkna ut balanspunkten i förväg och anpassa vår egoism har människan fått sin stora hjärna. Den borgerlighet som låst om sitt ego har inte bearbetat sitt livsperspektiv kognitivt utan reagerar i första hand på genernas primitiva signaler.

Dyrkan av marknaden som ett naturalistiskt felslut

Föreställningen att naturens strävan efter jämvikt automatiskt leder till optimala lösningar och till den bästa av världar, hör till klassen av naturalistiska felslut. Människans dragning att göra sådana felslut är i sig ett arv av evolutionen och en icke-kognitiv företeelse. Inom liberalismens ekonomiska gren är den formen av "tänkande" centralt för teorin, och innebär att marknaden ordnar allt till det bästa om staten och andra bara låter den vara i full frihet.

Tankefelet ligger i att jämvikt skulle vara ett uttryck också för en ideal harmoni. Men naturen är långtifrån harmonisk. Om någon liten förändring inträffar som gör att hökarna växer sig allt starkare, så småningom förbi jämviktspunkten, så blir följden att duvorna utrotas. Genom evolutionens årmiljoner har följaktligen ett ofantligt antal arter försvunnit, och andra tillkommit. Disharmoni är i lika hög grad en naturlig kvalitet som den "harmoniska" jämvikten. Och inom ekonomin gäller det om möjligt med ännu större tydlighet.

Nyliberalismens förespråkande av absolut frihet för människan i hennes ekonomiska agerande bygger på den naiva idén om harmonisk jämvikt. De neoklassiska ekonomerna hade lagt grunden genom att formulera en ideal teori om den fria marknaden under fullkomlig konkurrens. Som Gunnar Myrdal övertygande visat så låg i beläggen för teorin invävt, mer eller mindre oförmärkt, ideologiska och politiska premisser. Hela teoribygget var alltså rejält skadeskjutet när nyliberalismen 50 år senare skyfflade undan Myrdal och förespråkade ett ännu mer extremt synsätt än neoklassikerna. Man tog ett jättekliv bakåt i historien och landade hos de gamla manchesterliberalerna med sin nattväktarstat. Nyliberalismen blev uttalat en teori för hökarna.

Sjukvården - ett exempel på nyliberalismens teoretiska problem

Rörelsens andlige ledare, Milton Friedman, led till synes av en fullkomlighetsmani som hindrade honom att se några invändningar mot sin teori, eller några negativa konsekvenser av den. Problemet med de allra mest uppenbara falsifieringarna av teorin i verkligheten löste han ofta genom att helt enkelt bortse från dem. Så gör också hans lärljungar. En av de tongivande av dem i Sverige, tillika ledarskribent i den viktigaste tidningen, råkade (en sen natt?) skriva en ledare där han hyllade USA:s sjukvårdsystem, ett av de mera lysande exemplen på nyliberalismens svårartade teoriproblem.

Bland världens industriländer är USA ensamt om att ha en i huvudsak privatiserad sjukvård. Den är dubbelt så dyr som i jämförbara länder, och har bland de allra sämsta resultaten. Den viktiga indikatorn spädbarnsdödlighet ligger på samma nivå som i vissa uländer (t.ex. Kuba). Miljoner människor saknar en försäkring som är förutsättningen för att överhuvudtaget få kvalificerad vård. Följden är en överdödlighet bland fattiga beroende på sjukdomar som hade kunnat botas.

För någorlunda välbärgade i USA är sjukvården desto mera luxuös, med ett stort mått av överbehandling som resultat. Förutsättningen för lyxen är dock inte bara en gedigen försäkring, utan också en god förhandlingsposition gentemot försäkringsbolagen, som har hela staber av anställda detektiver med uppgift att hitta omständigheter i patienternas förhistoria som strider mot försäkringsavtalet, och som kan leda till att ersättningskrav avvisas.

Detta enda exempel visar på förödande problem för nyliberalismens trovärdighet. Om alla statliga system i industrivälden är överlägset det enda privata, så krävs det inte lite av retorisk skicklighet för att ens försöka komma ur den kniptången, för att nu inte tala om dilemmat att försöka bevisa motsatsen. Denna vetenskapligt sett primitiva teori har, med tillbörlig hjälp från sina mäktiga förmånstagare, varit dominerande för ekonomiskt tänkande i kapitalistiska länder sedan trettio år. I Sverige har vi just valt om en regering vars finansminister är en av de tongivande i denna illustra skola, som bland mycket annat har den värsta ekonomiska kraschen i mannaminne på sitt ansvar.

Tidsperspektivet i borgerligt tänkande

De flesta har väl hört det gamla direktörsskämtet som brukade passa bra till kaffet och konjaken: Den som inte är socialist som ung har inget hjärta, och den som inte är minst högerliberal i mogen ålder har ingen hjärna. Som allt pekar mot i texten så här långt, förhåller det sig precis tvärtom. Den borgerliga själen värjer sig mot förnuftsmässigt registrerande av omvärlden och försjunker i sitt eget, dvs. i det "jag" som närmast instinktmässigt vill försvara sig mot yttre påverkan. Medan den socialt medvetna människan använder just sin kognitiva kapacitet för att skapa sig en så tydlig bild av världen som möjligt. Inte bara för att bli osjälviska världsförbättrare, utan kanske också av den evolutionära driften att värna egna sina efterkommande.

Bristen på rationell långsiktighet i borgerlig politik har med karikatyrmässig övertydlighet illustrerats av USA:s administration under George W Bush. Som ett led i det s.k. kriget mot terrorismen anfölls Afghanistan och Irak militärt, operationer som självfallet drog tusentals nya rekryter till terrororganisationer och kraftigt ökade antalet terroraktioner. Ett barn hade kunnat räkna ut den konsekvensen, som man brukar säga, och det hade mycket riktigt USA:s egna underrättelseorgan och alla omdömesgilla bedömare gjort redan innan krigen inleddes. Men den frågeställningen var helt enkelt no option, här gällde det lönsamma krig som kastade miljarder dollar i gapet på företag med nära koppling till administrationen, bland andra Dick Cheneys Halliburton. (För de svindlande beloppens storlek se t.ex. Naomi Klein, Chockdoktrinen.) Risken för ett nytt 9/11 väger lätt mot sådana väsentligheter för de maktägande.

Kvartalskapitalismen är ett välkänt begrepp som fått sin makabra belysning av finanskraschen. Efter oss syndafloden kan stå som kapitalismens valspråk, stora vinster nu är allt som gäller. För att den borgerliga själen skall stå ut med sin kortsiktiga egoism så krävs en mental blockering av alla tankar som leder bortom den närmaste framtiden och ut till andra människor. Men eftersom alla inte har den hårdhet som krävs så får man ofta se det dåliga samvetet lysa igenom den borgerliga fasaden. Bara nyliberala hårdingar som skaffat sig en teoretisk rationalisering för sin bristande medmänsklighet kan se omgivningen i ögonen med bibehållen självtillit.

Framtiden har inte råd med den extrema kortsiktigheten och egoismen

Som världen nu ser ut, med alla konflikthärdar och med tillgängligheten till kärnvapen och andra massförstörelsevapen, finns knappast utrymme för att spela hasard med säkerheten som USA gjort. Kortsiktig kapitalism, styrd av krafter ointresserade av framtiden, blir en dominerande faktor i hotbilden mot mänskligheten. Eftersom det alltså helt enkelt gäller människans överlevnad så finns det goda skäl för progressiva krafter att inte tappa orken. Men borgerligheten har inga redskap eller traditioner för att mobilisera ett nödvändigt folkligt medvetande. Arbetarrörelsen hade, men håller på att marginaliseras under den nyliberala piskan. Hoppet står till helt nya grupperingar som arbetar i de gamla folkrörelsernas anda, men med delvis nya frågor och angreppssätt. Noam Chomsky är nu gammal; frågan är vem som kan ta över som främste fackelbärare för den globala och folkliga upplysningsrörelsen efter honom.


Publicerad på www.schaff.se 2010-09-28, uppdaterad 2010-10-04

Ge synpunkter