|
Göran Greider
och Lars Gustafsson möttes i en mailväxling i Dagens Nyheter 2010-09-19
under rubriken
Två poeter på väg mot valdagen. Diskussionen tog en del svängar utanför
ämnet, främst genom Gustafssons försorg. Han hade, som det anstår en poet,
en friare agenda. Samtalet var belysande på många sätt, och jag kunde inte
motstå frestelsen att göra några spridda reflektioner, också de till och
från - utanför ämnet.
Duellen Greider vs. Gustafsson i DN väckte minnen till liv. 40 år gamla
minnen från en tid när de intressantaste intellektuella fick stort utrymme
på tidningarnas kultursidor, och ibland till och med påträffades på
ledarsidorna. Idag är det tidningarnas egna journalister - som har sina jobb
och sin löneutveckling att tänka på - som fyller det mesta av tidningen med
välkammade texter; skrivarbetare som vet exakt hur långt den uppfriskande
lilla provokationen får gå.
Manufacturing consent - och skapandet av lämpliga alibin
Så våra media blir för varje år en alltmer levande illustration till
Chomskys analys av hur samsyn produceras. Sättet att desarmera de
oliktänkande är skrattretande effektivt. En av de få som släpps fram är
Göran Greider, kanske som ett intressant och poetiskt alibi. Han görs mycket
riktigt till en mysig "socialistgubbe" som får hoppa upp då och då ur sin
låda och leverera några omstörtande åsikter inför kulturkonsumenterna. De
välanpassade anlägger bara ett småleende och låter honom tala till punkt.
Att Greiders ord skär genom den gråbruna samtiden som en svetslåga är helt
ofarligt eftersom det i vår tid inte är konkreta beskrivningar av
verkligheten som skapar förändringskraft. Idag är det pr-byråer och
marknadsförare som målar upp de gångbara illusionerna av världen, de som
betyder något när de avgörande skenargumenten skall produceras. De som också
betyder någonting när val skall vinnas.
Som man förstår av detta är mina preferenser i den här duellen givna. Av
Lars Gustafsson hade jag läst någon enstaka bok och några debattartiklar
långt tillbaka i tiden, då när hans politiska profil stod i skarp relief mot
omvärlden. Men att hans observationer var så ytliga och hans tänkande så
grunt som i denna debatt var jag inte beredd på. Hur förstå den saken?
Förklarligt skulle vara om han ser sig som vinnare i det krig som slutade
1989, och kanske känner en trygghet i att leva kvar i det kriget, trots att
det nu bara ser ut att stå ett par övergivna väderkvarnar på
motståndarsidan. Hur som helst får jag inte ihop hans grova och
propagandistiska förenklingar med begreppet intellektuell.
Moralen, de politiska systemen och de stora brotten
Lars Gustafsson (hädanefter kallad LG) titulerar sig bland annat filosof.
Som sådan är han givetvis hemmastadd med begreppet moralisk universalism,
dvs. att vi inte kan ställa sådana krav på andra som vi inte (minst) är
beredda att leva upp till själva. Ett korollarium till detta moraliska axiom
är att man inte kan anklaga ett annat samhällssystem, och försvara sitt
eget, om båda har begått samma slags brott i samma omfattning. Men här
tillämpar LG en fullständigt selektiv historieuppfattning. Sålunda
återkommer han upprepat till eländesbeskrivningen av kommunismen som han
upplevde den under 1900-talet, trots att maildialogen skulle ha inriktning
på det svenska valet. Men Greider försöker undvika att hamna på sidospåret.
Själv är jag inte begränsad av sådana villkor, utan korsförhör med glädje
LG. Han radar alltså upp alla upptänkliga brott som kommunismen har begått,
och kommer fram till att den är en "av världshistoriens stora urartade
mördarmaskinerier". Tveklöst är det så, och antalet människor som försvarar
kommunismens brott idag är nog lätt räknade. Men LG anser sig tydligen se
längre än andra: Inte bara en röst på Ohly, utan på vilket som helst av
partierna till vänster, är första steget på väg tillbaka till kommunismens
slavläger.
För att återknyta till den moraliska universalismen: det finns en
mördarmaskin som i effektivitet inte står kommunismen efter, och det är
givetvis kapitalismen. De båda systemens listor över omänskligheter är
tankeväckande att jämföra. Särskilt för tiden efter andra världskriget är
det som alla vet kapitalistiska bödlar som stått för huvuddelen av allt
slaktande av oskyldiga människor, med offer räknade i miljoner. Vi kan
alltså inte skylla på att dåligt minne fått oss att "glömma" den skrämmande
tiden. En bildad man som LG har läst sina historieböcker och vet allt om
detta. Men han ser inte anledning att beröra sådana störande händelser.
Annars skulle det ju, med LG:s bisarra logik, rimligen vara så att en röst
till höger skulle vara första steget på väg tillbaka till de kapitalistiska
blodbaden.
Om kapitalismens utövande av dödligt våld är nog så fruktansvärt, så orsakar
vållandet till annans död avsevärt fler offer. I kapitalistiska länder dör
varje dag omkring 20 000 barn (alltså enbart barn!) av bagatellartade
sjukdomar eller andra orsaker som lätt kunnat åtgärdas. UNICEF gick för
många år sedan ut med uppgiften att alla dessa barn hade kunnat räddas till
livet för de pengar som i USA läggs ner på tobaksreklam. Lars Gustafsson kan
aldrig ha reflekterat över att bara slumpen avgjorde att han själv inte
råkade födas som ett av dessa barn.
Kapitalismen och de dolda brotten
Vår beläste poet borde ha stiftat bekantskap med nobelekonomen Amartya Sens
skrifter. Sen har beräknat att kapitalismen i Indien - enbart i jämförelse
med Kina - har krävt dödsoffer motsvarande en kulturrevolution var åttonde
år. En motsvarande social katastrof att reflektera över vore dödsoffren för
den kapitalistiska revolutionen i Ryssland, som i antal kan mäta sig med
offren för Stalins politik på 1930-talet. Eller slaktandet av förmodligen en
miljon människor i Indonesien, huvudsakligen fattiga arbetare och bönder.
Eller hundratusentals dödade i Latinamerika under mer eller mindra aktivt
deltagande av USA och CIA. Detta är dödsoffer orsakade av ett ekonomiskt
system, inte av några olyckliga tillfälligheter. Som i Sovjet under Stalin
så finns det ansvariga personer att peka ut, men det är inget vi sysslar
med. I väst går krigsförbrytare fria på gatorna, inte sällan fortsatt
upphöjda och hedrade.
Men det är som opersonliga och ofrånkomliga naturkatastrofer vi gärna vill
se alla ohyggliga omständigheter i vår kapitalistiska värld överhuvudtaget.
Vi har ju, genom social kamp förvisso, tillvunnit oss välstånd, trygghet och
yttrandefrihet, och den harmoniska bild vi skapat oss av vårt samhällssystem
vill vi naturligtvis inte få nedriven. Men den bilden kräver tunnelseende
och självbedrägeri för att inte bli kraftigt omskakad, eller till och med
cynism och människoförakt.
Den makabra jämförelsen mellan olika samhällssystem i fråga om antal
dödsoffer har i sig ingen innebörd. Att ett system är mordiskt är inget
försvar för andra mordiska system. Men Lars Gustafsson tvingar fram den
aspekten genom att bygga sin borgerliga apologi i så hög grad på
antikommunismen. I själva begreppet moral ligger som en inneboende grundsats
att vi i första hand bör rannsaka vår egen innan vi klandrar andras. Förutom
det moraliska skälet att göra så har vi det rent praktiska, att vår egen
moral är den vi kan påverka själva. Och då har vi att hantera insikten att
vårt fria, välmående och trygga liv, på det ena eller andra sättet kräver
offer av andra, inte sällan grymma offer.
Det märkliga föraktet mot goda avsikter
En tankefigur som frekvent
åberopas av sådana som känner motvilja mot altruistisk samverkan är den att
vägen till helvetet är kantad av goda avsikter. Formuleringen är lustig, men
innebörden givetvis absurd, eftersom den implicerar att människor bör
avhålla sig från goda avsikter. Att den också ställer Jesu kärleksbudskap på
huvudet borde få kristna att resa ragg. Men den har istället blivit något av
antikommunismens grundlag. Nyliberalismens påve Milton Friedman lägger till
en variant på samma tema: man kan inte göra gott med andras pengar.
Utan att gå in på hur bolsjevismen transponerade Marx idéer till att bli det
sovjetiska kommandosamhället, kan vi konstatera att de avgörande faktorerna
var helt andra än urspårade goda avsikter. Men Lars Gustafsson är i varje
fall konsekvent i sitt förakt för solidaritet. Många människor i andra
länder, även tämligen borgerliga, har betraktat Sverige som ett föredöme när
det gäller att modifiera kapitalismen med hjälp av just goda avsikter.
Vi ansågs ha hittat den tredje vägen mellan de två stora systemen, och man
beundrade de bevisligen medkännande resultaten av vår socialpolitik. Ser man
mera nyktert på saken så var modifieringarna av systemet mycket begränsade.
Sverige fortsatte att vara ett i grunden kapitalistiskt land, och det var
bara presidenter och andra i USA som tog våra minimala justeringar som
belägg för att vi var ett kommunistland.
Och kanske också Gustafsson. I varje fall uttrycker han sin djupaste
motvilja mot den epok då svenska modellen upplevde sin storhetstid, och mot
de då tongivande politikerna. Det är förståeligt om folk i utanförskapet
röstar på SD, men hur kan en intellektuell bli så indignerad över
ansträngningar att något lite slipa av kanterna på ett i grunden hjärtlöst
och misantropiskt system som det kapitalistiska?
Vi kommer alla just ur den djupaste globala krisen i mannaminne, direkt
orsakad av en bottenlös egoism och girighet hos nyckelpersoner i detta
defekta system. Men det tycks bara vara att stryka över och gå vidare.
Brottslingarna räddades av skattebetalarnas pengar, och sitter nu med samma
bonusar som innan kraschen, när de enligt all rimlig rättsuppfattning borde
suttit i fängelse. Gustafsson blir visserligen upprörd av sådant i en
bisats, men hans verkliga patos reserveras för det motbjudande
solidaritetsarbete som Olof Palme och andra ägnade sig åt på 1970-talet.
Den borgerliga själens korttänkta motvilja mot begreppet samhälle
"Ingen människa är en ö",
för att tala till poeten med ord han känner igen. Karl Marx formulerade
saken snäppet djupare: "människan är en zoon politicon, endast i
samhället kan hon isolera sig". Så denna borgerliga känslovärld (jag höll på
att skriva tankevärld) som grundar sig i egot, och i den känslighet, för att
inte säga skräck, för att en kollektiv omgivning skall begränsa den egna
friheten, är i grunden icke-human. Den har sina rötter i en obalans mellan
egoism och altruism, som båda är naturliga element hos homo sapiens därför
att båda har haft betydelse för det selektiva urvalet. Men balansen är det
fundamentala; höken kan inte leva utan duvan, och duvan inte utan höken.
(Det sista är kanske inte självklart, men om hökarna dödar för många duvor,
så minskar hökarnas föda och då minskar antalet hökar, varpå duvkolonin åter
kan tillväxa.)
Den borgerliga själen är som höken som inte har förstått att duvornas
existens är hans livsvillkor. Inte bara i den råa meningen som hos oss, att
det behövs folk till att göra skitjobben eller som kanonmat, utan i en mera
allomfattande mening. För att räkna ut balanspunkten i förväg och anpassa
vår egoism har människan fått sin stora hjärna. Den borgerlighet som låst om
sitt ego har inte bearbetat sitt livsperspektiv kognitivt utan reagerar i
första hand på genernas primitiva signaler.
Dyrkan av marknaden som ett naturalistiskt felslut
Föreställningen att naturens strävan efter jämvikt automatiskt leder till
optimala lösningar och till den bästa av världar, hör till klassen av
naturalistiska felslut. Människans dragning att göra sådana felslut är i sig
ett arv av evolutionen och en icke-kognitiv företeelse. Inom liberalismens
ekonomiska gren är den formen av "tänkande" centralt för teorin, och innebär
att marknaden ordnar allt till det bästa om staten och andra bara låter den
vara i full frihet.
Tankefelet ligger i att jämvikt skulle vara ett uttryck också för en ideal
harmoni. Men naturen är långtifrån harmonisk. Om någon liten förändring
inträffar som gör att hökarna växer sig allt starkare, så småningom förbi
jämviktspunkten, så blir följden att duvorna utrotas. Genom evolutionens
årmiljoner har följaktligen ett ofantligt antal arter försvunnit, och andra
tillkommit. Disharmoni är i lika hög grad en naturlig kvalitet som den
"harmoniska" jämvikten. Och inom ekonomin gäller det om möjligt med ännu
större tydlighet.
Nyliberalismens förespråkande av absolut frihet för människan i hennes
ekonomiska agerande bygger på den naiva idén om harmonisk jämvikt. De
neoklassiska ekonomerna hade lagt grunden genom att formulera en ideal teori
om den fria marknaden under fullkomlig konkurrens. Som Gunnar Myrdal
övertygande visat så låg i beläggen för teorin invävt, mer eller mindre
oförmärkt, ideologiska och politiska premisser. Hela teoribygget var alltså
rejält skadeskjutet när nyliberalismen 50 år senare skyfflade undan Myrdal
och förespråkade ett ännu mer extremt synsätt än neoklassikerna. Man tog ett
jättekliv bakåt i historien och landade hos de gamla manchesterliberalerna
med sin nattväktarstat. Nyliberalismen blev uttalat en teori för hökarna.
Sjukvården - ett exempel på nyliberalismens teoretiska problem
Rörelsens andlige ledare, Milton Friedman, led till synes av en
fullkomlighetsmani som hindrade honom att se några invändningar mot sin
teori, eller några negativa konsekvenser av den. Problemet med de allra mest
uppenbara falsifieringarna av teorin i verkligheten löste han ofta genom att
helt enkelt bortse från dem. Så gör också hans lärljungar. En av de
tongivande av dem i Sverige, tillika ledarskribent i den viktigaste
tidningen, råkade (en sen natt?) skriva en ledare där han hyllade USA:s
sjukvårdsystem, ett av de mera lysande exemplen på nyliberalismens
svårartade teoriproblem.
Bland världens industriländer är USA ensamt om att ha en i huvudsak
privatiserad sjukvård. Den är dubbelt så dyr som i jämförbara länder, och
har bland de allra sämsta resultaten. Den viktiga indikatorn
spädbarnsdödlighet ligger på samma nivå som i vissa uländer (t.ex. Kuba).
Miljoner människor saknar en försäkring som är förutsättningen för att
överhuvudtaget få kvalificerad vård. Följden är en överdödlighet bland
fattiga beroende på sjukdomar som hade kunnat botas.
För någorlunda välbärgade i USA är sjukvården desto mera luxuös, med ett
stort mått av överbehandling som resultat. Förutsättningen för lyxen är dock
inte bara en gedigen försäkring, utan också en god förhandlingsposition
gentemot försäkringsbolagen, som har hela staber av anställda detektiver med
uppgift att hitta omständigheter i patienternas förhistoria som strider mot
försäkringsavtalet, och som kan leda till att ersättningskrav avvisas.
Detta enda exempel visar på förödande problem för nyliberalismens
trovärdighet. Om alla statliga system i industrivälden är överlägset det
enda privata, så krävs det inte lite av retorisk skicklighet för att ens
försöka komma ur den kniptången, för att nu inte tala om dilemmat att
försöka bevisa motsatsen. Denna vetenskapligt sett primitiva teori har, med
tillbörlig hjälp från sina mäktiga förmånstagare, varit dominerande för
ekonomiskt tänkande i kapitalistiska länder sedan trettio år. I Sverige har
vi just valt om en regering vars finansminister är en av de tongivande i
denna illustra skola, som bland mycket annat har den värsta ekonomiska
kraschen i mannaminne på sitt ansvar.
Tidsperspektivet i borgerligt tänkande
De flesta har väl hört det
gamla direktörsskämtet som brukade passa bra till kaffet och konjaken: Den
som inte är socialist som ung har inget hjärta, och den som inte är minst
högerliberal i mogen ålder har ingen hjärna. Som allt pekar mot i texten så
här långt, förhåller det sig precis tvärtom. Den borgerliga själen värjer
sig mot förnuftsmässigt registrerande av omvärlden och försjunker i sitt
eget, dvs. i det "jag" som närmast instinktmässigt vill försvara sig mot
yttre påverkan. Medan den socialt medvetna människan använder just sin
kognitiva kapacitet för att skapa sig en så tydlig bild av världen som
möjligt. Inte bara för att bli osjälviska världsförbättrare, utan kanske
också av den evolutionära driften att värna egna sina efterkommande.
Bristen på rationell långsiktighet i borgerlig politik har med
karikatyrmässig övertydlighet illustrerats av USA:s administration under
George W Bush. Som ett led i det s.k. kriget mot terrorismen anfölls
Afghanistan och Irak militärt, operationer som självfallet drog tusentals
nya rekryter till terrororganisationer och kraftigt ökade antalet
terroraktioner. Ett barn hade kunnat räkna ut den konsekvensen, som man
brukar säga, och det hade mycket riktigt USA:s egna underrättelseorgan och
alla omdömesgilla bedömare gjort redan innan krigen inleddes. Men den frågeställningen
var helt enkelt no option, här gällde det lönsamma krig som kastade
miljarder dollar i gapet på företag med nära koppling till administrationen,
bland andra Dick Cheneys Halliburton. (För de svindlande beloppens storlek
se t.ex. Naomi Klein, Chockdoktrinen.) Risken för ett nytt 9/11 väger
lätt mot sådana väsentligheter för de maktägande.
Kvartalskapitalismen är ett välkänt begrepp som fått sin makabra belysning
av finanskraschen. Efter oss syndafloden kan stå som kapitalismens valspråk,
stora vinster nu är allt som gäller. För att den borgerliga själen skall stå
ut med sin kortsiktiga egoism så krävs en mental blockering av alla tankar
som leder bortom den närmaste framtiden och ut till andra människor. Men
eftersom alla inte har den hårdhet som krävs så får man ofta se det dåliga
samvetet lysa igenom den borgerliga fasaden. Bara nyliberala hårdingar som
skaffat sig en teoretisk rationalisering för sin bristande medmänsklighet
kan se omgivningen i ögonen med bibehållen självtillit.
Framtiden har inte råd med den extrema kortsiktigheten och egoismen
Som världen nu ser ut, med alla konflikthärdar och med tillgängligheten till
kärnvapen och andra massförstörelsevapen, finns knappast utrymme för att
spela hasard med säkerheten som USA gjort. Kortsiktig kapitalism, styrd av
krafter ointresserade av framtiden, blir en dominerande faktor i hotbilden
mot mänskligheten. Eftersom det alltså helt enkelt gäller människans
överlevnad så finns det goda skäl för progressiva krafter att inte tappa
orken. Men borgerligheten har inga redskap eller traditioner för att
mobilisera ett nödvändigt folkligt medvetande. Arbetarrörelsen hade, men
håller på att marginaliseras under den nyliberala piskan. Hoppet står till
helt nya grupperingar som arbetar i de gamla folkrörelsernas anda, men med
delvis nya frågor och angreppssätt. Noam Chomsky är nu gammal; frågan är vem
som kan ta över som främste fackelbärare för den globala och folkliga
upplysningsrörelsen efter honom.
Publicerad på www.schaff.se 2010-09-28, uppdaterad 2010-10-04
Ge synpunkter
|
|