|
Ibland var det, om inte bättre, så
åtminstone enklare förr. Öst var kommunism och Väst var Den fria världen.
När Berlinmuren föll och östekonomierna privatiserades uppstod ett akut
behov av en ersättning för signalordet ”kommunism”, eftersom vi fortfarande
behövde våra fiendebilder. Ett allt vanligare begrepp blev då i stället
”bristen på mänskliga rättigheter”.
Fördelen med att fokusera på mänskliga rättigheter i kritiken av ett land
eller system man inte gillar är att ingen förväntas kräva närmare
preciseringar. Begreppet har hos oss kommit att betyda yttrande- och
tryckfrihet, fria och demokratiska val, och inte så mycket annat. Men det
finns en mera fullständig och samtidigt globalt accepterad definition,
nämligen Förenta Nationernas 1948 antagna deklaration:
Allmän förklaring om de mänskliga
rättigheterna. Om detta dokument på ett fåtal sidor gäller
antagligen mer än vanligt den gamla frasen: känd av många men läst av få.
Och till olämpliga delar effektivt förträngd i länder som annars hyllar
yttrandefriheten.
Denna FN:s allmänna förklaring innehåller trettio artiklar som spänner över
stort och smått, privat och allmänt. Den första artikeln inleds med en lika
klassisk som okontroversiell formulering: ”Alla människor är födda fria och
lika i värde och rättigheter”. Men redan i den tredje artikeln börjar
komplikationerna: ”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig
säkerhet.” Noggrant tolkat strider alltså dödsstraff mot de mänskliga
rättigheterna, men det gör i ännu högre grad alla olagliga angreppskrig
sedan 1948, med sina miljoner oskyldiga dödsoffer. Vi har kommit en tiondel
in i texten och upptäcker redan att denna FN-deklaration inte är något
lämpligt slagträ mot enbart vissa nationer.
Som påbröd kommer en annan aktualitet (artikel 5): ”Ingen får utsättas för
tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning”. Ett land som mentalt står oss nära har inte bara öppet brutit
mot denna artikel, utan också debatterat sin eventuella rätt att för egen
del bortse från den som mänsklig rättighet.
Artikel 7 ger säkert de flesta länder anledning till självrannsakan: ”Alla
är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan
diskriminering av något slag”. Vilka länder och regimer som här är värst ute
får kan bara avgöras i en ytterst oädel tävlan. För att plocka ur högen
tycks det ytligt sett vara så att höga chefer som begår brott bör undvika
Kina, medan kändisar som ostraffat vill begå mord bör hålla sig inom
Kalifornien. Är man svart och fattig är det fråga om man kan känna sig
oväldigt bedömd någonstans.
Kriget mot terrorismen ger oss skäl att reflektera över ett brott mot ännu
en artikel (9): ”Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller
landsförvisas”; Guantanamo träffat i hjärtpunkten. Och vidare: ”Ingen får
utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller
korrespondens…”. Prövades FRA-lagen mot denna artikel, eller Bush II:s
telefonavlyssning?
Artikel 13 har en särskild historia i den politiska propagandan. Brott mot
den artikeln hölls upp som en stående och regelbunden anklagelse mot
Sovjetunionen under det kalla kriget. Där finns nämligen följande text: ”Var
och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget…”. Framför allt gällde
frågan ryska judar som förbjöds av sovjetledningen att emigrera till Israel,
en uppenbar förbrytelse mot de mänskliga rättigheterna. Propagandan kunde
lugnt lita på att ingen skulle efterlysa hela meningen, som forsätter: ”…
och att återvända till sitt land”. Avslutningen har varit nödvändig att
förtränga i väst, eftersom den är direkt tillämplig på Israels förbud för
palestinska flyktingar att återvända till sitt land.
Som artikel 19 och 21 kommer det som vi hos oss är vana att betrakta som de
verkliga mänskliga rättigheterna: yttrandefrihet och rätten till
demokratiska val. Yttrandefriheten "innefattar frihet att utan ingripande
hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp
av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser." Att kommandostater flagrant
bryter mot artikeln är odiskutabelt, men betyder det att västliga
demokratier helt och hållet lever upp till den? Det beror på om man med
"frihet att... sprida information..." menar att det också bör finnas
praktiska möjligheter att förmedla vilka åsikter som helst till andra.
Skillnaden mellan att hamna i fängelse för ett yttrande eller att inte göra
det är avgörande och kan inte förringas. Men en censur som sorterar bort
oönskade åsikter ur det allmänna informationsflödet utan att tillgripa
repression fungerar oftast både smidigare och effektivare än den
auktoritära. Vi kan ta exemplet Noam Chomsky (vars skrifter givetvis har
inspirerat den här texten), samtidens utan tvekan skarpaste samhällsfilosof
och politiske analytiker (vid sidan av sitt yrke som lingvistikens
Einstein).
Chomsky är den mest citerade av nutidens författare, och konkurrerar
historiskt i det absoluta toppskiktet med jämlikar som Marx, Platon och
Bibeln. Hans lärjungar består bland annat av stora skaror begåvade studenter
som fyller föreläsningssalar ut till väggarna vid hans många föredrag jorden
runt. Chomskys bibliografi är mer omfattande än han själv håller reda på,
och oaktat rollen som dissident har hans akademiska anseende renderat honom
mer än trettio hedersdoktorat världen över, antagligen någon sort
världsrekord det också.
Vi tycks se bilden av en synnerligen framstående person, men ser i själva
verket en icke-person, effektivt bortretuscherad ur USA:s offentliga liv.
Med sin naturvetenskapligt präglade sanningssträvan är han inte heller
intressant för maktens medier i andra länder, till skillnad från dissidenter
som Sacharov och Solzjenitsyn för vars åsikter åtminstone västvärldens
massmedier stod öppna. Chomsky är den sanne dissidenten, verksam i
marginella tidskrifter och tv-kanaler, men troligen med stort inflytande i
sin position; historien kommer att utvisa hur stort. I det offentliga USA är
han dock lika icke-existerande som Sacharov var i det offentliga Sovjet.
När alla stora tidningar och tv-kanaler i USA censurerar bort Noam Chomsky
så sker det otvivelaktigt av politiska skäl. Andra tänkbara
refuseringsgrunder, som kvalitet, kompetens, relevans osv., är uteslutna. Så
när FN-deklarationen talar om frihet att ”sprida information och idéer med
hjälp av alla uttrycksmedel” hamnar USA i ett suspekt sällskap när det
gäller den mänskliga rättighet som annars används som det skarpaste vapnet
mot gamla kommuniststater. Situationen är inte principiellt annorlunda i
andra länder med s.k. fria massmedia (även om Europa står något friare i
förhållande till just Noam Chomsky).
Här tar FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slut, om vi får tro
den politiska slentrianen i väst. Enligt andra är det i själva verket här
som stommen i deklarationen tar vid, och det med en ny syn på vad som måste
innefattas i människors rättigheter. Artiklarna 22 – 27 handlar om konkreta,
jordnära och viktiga rättigheter för vanliga människor. För att göra ett
utdrag handlar dessa artiklar bland annat om rätten till
-
social trygghet
-
arbete, fritt val av sysselsättning, skydd mot arbetslöshet
-
lika lön för lika arbete
-
att ansluta sig till fackföreningar
-
vila och fritid
-
utbildning
-
”en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och
välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga
sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet,
sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av
försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll”
Vi som lever skapligt gott i den rika
världen kan tycka att det handlar om rimliga minimikrav för vår del, men att
se sådana rättigheter som självklara för alla jordens innevånare är tydligen
inte lika lätt. Reagans FN-ambassadör Jeanne Kirkpatrick kallade dessa
artiklar ur deklarationen mycket riktigt för ”en önskelista till jultomten”.
I denna önskelista ingår i USA rätten att ansluta sig till fackföreningar,
en rättighet som 70 procent av arbetarna där befarar skulle kosta dem deras
anställning om de utnyttjade.
Rätten till en tillräcklig levnadsstandard har en intressant tillämpning på
Kina (det land som Reinfeldt och andra måste tala om rättigheter med) i
jämförelse med t.ex. Indien (som ingen behöver tala om rättigheter med).
Först en påminnelse om att kulturrevolutionen i Kina byggde på ideologiskt
fantasteri och slutade i sammanbrott med miljoner döda i svält och
umbäranden. Den katastrofen fick illustrera kommunismens fatala feltänkande
och blev med rätta en stark propagandasymbol.
Nobelekonomen Amartya Sen har undersökt Kinas och Indiens ekonomiska system
och deras utfall för befolkningarna. Han konstaterade att Indiens i
jämförelse med Kina sämre ekonomiska system har kostat människoliv i en
omfattning som motsvarat en kulturrevolution var åttonde år. Det blir
ofantligt många fler dödoffer orsakade av Indiens kapitalism jämfört med
Kinas socialism, men sådana dödsfall betraktar vi av någon anledning som mer
eller mindre naturliga. (Detsamma gäller för övrigt alla miljoner för tidigt
döda i Ryssland som en direkt följd av den kapitalistiska omvälvningen där). I
fråga om den mänskliga rättighet som borde vara den viktigaste – rätten att
överleva – uppfyller Kina med andra ord avsevärt högre krav än Indien, och
än många andra utvecklingsländer.
Överhuvudtaget är det intressant att våra krav på andras rättigheter
mestadels riktas till länder där repressionen i någon mån tjänar till att
skapa ekonomisk jämlikhet mellan människor. Länder som Saudiarabien och hela
raden av liknande, närmast feodala självhärskardömen där repressionen
snarast har det motsatta syftet, väcker däremot lite intresse i våra media.
När en kinesisk storkapitalist köpte Volvo ifrågasattes i media om
regeringen verkligen kunde medverka i en affär med en person bosatt i ett
sådant land som Kina. Samtidigt har den saudiske medborgaren Al-Amoudi ägt
ett av Sveriges största exportföretag, Preem, i femton år utan att någon
motsvarande invändning har väckts. Mönstret är alltför tydligt för att kunna
ignorera: brister i mänskliga rättigheter som drabbar enkla
och fattiga människor är lättare att bortse från. När de drabbar en minoritet av
något mer välbeställda, av journalister och intellektuella, så blir de en politisk huvudfråga.
Frågan om mänskliga rättigheter hanteras alltför ofta, precis som många
andra politiska diskurser, utan hänsyn till elementär moralisk
universalitet: den självklara regeln att vi bör ställa minst samma krav på oss
själva som vi ställer på andra. Om vi inte godtar och efterlever denna
moraliska universalitetsprincip blir det vi säger utan substans eller värde.
2010-04-05 uppdaterad 2010-11-15
|
|