|
Under april 2007 hade
Dagens Nyheter en inkännande och saklig artikelserie om den svenska
psykvården. Det gav anledning att efterlysa ett journalistpris till DN:s familjesida (eller
"Insidan") som genom åren svarat för en hel del av det riktigt
läsvärda i tidningen. Vid närmare eftertanke var journalisternas
egenbedömning fel forum att vädja till, eftersom man där prioriterar historier
som skapas med den speciella journalistdramaturgi som omhuldas inom
kåren.
Priset blev mer hedersamt än så, det utdelades i maj av Schizofreniförbundet
till Malin Nordgren som fick 25 000 kronor och äran. Hon hade i
artiklarna bland annat visat hur förlegade psykoanalytiska förklaringar av
schizofrenins orsaker fortfarande hade ett starkt grepp om den
psykiatriska vården. Eftersom den förklaringen lägger skuld på föräldrarna
för sjukdomens uppkomst har man en avvisande attityd till anhörigas
deltagande i terapin.
Ännu mer hedersamt är att Malin Nordgren nu arbetar
på en uppföljning som visar på de goda exemplen. Det finns också många
platser där vården fungerar bra.
Det är bara att gratulera till ett välförtjänt pris, och önska att fler
journalister ville arbeta så att de får priser från den verkliga världen
utanför redaktionsväggarna.
I kontrast erinrar man sig hur publicister bedömer sina egna arbeten och
påminns om
paradexemplet: Stora journalistpriset till skriftställaren som
konstruerade "Örtendahl-affären", skandaliseringen av den
dåvarande generaldirektören för Vägverket. Som exempel på "grävande" journalistik
står det i en klass för sig, och illustrerar vad som ibland krävs
för att få det förnämsta priset i branschen.
Hela affären tog sin utgångspunkt i Per Anders Örtendahls bostad, som bestod av en
villa där ett plan var gästvåning och ett andra plan privatbostad.
Eftersom statliga verk inte får äga fastigheter (en gammal byråkratisk
princip med stelbenta och märkliga konsekvenser) stod ett dotterbolag till
Vägverket som ägare, en konstruktion som uppenbarligen inte bröt mot någon lagstiftning.
Örtendahl betalade för övrigt gott och väl marknadsmässig hyra för sin privatvåning.
Gästvåningen ansågs ha en viktig funktion när verkets mera prominenta
gäster skulle tas emot, inte minst för att Borlänge saknar faciliteter som
till exempel statliga verk i Stockholm har tillgång till. Man hade valt
konstruktionen med Örtendahl som hyresgäst eftersom den omvända, med
Örtendahl som fastighetsägare och hyresvärd åt Vägverket, möjligen hade
varit tvivelaktig.
Alla fakta som gjorde att hela saken föreföll både laglig och motiverad
redovisades ärligt i DN:s artiklar. Hur kunde det då bli en stor affär som
slutade med Örtendahls avgång? Jo, artikelförfattaren lyckades få det hela
att se ut som en skumraskaffär med ett enda enkelt grepp: fakturorna för
fastighetskostnaderna från
dotterbolaget var mycket kortfattat formulerade.
Det räckte som grund för en öppen insinuation att avsikten var
mörkläggning. Örtendahl antogs vilja "dölja" sin boendekonstruktion. Haken
i den insinuationen var att det inte fanns någonting att dölja. Som
artikelförfattaren också öppet redovisade var situationen nämligen väl känd sedan
länge hos generaldirektörens överordnade i departementet.
För ingredienserna till en skandalaffär krävs det alltså bara några
upphettade rubriker och en faktura i faksimil. Själva artiklarna kan sedan
innehålla obegränsat med fakta som nyanserar eller direkt motsäger rubriken,
det har mindre betydelse. Stämpeln i pannan räcker, få läser
långa texter. Därmed har också journalisten ryggen fri; han har redovisat
hela bilden. Blir det drev får läsaren ta ansvaret, och möjligen
rubriksättaren som tog ut för vida svängar.
När bostadshistorien hade lagt grunden tuggade artikelförfattaren vidare i
materialet, utan att presentera något substantiellt. Mycket handlade om
att Vägverket enligt journalisten hade gjort dåliga affärer, men det var
ett påstående som var svårt att värdera utifrån hans texter. Men med
Örtendahl redan stämplad som en skum figur räckte det med lite glidande formuleringar för att befästa
intrycket av oegentligheter. Egentligen följer den här dramaturgin det
enkla byskvallrets princip. När någon hamnar i skvallrets fokus kan
det mesta tolkas så att det förstärker förtalet.
Fortsättningen minns vi. Drevet blev sanslöst och den ansvariga ministern
fick kalla fötter. Hon tog sin hand från Örtendahl, som kände sig tvingad
att avgå. Under trycket som skapats hade en olycklig åklagare ingen annan
möjlighet än att väcka åtal. Eftersom "skandalerna" i artiklarna inte utgjorde
grund för åtal fick han försöka komma till rätten med några sponsoravtal
som Vägverket ingått. Frikännandet var självklart, men domstolen bifogade
en reprimand till åklagaren för att han utan anledning hade belastat
rättsväsendets resurser.
En direkt parallell utgör "Marjasin-affären". Stämpeln i pannan kom
i det fallet av att "han klippte kvitton". Också här redogjorde DN för alla fakta.
Landshövdingar har ett fritt representationskonto som inte behöver
redovisas. Marjasin satte ändå upp kvittona på ett papper, men nerklippta,
som han sade för att spara utrymme. Han var möjligen övernitisk eller
excentrisk, men en redovisning av något som inte behöver redovisas kan
inte ur någon synvinkel bli brottslig eller ens oetisk. I Marjasins
fall förekom misstankar om politiska motiv bakom drevet. Som före detta
stridbar fackföreningsman var han en tacksam måltavla för förtal. Epilogen
blev densamma som i Örtendahls fall. Ett frampressat åtal ledde till ett
självskrivet frikännande i rättegången.
Som ett tredje flagrant fall (av otaliga) i samma genre kan man nämna
Bosse Ringholms "koloniaffär" (också en av många affärer kring denne
man), ett drev som dock blev mera
kortvarigt. Ringholm, då finansminister, hade en kolonistuga på västkusten
och DN hade släppt fram en professor som påstod att det förelåg en laglig
skyldighet för Ringholm att självmant anmäla stugans marknadsvärde till
skattemyndigheten. Ingen annan än professorn hade hört talas om en sådan
skyldighet, inte heller Skatteverkets chefsjurist, men dementin från denne
trycktes i tidningen först när finansministern hade fått figurera ett par
dagar som skattebrottsling.
För ett par år sedan delade Lars Linder (annars en av mina
favoritskribenter på DN) ut en släng åt Marjasin, och jag skickade
honom ett mejl på ovanstående tema. Han svarade då bland annat att "få, om
någon, kunde från början med säkerhet säga att Marjasin skulle frias och
exempelvis Jesús Alcalá fällas". Med det illustrerade han i själva verket
tesen om att det ytliga intrycket byggt på insinuationer är det som
fastnar i människors medvetande..
Skillnaden mellan de båda affärerna i vad DN faktiskt skrev var nämligen
dramatisk. I fallet Alcalá beskrev tidningen utförligt vilka penningbelopp
som hade bytt ägare, på vilket sätt det hade skett och med vilka
motiveringar. Som läsare fick man tydligt redogjort för sig faktiska
handlingar som under bestämda förutsättningar var uppenbart kriminella.
Och man fick klart för sig att utfallet skulle komma att bero på hur
rätten värderade Alcalás förklaringar till sitt handlande. I Marjasins
fall hade DN inte skrivit om någonting som ens avlägset skulle kunna vara
brottsligt. Den korta meningen "han klippte kvitton" räckte för att döma
en rättsligt oskyldig person till ett hårt skamstraff. Alcalá dömdes
skyldig, men blev mera försvarad och mindre förlöjligad i pressen än
Marjasin.
Den som ställer massmedia tills svars för ogrundad drevjournalistik får
i allmänhet ett uttryck av sårad oskuld till svar. Tidningar har ju inget
ansvar för konsekvenserna av sina skriverier. Om läsarna behagar tolka det
som skrivs på ett sådant sätt att oskyldiga individer i slutändan tvingas lämna sina jobb
så är det inte tidningens fel. För journalisten kan det istället vara en
beundrad prestation som belönas med Stora
journalistpriset.
2007-05-15
Ge synpunkter |
|